Jag hade stora ambitioner gällande årets julklappar, särskilt med ett årsord som hemslöjd. Idag är det 35 dagar kvar till julafton och jag har inte ens påbörjat något på den härliga lista med grejer jag hade tänkt pyssla ihop. Inte en enda grej! Resten av dagarna den här veckan är fulla av jobb och att hjälpa nära och kära på olika sätt. Härligt och definitivt det jag vill ägna mitt liv åt, men inte blir det mycket tid över till julklappar. Radikal acceptans är inte bara användbart i terapeutiska situationer, utan även som allmänt hanterande av livet. Carina Bergs ”ja, ja, men nu blev det så” ska därmed upp på min mentala vägg igen. Det kommer att bli en härlig jul i år även om jag inte fick igång produktionen i julklappsfabriken i tid.
Något jag faktiskt har fått gjort idag är att minska knapphålen på koftan som lilla barnbarnet fick i födelsedagspresent med en tunn, genomskinlig resårtråd. Nu kan hon ha den på sig utan att knapparna trillar ur hålen så fort hon rör sig lite vilt och det gör hon ju mest hela tiden! Den här sortens fix älskar jag. Visst är det tråkigt när något blir liggande helt i onödan?
Sommaren har varit lång och fortsätter, men nu under andra former. Häromdagen tog jag mig äntligen tid att sätta mig med ett av alla projekt jag har planerat för detta år genom mitt årsord HEMSLÖJD. Mönstret till texten ritade jag till när vår äldsta dotter skulle få en egen födelsedagsduk till sin familj. Duken köpte jag på Pingstkyrkans secondhand för en billig peng för att just pimpa den till födelsedagsduk. Bomullsgarnet i perfekt matchning till den mörkaste färgen i de söta rosorna hade jag i gömmorna. Nu återstår att pressa duken och kanske till och med stärka den som man gjorde ”förr i tiden”. Roligast hade varit om jag hade hittat en bricka som passade perfekt i storlek. Vi får väl se om det är möjligt! Hur nödvändigt är det att ha en duk som bara används på födelsedagar? Om du frågar mig så hänger naturligtvis inte livet på det, men nog blir det roligare med små traditioner och detaljer som gör att man känner trygghet i en värld som ständigt snurrar på och bjuder på obehagliga överraskningar. Dessutom tycker jag att det är otroligt värdefullt att bevara det jobb som någon lagt på ett så vackert och välgjort konsthantverk. Sådana pilliga korsstygn och vackra fållar snyter man inte ur näsan precis.
Den blå, laserade brickan har vi tänkt måla om sedan den hamnade här hemma, men inte förrän nu blev det av. Valet föll på ”en glad, gul färg”. Att försöka måla utan att göra grundarbetet först visade sig kosta en massa extra tid och jag var ändå tvungen att måla på en underlagsfärg för bättre fäste. Efter många lager, byte av färgnyans till en lite varmare och en del muttrande får brickan nu anses vara hjälpligt klar. Den behöver fortfarande finlir och kanske tar jag hand om det en regnig dag. Detta resultat duger dock gott för att göra födelsedagsbarn eller gäster glada!
Det är intressant med utvärderingar tycker jag, inte minst då jag för länge sedan uppehöll mig i skolans värld. Där skulle vi mer ofta än jag föredrog (eller fortfarande föredrar) göra stora och genomgående förändringar. Vanligtvis utvärderades det inte lika friskt, och dessutom tycker jag mig minnas att det om det utvärderades inte direkt hände något efter att ett resultat låg på bordet. Jag gör rätt ofta nedslag i mitt liv för att se om jag är på rätt väg. Inte med några protokoll närvarande, men ändå. Att då och då ta ett steg tillbaka och fundera på om jag befinner mig på rätt livsstig är nödvändigt för att inte hamna allt för snett om jag gjort felaktiga val. Idag är det dags att fundera över HEMSLÖJD. Har mitt årsord gett mig det jag önskade så här långt?
