Vi har ingen ”vanlig” elvisp, bara en som monteras på hushållsassistenten. Därför känns det ibland snabbare och lättare att vispa för hand. Den lilla vispen med äckligt handtag som blev alldeles strävt i diskmaskinen var favoritvispen tills den för ett tag sedan bröts av vid användning. Eländes elände, vad fanns att göra? I samma veva skickade lillebror en bild på någon fint han hade snidat (han är en riktigt Emil) och jag fick en briljant idé. Skulle han kanske kunna snida ett rejält handtag till vår trotjänare? Skulle favoritvispen med det otäcka handtaget kunna bli perfekt på riktigt? I måndags fick jag svaret i min hand. Detta är perfektion. Dagarna i diskmaskinen är slut och i fortsättningen blir det handdisk, men Who cares? Förstår du hur lyxigt det är med ett handtag i ene? En ny familjeklenod är skapad.
Ps: Nu fick jag reda på att enet är taget från Bredavik, det här blir bara bättre och bättre.
Det är lätt att bli blind för allt som inte är som det ska. Man vänjer sig. Det gäller både mentala och fysiska grejer. Ibland behövs det därför att något utanför det vardagliga händer för att man ska få sig en ögonöppnare. I vårt fall blev det uppenbart att köksdörren inte håller måttet rent utseendemässigt när verandan stod färdigmålad. Dörren har nu stuckit i ögonen i flera veckor och jag bestämde att något måste göras innan den hann falla in i samma fördragsamhetskategori som innan. Igår hjälptes vi därför åt att lyfta ut åbäket, eh, den vackra spegeldörren. Efter några timmars jobb med slipmaskin och färgskrapa hänger den redo för samma kittvita linoljefärg som resten av verandan. Jag är lite sugen på att utmana mig själv och måla något vackert på de två vertikala speglarna efter besöket på Carl Larsson-gården. Vi får väl se.
Det mesta av färgen blev kvar. Jag fokuserade mest på att slipa ner till lite mer försiktiga övergångar mellan färg och trä och skrapade bort sprucken färg i speglarnas kanter. Tror att det blir bra så! Jag skrubbade hela dörren jättenoggrant för första gången sedan inflyttningen 2016/2017, både med vatten och rotborste och en omgång målartvätt. Nu ska det trärena få torka ordentligt innan jag tar tag i första lagret målande. Kanske ikväll?
Larssons hem var i ständig förändring. Den fasta inredningen fick nya målningar med jämna mellanrum, så dörrarna kunde till exempel målas om ifall andan föll på. Jag skulle önska att jag var lite mer våghalsig, då kanske dörren mer skulle likna den från Larssons kök (tror jag det är, denna del visas inte upp då vissa delar av huset är privata) då jag är klar. Jaja, vi är alla olika. Min försiktighet ska väl vårdas den också.
Jag kommer från en listfamilj, inte tu tal om saken. Det har skrivits listor av både det ena och det andra slaget, främst av Mamma, så långt jag kan minnas. Festgästlistor. Inköpslistor. Projektlistor. Körschemalistor. Mållistor. Bantningslistor. Mise en place-listor. Garderobslistor. Förbättringslistor. Bucketlistor. Städlistor. Drömlistor. Semesterlistor. Ansvarslistor. Ja, du förstår. Det har funnits listor för allt. Denna uppväxt har påverkat oss syskon på lite olika vis. Somliga av oss skriver likadana listor. Andra skriver listor i huvudet (jag). Det kan finnas någon som skriver listor på brädstumpar och andra som skriver dem i dagboken. Tja, helt list-opåverkad har nog ingen av oss sju gått.