Jag visste redan att det mellan april och september inte skulle finnas särskilt mycket tid för handarbete. Det tillhör sakens natur då man är planttant och har ”ambitioner”. Att jag skulle bli mer eller mindre soffliggande större delen av april ingick inte i mina planer, men så blev det. Därmed känner jag mig rätt besviken, både på omständigheter och mig själv. Jag hade väl ändå orkat sticka lite? Sanningen är att jag inte gjorde det och då får det vara så. Vi gjorde om syrummet till inneväxthus, så inte har jag heller suttit där och använt symaskinen som jag hade tänkt. Nu är det som det är. Jag har samlat inspiration, förberett projekt och gjort ett och annat småplock färdigt. Jag har lagat, klippt, tvättat, strukit och nålat grejer. Jag har funderat på lapptäckstekniker, har studerat broderitekniker, har skrivit mycket kalligrafi och rensat bland mitt material. HEMSLÖJD skulle bli ett annorlunda årsord, det visste jag redan. Hur annorlunda hade jag inte satt mig in i och är kanske inte riktigt nöjd med det. Det finns dock ingen anledning till att göra annat än att kämpa vidare, släppa prestationskraven och komma ihåg att tanken är att årsordet ska tillföra livet glädje, inte press.
Med det sagt tar jag mig vidare med fortsatt entusiasm för att använda mina händer, min kognitiva förmåga och mina sinnen i skapandeprocesser som leder mig in i något som både är utvecklande och spännande. Att det går långsamt betyder inte att det inte händer någonting.
Fördelen med att leva i samklang med ett ledord eller ett årsord är att man själv ges hela ansvaret att tolka ordet och bestämma vilken slags aktiviteter det får rymma. Min önskan har genom åren varit att kunna utvecklas på många olika plan, men ett ord som ”hemslöjd” ger inte i sig självt denna möjlighet. Det är ett väldigt praktiskt ord, åtminstone i min tolkning. Eftersom jag gärna skjuter upp saker och ting så har jag ändå givits möjlighet att ta itu med projekt som legat på vänt i eviga tider och det kan i sin tur leda till något slags mental eller själslig utveckling. Vi får se.
Denna blå bricka köpte jag på loppis för många år sedan. Målet har hela tiden varit att måla om den, men det har inte precis prioriterats. I veckan bestämde jag dock att nu skulle den få det nya liv som jag lovade då pengar bytte ägare för att detta skulle kunna ske! Min första tanke var gul, men jag gav maken möjlighet att få välja. ”En glad gul är min spontana tanke”, sa han, och då var det givet. Men! Vet du hur svårt det är att välja rätt nyans bland färgprover? Min beslutsångest spelade maracas på högsta volym då jag bläddrade i solfjädern med mängder av gula nyanser, medan den unge mannen i färgaffären med större beslutsångest än min egen försökte ge mig service. Jag bad om hjälp att välja färgtyp (vill ha en färg som är tålig – eeeeehhhh, okej, kanske lackfärg), passande pensel (eeeehhhhh, denna kanske – ok, vilken bredd – eeeehhhhhh, denna kanske), frågade om det inte fanns någon mindre burk (eeeeehhhhh, nej). Killen hade ingen praktikantskylt och ingen av hans tre kollegor som befann sig i närheten gjorde några inspel, så jag gissar att allt var okej och att han bara behövde lite uppstartstid för att komma fram till det egentligen självklara svaret.
Målartvätt hade vi hemma, så jag skrubbade av brickan med en omgång sådan. Jag insåg efter första lagret färg att jag åtminstone borde ha sandpapprat först även om jag struntade i grundfärg. Tror till och med att vi har en burk sådan någonstans… Nu har jag dock dragit på tre omgångar (bilden togs efter andra lagret) och jag tror att det kommer att bli bra efter tre omgångar till. Hahaha! Annars målar jag på ett lager grundfärg på dessa tre gula lager och börjar om med en bättre grund. Detta är nämligen nyansen jag hade tänkt mig att brickan skulle få (S 0580-Y):
Penseln är jättedålig och alldeles för bred, men jag lyssnade på proffset och analysen leder till att det är mitt handhavande som brister. Jag håller penseln fel, lät bli att förbereda på det sätt som varje vettig målare hade gjort, har inte rört runt färgen tillräckligt (fast där tror jag faktiskt inte jag gjort något galet). Det löser sig. Snart har vi en gul bricka, oavsett hur vägen fram till målet har sett ut. I värsta fall får jag bara göra decoupage, så som man dekorerade alla prylar från askar till lampskärmar och byråer på det ljuva åttiotalet. Hemslöjd? Njae, eller jo, det bestämmer ju bara jag. Ha en fin helg!
Edit: Efter femte lagret med ännu tvivelaktigt resultat bestämde jag mig för att dra på grundfärg och börja om när jag kommer hem på söndag kväll. Jaha, bra påminnelse om att ett gott grundarbete alltid lönar sig.
Om jag bara fick drömma en stund hade jag precis just nu hoppat i en skön sommarklänning och ett par flipflops för att sedan dra iväg till stranden, lägga mig under ett solparasoll och läsa en pocketbok medan ljudet av lekande barn och inrullande vågor bildade en ljudkuliss. Vid sidan om mig hade ett fat färsk frukt och en smoothie hållit mig sällskap och med jämna mellanrum skulle jag gå ner och sätta fötterna i vattnet och sanden skulle få skrubba mina vintertorra fotsulor släta och mjuka. Jag är tacksam att drömmar är gratis och att de kan ta mig vart som helst!
Hade jag tagit på mig flipflops och dragit iväg hade drömmen avslutats mycket abrupt. Så här ser det nämligen ut efter nattens snöfall. Igår åkte vi på vedutflykt då vi insåg att det skulle vara trevligt med lite fler brasor innan vårvärmen tar sig ton. Vi är så tacksamma för brorsans ved. Vad vi inte riktigt hade väntat oss var det ymniga snöfall som följde oss upp till Rödeby. Jag fick höra att morgontrafikanterna hade fått åka iskana till jobbet och att väglaget lämnat mycket övrigt att önska. Det slapp vi tack och lov, men det märktes att medtrafikanterna var extra försiktiga också på väg hem från jobbet.
En av makens favoritplatser är gratistältet på Mältans återvinningscentral. Vi stannade sålunda till när vi ändå var där. I tältet ställer personalen in grejer, sorterat och klart, som de tycker är för fina att slängas. Det går att hitta skridskor, möbler, böcker, porslin och allt annat man kan tänka sig brukar dyka upp på vilken loppis som helst. Den här gången var det inte så mycket som tilltalade, men precis när vi skulle gå ut hajade jag till vid denna stol. Maken hade tydligen redan tittat på den. Det verkade som att den inte gick att höja från sitt lägsta läge, men när han kollade lite närmare trodde han att det skulle gå att fixa. Vi har en röd arbetsstol som vi tog över då makens styvfars jobb rensade ut för väääldigt många år sedan. Den har uppfyllt sitt jobb med den äran, men vi tyckte båda att den här var snyggare. Den är nu rengjord med läderrengöring, hjulen är sprayade med lite 5-56 och sänk- och höjmekanismen är åtgärdad. Detta är en IKEA-stol som inte längre säljs, men en ny kontorsstol i läder kostar ändå 3-4000 i nyskick. Jag tycker att detta var ett fynd!
Turn and tell-klockan jag plockade med mig kanske inte uppfyller något syfte än på några år, men jag fick nostalgivibbar och tyckte den såg så ensam ut där den låg på en hylla. Nu har den fått bada i varmt och bubbligt vatten och fått sig en rejäl borstning. Som ny! Den ska nog få känna sig hjälpsam igen.