Jag TROR att vår resebloggarsyster vinner listlistan om man räknar volym. När jag läste ett av hennes senaste blogginlägg påmindes jag om förträffligheten i detta fenomen och funderade på om jag ändå inte skulle sätta mig och skriva likadana listor som hon berättade om. Nu blev det inte direkt något av det, men det måste ha legat i bakhuvudet och skvalpat. Efter gårdagens storstädning av köket uppkom nämligen den här listan för att jag ska komma ihåg vad som finns i skåpen och ligga steget före istället för att improvisera maten varje dag. (Detta är förvisso en av mina superkrafter, ”här har du ditt kylskåp” typ. Det blir bara lite trist i längden. Somliga recept kräver ju lite mer planering gällande ingredienser och förberedelser och går inte att följa om man ska äta om en timme.)
Så här såg det ut på vår köksbänk innan listans tillblivelse. Det var storstädning i skåp och lådor och trots att det var så varmt var det dags också för kylen att få en riktig genomkörare. Grönsakslådorna fixade jag häromdagen då jag behövde ha en plats för skörd som inte håller i stenkällaren, men resten var kvar. Milda makaroner är allt jag har att säga. Jag har väl aldrig haft lika många flaskor och burkar av olika slag i kylen på samma gång. En del av dem hade hamnat i något bortglömt hörn och fick nu chans på revansch. Annat borde ha hivats för länge sedan. Jag har blivit bra på att använda ögon och näsa istället för att vara fixerad vid bäst före-datum, ett av de bästa sätten att vara ”svinnsmart”. Det finns dock ingen anledning att spara en nästan tom syltburk med mögel i. (Till försvar får sägas att det bara fanns en sådan.) Vi hade tre öppnade burkar lingonsylt och då vill jag säga att vi nästan aldrig ens äter lingonsylt. Prästosten hade ett par mögelfläckar, så den fick en omgång av osthyveln och revs sedan ner till gratängost för att läggas i frysen. Vi hade tänkt baka vegankakor till festen, men det blev en rawtårta istället och veganmargarin och -grädde står kvar oanvända. Asiatisk matlagning kräver ofta lite speciella ingredienser och många av flaskorna på bilden är sådana. Trots det visade det sig till exempel att vi inte har någon sesamolja, så det fick skrivas upp på inköpslistan i telefonen. Nu känns det bra att öppna kylskåpet och mötas av ordning och reda. Och luftighet! Det luktar också fräscht. Bästa tipset är att använda ”mirakelputs” (3 dl vatten, 2 dl 12% ättiksprit och någon droppe diskmedel), spreja och torka av efter någon minut. Jag vet att ättika luktar pecko, men resultatet blir verkligen bra när doften lagt sig! Lycka till om du bestämmer dig för att storstäda köket du också. Det känns väldigt skönt då det är klart.
I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?
Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.
Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.
Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.
Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.
Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!
Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…
… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.
Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.
Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!
Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.
Jag satt just och letade recept. Vi har haft en påse durra i skafferiet ett bra tag och nu tyckte jag det var dags att sätta det på prov. Durra (Sorghum bicolor) är ett gräs som används till att bl a brygga glutenfritt öl. USA är världens största durraproducent, men de flesta svenskar tror jag inte känner till detta spannmål. Anledningen till att jag upptäckte det var att jag såg en påse i mataffären och var sugen på att testa något nytt. Durra är ett mer näringsspäckat alternativ till bl a ris och för alla som jagar antioxidantrik mat är durra en riktig fullträff. För mig som inte tolererar vete speciellt väl funkar det att delvis baka bröd med, men allra lättast verkar det vara att bara koka och använda precis som ris.
Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar att fundera över vilka olika råvaror som passar tillsammans. Jag lagar fortfarande mest mat här hemma och utgår nästan alltid efter vad vi har i skåpen. Det blir mycket ugnsrostade grönsaker, ugnsstekt fisk, potatis, köttfärs-, lamm- och nöträtter. Fläsk mer sällan, men några paket bacon ligger oftast i kylen som backup. Det är ju jätteroligt med olika spännande recept, men dem ger sig oftast dottern på. Slökokaren gillar vi, mixerstaven och mixern jobbar rätt hårt. Jag försöker hålla våra knivar välslipade. Min personlighet är organiserad, men när det gäller mat tar jag mest beslut tidigast samma morgon som maten ska ätas.