Väl hemma blev jag nästan klar med kompisen till detta kanske sista sockparet i HEMSLÖJDs-projektet? Detta par blir till mig själv och jag är mycket nöjd med färgen. Jag har fortfarande stickning i fingrarna och funderar på att testa någon ny teknik i en sjal. Har så fint garn i kashmirblandning som legat i snart tio år. Jag köpte ett gäng härvor till (jämförelsevis) vrakpris då vi bodde i USA och har stickat flera fina sjalar av några av dem. Nu är det kanske dags igen. Det känns så fint att arbeta mig igenom mitt lager av garner och annat material som bara legat och väntat på bättre dagar. Tänk att flera av dem faktiskt kommer att få möta denna dag!
En sådan här dag blev det. Yoga, långpromenad, långkok och långvila i soffan framför kaminen. Känslan av mittemellan höll sig kvar och även om jag ägnade flera timmar under dagen åt rörelse kom inte kroppen riktigt igång. Till slut undrade jag om jag höll på att bli sjuk. Den teorin kan fortfarande stämma, men idag vaknade jag pigg som en lärka igen och den sega känslan var som bortblåst. Kanske behövdes det bara en dag av återhämtning?
Den här godingen fick jag prata en stund med. Hon är så mysig och pratsam. Det är otroligt intressant att fundera kring vad hon vill ha sagt med sina rrrrrr och mmmm, men uppenbart är att hon har något viktigt att meddela. Oj, vad jag ska gosa med henne när vi träffas om några veckor! (Hennes mamma skickade detta foto från gårdagens utflykt.)
Novitas Muminpappa har blivit nästan ett par sockor med en spännande teknik. Jag älskar det här sättet att plocka upp maskor längs hällappen! Det blir så fint med ”flätan” som bildas. Hälen ser nästan resårstickad ut den också, men den är stickad för att ge ett förstärkt resultat med varannan maska lyft istället för stickad på det räta varvet. Nya tekniker och tricks är sådant jag hoppas kunna ta till mig med årsordet, så jag är nöjd.
Igår ringde min kusin precis när jag börjat fästa slagen på min senaste badrock. När jag var klar var det dags att avrunda. Bra avledningsmanöver, jag märkte inte ens att jobbet blev gjort! Ungdomens perfektionism är bortslipad, men jag vill fortfarande att saker och ting blir snygga på baksidan också. Därav valet att inte göra detta moment med hjälp av symaskin.
Äldsta dottern fick denna badrock i julklapp 2022 osydd. Jag frågade om hon ville välja färgskala, eller om hon nöjde sig med valfri kombination. Efter att ha spanat in Ellinors hemsida fastnade hon för en blå färgskala, så jag började leta blå handdukar på second hand. Med tanke på att blått sägs vara favoritfärgen hos en stor del av befolkningen förvånade det mig att det var så svårt att få ihop tillräckligt med matchande, tillräckligt stora delar. Bättre klar i januari 2024 än inte alls? Kanske vill mottagaren sy upp ärmarna lite, annars passar de perfekt att rulla upp om det behövs. För övrigt kan jag säga att alla handdukar som skänks till second hand inte är i skick att göra detta projekt med. Man får akta sig för bedrägliga exemplar som ser okej ut, men är så tunnslitna under frottebubblorna att hålen är nära. Sådana passar bättre att klippa upp till städtrasor.