Innan våren gått över i sommar behöver frysen tömmas. Jag säger ofta det, men så ligger både bär och grönsaker kvar medan vi fyller på med kyckling, fisk och lite annat smått och gott. Nu ska det bli av på riktigt. Anledningen att så mycket blåbär är kvar är att vi inte velat ”slösa”, men det är ju jättetrist om de till slut inte är goda att äta för att vi väntat för länge! Nu har jag därför gått igenom frysen och skrivit upp vad som finns kvar för att det ska finnas en PLAN. Ojojoj, undrar hur det ska gå…
När brorsdottern skulle hit och pyssla ville min dotter göra pannkakor till middag tillsammans med henne. Jag tyckte de kunde göra plättar istället eftersom jag ville testa plättspaden (se nedan). Vi hade inte stekt plättar på eviga tider, så laggen var i rätt risigt skick. Jag tror att vi fick den efter makens mormor. Plättlaggen följde aldrig med till USA, så min gissning är att den inte stekt några plättar på säkert tio år.
Efter sköljning och avtorkning hällde jag på rätt ordentligt med flingsalt och skrubbade av pannan med hjälp av saltet och en vanlig kökssvamp.
Här trodde jag att jag var färdig, men var inte nöjd med de två stora fläckarna som var kvar, så jag gjorde om saltproceduren. Därefter sköljde jag väl med hett vatten och lät pannan torka till med hjälp av en varm spisplatta. Proceduren avslutades med att smörja in pannan med ett tunt lager rapsolja.
Den här synen påminner om far. Han lagade inte mycket mat hemma, men plättar var han en hejare på! Vi har alltid någon smält matsked smör i smeten. Jag kan säga att pannan efter sin uppfräschning släppte bra utan extra smör, men det blir lite snyggare stekyta med.
Plättspaden fick vi av svärmor härom veckan och detta var första gången den fick jobba. Så smidigt! Hade aldrig ens sett detta oumbärliga köksredskap förut.
Inga matbloggsbilder precis, men de unga damerna blev mycket nöjda med sina plättar och jag påmindes om hur viktigt det är att hålla sina köksprylar i gott skick för att få så trevliga matlagningsupplevelser som möjligt.
Uppe på det här köksskåpet har det sedan december 2016 legat ett par kartonger med krönlisterna du ser på plats längst upp. Jag kan knappt fatta att kartongerna är borta och njuter verkligen av den fina avslutningen. Dessutom svävar äntligen de fantastiska minitranorna fritt… Det är roligt att få bli glatt överraskad av varje framsteg i renoveringsprocessen!
Min bror gjorde också utsidan på verandan klar, men det är för mörkt för att fota. Roligt hur som helst! Det är de små detaljerna som gör det.
I söndags kom grannen förbi för att kolla om vi hade problem med elen. De hade bara två av tre faser som fungerade som de skulle och deras el dras från en elledning som står på vår tomt. Inget var fel hos oss, så i måndags kom det ett par våghalsiga män och inspekterade och fixade en kortslutning. Igår var det dags igen. Den här gången hade frysen också lagt av, så det funkade uppenbarligen stod inte allt rätt till. Stolpklättrarna kom tillbaka och fick sedan hålla på i sex timmar innan allt var som det skulle. Siste man åkte från oss vid 19.45. Lång arbetsdag! Jag fick i alla fall lite spänning i vardagen.