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
Jag har funderat en hel del över mitt årsord. Jag är så van vid att välja ord som väl mest kan beskrivas som karaktärsdanande, eller åtminstone utvecklande på flera olika plan. För 2024 har jag valt ett ord som bara är roligt. Ja, så tänkte jag iallafall när jag hade landat i ordet och bestämt mig. Roligt ska inte nedvärderas, jag tror de flesta behöver tillföra olika dimensioner av glädje i sitt liv. Däremot tror jag själv att jag mår bra av personlig utveckling och det är onekligen något som de årsord som slagit följe med mig genom åren bidragit till. Nu hade jag såklart inte behövt oroa mig. Hade jag vågat lita på ”processen” hade jag förstått att jag vet vad jag behöver utan att behöva gräva så mycket. Naturligtvis har det redan visat sig att HEMSLÖJD inte bara är roligt. Som jag berättat många gånger har jag en benägenhet att skjuta upp saker och när jag väl hade inventerat alla mina möjliga projekt stod min inre prokrastinerare på högeraxeln och skrattade rått åt mig, rätt in i örat. Och högt. För jag kommer att få jobba hårt på att avsluta projekt och ro saker och ting i land under det här året. Tänk, vad bra detta kommer att vara för mig! Dessutom är det inte bara roliga moment inblandade i de här projekten, något som gjort att det ligger så många halvfärdiga grejer i lådorna.
Jag insåg tidigt att dokumentation kommer att vara viktigt för mig, men visste inte riktigt hur jag skulle göra det. Igår kom jag på att ett fotoalbum i telefonen där jag lämnar anteckningar på själva fotona kommer att bli det bästa. Jag fokuserar inte på estetiskt vackra bilder. När projektet är klart fotar jag helt enkelt. (Makens socka fotades när bara en var klar, så där fuskade jag lite.) HEMSLÖJD kan kännas lite överväldigande då en hemslöjdsbutik för mig bjuder på den största kunnighet som finns i olika hantverk. Jag har dock bestämt mig för att försöka strunta i detta och bara jobba på. Ingen ska bedöma grejerna, jag ska ha roligt, utvecklas och förhoppningsvis kunna ge nära och kära hjälp och presenter i takt med att grejerna blir klara. Det kommer att bli högt och lågt.
Här kommer en beskrivning av vad som hunnits med under de här två veckorna:
Makens sockor är klara!
För flera år sedan köpte jag en kavaj som inte var lagom mig, men som var supersnygg och i fin kvalitet. Den har väntat på att bli lagad och få en knapp isydd. Det har jag fixat nu och kavajen ska tas med upp till Nynäshamn nästa gång jag åker.
Den gröna klänningen hade jag när jag var liten, men säkert mina syrror också. Fickorna satt lösa, knapparna var borta och fållen hängde på trekvart. Jag letade upp matchande knappar och sydde fast samt sydde sömmar där det behövdes.
Den vackra loppisduken har jag redan använt mycket, men fållen var så trasig att jag bestämde mig för att klippa av den och börja om. Tyget är jättesladdrigt, så jag sydde helt enkelt en bindsöm utan fåll för att låsa trådarna. Nu har jag strukit duken också och bestämt att jag inte behöver handfålla. Det här duger bra.
Yngsta dotterns favoritkasse har fått förstärkt lagning och kan nu fortsätta jobba.
Min vetepåse har fått nytt fodral sytt av en hemvävd förningsduk som en gång tillhörde Elna Nilsson, Elin Nystedt eller någon annan E.N.
Just vetepåsen låg inte ens i projekthögen, men när jag hittade duken (låg i en hög fina hemvävda textilier i en auktionslåda) visste jag precis vad jag ville ha den till.
Zoomar du in kan du se brännhålen som fodralet fick då vetekudden fastnade i mikron någon gång. Du behöver inte zooma för att se att mönstret är gräsligt. Jag har aldrig tyckt om det, men själva vetekudden hade den perfekta storleken och köptes på Tjurkö av ett hantverkarkollektiv som jag gärna stöttar. Det fanns vid det tillfället tyvärr inga överdrag jag gillade, så det här fick duga.
Broderade monogram är något av det finaste jag vet! Modigt att sy korsstygn ”på frihand”. Sådant behöver jag öva mer på under året…
Så här ser vetevärmaren ut nu. Den är provkörd och funkar precis lika bra som innan. Tyget tåler rejäla tag, men jag tänker inte bränna den igen. (Jag lärde mig en läxa förra gången och lägger den numera alltid ihopvikt så den inte kan trilla över och fastna.)