Ungefär samtidigt som elkillen åkte hem såg det ut såhär i vårt kök:
Jag var i Kalmar i tisdags och passade då på att ta en tur runt IKEA eftersom vi behövde ett par Knuff tidskriftssamlare. Här måste jag inflika att jag gick ut med två tidskriftssamlare, en låda med lock i A4-storlek och en badrumsmatta till övervåningen där det inte finns golvvärme. Jag är otroligt nöjd med att faktiskt bara ha köpt det jag behövde. Jag brukar annars ha hopplöst svårt att hantera just IKEA eftersom det finns mängder av ”villhöver-grejer” där. I tre år har vi pratat om att ordna med arbetsbelysning över träbänken. Under alla reor efter jul spanade jag efter något slags belysning, men hade landat i att åka till Byggvårdsbutiken och köpa en skomakarlampa eftersom det skulle vara fint. När jag såg den här lampan på IKEA ändrade jag mig dock. Jag visade bilden för maken och han tog på sig att införskaffa sagda armatur och allt elektriskt som behövdes till. Från väckt tanke till genomfört projekt gick det alltså mindre än ett dygn. Inte dåligt! Och resultatet är kanonbra.
Nu är det en fröjd att arbeta vid den här bänken! Dessutom är ljuset dimbart, vilket ger möjlighet till mysbelysning. Det enda problemet med den här installationen är att det nu syns väldigt tydligt att vår vattenkokare från ICA Maxi lämnar mycket övrigt att önska då det gäller det estetiska. Tyska syrran tycker att jag ska önska mig en bättre i femtioårspresent. Vi får väl se.
Hur kul tycker du det är med element? Själv börjar jag tröttna. Det här fotot togs efter flera timmars skrapande, borstande och tvättande. När jag hade avslutat första lagret grundfärg hade jag lagt fyra timmar på hela förarbetet! Då var jag lika svettig som efter ett pass på gymmet. Nu saknas bara två lager färg till för att kökselementet ska bli lika fint som de andra tre. Heja!
Ps: Jag gick en liten runda ikväll och inspekterade de nymålade värmekällorna. Återigen slogs jag av insikten att det är ruskigt onödigt att slösa bort god energi på att skjuta upp projekt. Ett och ett halvt år! Ofattbart…
Maken är inte helt nöjd med att jag smygstädar undan julen, men vad gör man då solen skiner och det känns grönare ute än för ett halvår sedan då vi befann oss mitt i sommaren? Idag fick grenen byta kläder. Jag räddade kristaller från en lampa som var bortom all räddning. De har legat och väntat på bättre tider och tydligen var det just den femte januari som bjöd på dessa tider. Jag försökte variera längd på de olika hängena då jag vill att grenen ska få lite mer liv. Den har torkat till så i vårt kök att jag av misstag knäckte av en gren, men jag tycker inte det gör så mycket. Nu hänger ”istappar” där och skickar vackra solkatter så fort ljuset kommer åt dem.
Denna soliga och sköna lördag har jag stoppat fläskkarré i slow cookern (favoritreceptet, fläskkarrén är billig på ICA Nära den här veckan), städat micro och spis/ugn och fixat med både det ena och det andra. Jag gillar de där fixardagarna, särskilt som uppladdning till stora utmaningar (som nytt jobb på måndag). Det rensar verkligen huvudet och det känns bra att få bort högar. Hur gör du för att samla energi?
Före- och efterbilder var det väldigt länge sedan jag delade med mig av. Såpa är toppen som ugnsrengöring. Jag brukar smörja insidan på glaset, gallret och ugnsbotten med vanlig grönsåpa. 100°C i en halvtimme, sedan stänger man av värmen och låter det svalna. Gallret är bara att ge en omgång med Svinto för att få bort allt guck. Glas och botten får man vara lite mer försiktig med, så jag brukar använda vanliga hushållssvampar med den vita, mjukare skrubbsidan för att få bort det värsta. Ugnsbotten blir alltid jättefin, men ugnsglaset är lite klurigare. Hur gör du för att få det helt fritt från ingrodda stänk?
Edit: När jag hade gjort så mycket rent jag kunde tog jag det sista med skrapan jag använder till glashällen. De sista fläckarna åkte av med schvung! Jättesmidigt, och inga repor.
