Varför finns det människor som tror att de kan vinna något genom att skada och döda personer som de inte ens känner? Varför kan alla inte bara vara snälla? Just nu är vi många, många som sörjer det meningslösa våldet i Boston.
Ta hand om dig och din familj. Kramas lite extra. Vi vet aldrig vad som komma skall.
”Kolla träden!”, sa mellandottern och jag började nästan gråta en skvätt. Våren är verkligen, verkligen här och nu finns det ingen väg tillbaka. Trädgården har vaknat ordentligt och även om rådjuren har ätit på väl mycket av både det ena och det andra finns det nog tillräckligt för att vi ska kunna njuta av växtligheten här. Åh, det känns underbart! Jag njuter för dig också. Ja, just du. Du som har snö på altanen och is att skrapa från bilrutan på morgonen… Jag känner livet i mig. Tjoho!
De senaste veckorna har jag fått några fina meddelanden skickade till mig. Jag hoppas att de personer som har lyft mig har förstått hur tacksam jag är över att de finns. Livet är för kort för att slösas bort på oegentligheter. Man måste göra en del grejer som man kanske inte tycker är särskilt roliga. Annat är nödvändigt och rent trist. Det finns till och med det som man gör bara för andra människors skull. Ingen har svar på vilka uppoffringar som är värdefulla och vilka som bara är slöseri med tid och energi, så må vi alla göra visa val! Här har du Endless Sacrifice. (Tack till dig som fick mig att upptäcka John Petruccis fantastiska texter. Som The Answer Lies Within t ex.)
Idag har vi firat vår gästs födelsedag. Någon pompa och ståt blev det dessvärre inte, men lunchen blev riktigt god. Och han fick ett par presenter och födelsedagsdukning med svenska flaggan också, så förhoppningsvis blev det inte hans värsta födelsedag någonsin. Dessutom är han bortbjuden på middag i kväll, så han kanske blir lite bortskämd där?
Djurpassningen är avklarad och jag, maken och S har nu en lugn kväll. Eller ja, jag jobbar (och skriver uppenbarligen i bloggen samtidigt), men jag är i alla fall hemma. Samtidigt hade det ju inte varit dumt om jag hade kommit iväg på en promenad. I morgon är en annan dag.
Förresten fick jag de grejer jag hade beställt från Cavegirl Confections. Mums. Jag behöver inte säga mer. Jag längtar till min frukost i morgon då jag ska äta Chocolate Hazelnut Granola. Då vi i princip gör all mat själva gör det inte något om man någon enstaka gång lägger ner lite mer pengar på något riktigt, riktigt gott som känns värt den ekonomiska uppoffringen. 😉 Jag frågade ju om guilty pleasures för ett tag sedan. Det här får vara min nya sådan.
Ps: ”Säga vad man vill om hårdrockare, men spela kan de.” Dagens citat från maken. Apropå vad då, undrar du kanske? Kolla in den här videon.
Idag har jag känt behov av att klona mig, men som vi alla vet brukar det sluta illa för kloner. Därför har jag bitit i sura äpplen, dribblat med bollar och legat på topp om vartannat. Jag avslutade min kväll med en halvtimmes fiolgnidande. Låt mig säga att det inte längre låter som det gjorde en gång i tiden. Å andra sidan kan jag spela med slutna ögon så länge jag ska spela något på gehör och det är väl bra? För att komma in i renspelade noter spelade jag lite ”Klinga mina klockor” och ”Gånglåt från Äppelbo”. Sverige kändes alldeles nära…
Från Äppelbo till Utah är det långt, så också från Anna-Lisa till Aynslee. Utahföräldrar är kända för att hitta på roliga stavningar på vanliga namn. De har också en faiblesse för att använda förstavelsen Mc, Mac eller Mack till tjejnamn. Det tycker jag tyder på en längtan att närma sig det neutrala hen-stadiet. Den här videon får mig att fnissa hejdlöst varje gång, men kanske är det mest för att jag bor här och har träffat personer som stavar sina namn precis som huvudpersonerna?
För gps-löst folk som ska hitta hem till oss från Provo eller Heber City är Will’s Pit Stop ett Viktigt Ställe. För folk som har gps är trädstolpen minst lika viktig. Den är också så finurligt utformad att vi skulle kunna ha den i skogsdungen bakom huset utan att någon skulle reagera. Fast vem vill ha en mobilsändare rakt ovanför huvudet? Inte jag i alla fall, inte ens när den är så här läcker.
När yngsta dottern var ett drygt halvår gammal bestämde jag mig för att göra slag saken. Det var äntligen dags att läsa italienska! Italienskastudier på studieförbundsnivå torde vara lätt som en plätt. Jag hade ju ändå varit hyfsat duktig i skolan.
En kväll åkte jag in till Stureplan med alla tre barn i bilen, mitt i rusningstrafiken, och insåg förvånat då jag var framme att detta äventyr varken dödade mig, barnen eller någon annan. Maken bytte plats med mig och körde sig och barnen hem medan jag lite nervöst tog mig fram till kurslokalen. Lärarinnan var ung och fräsch och resten av studenterna var ännu yngre och ännu fräschare. Själv kände jag mig som något katten hade släpat in. Trebarnsflabbig, amningstrött och lite lagom förvirrad sjönk jag ner i min stol, hejade lite på mina medstudenter och hann knappt blinka innan ”fröken” hade dragit igång kursen på full fart! Första kurstillfället svischade förbi fortare än kvickt och snart satt jag i tunnelbanevagnen på väg hem igen. Vi fick mycket läxa, men med tre småbarn hemma blev det inte mycket pluggat. Äh, vem är jag att skylla på dem egentligen…
Tiden gick. Jag gjorde bort mig gång på gång då jag skulle läsa högt eller svara på frågor under lektionerna och jag insåg rätt snart att jag inte hade de rätta förutsättningarna för att lära mig ett nytt språk just då. Jag har för mig att jag höll ut i knappt två månader. De få ord jag lärde mig har jag redan glömt bort. Däremot lärde jag mig att sluta ängslas över att köra inne i Stockholm. Ja, jag gillar det fortfarande inte, men jag svimmar inte längre om jag måste göra det. Någon italienskadiplom fick jag aldrig, men bil kör jag fortfarande och gärna, bara jag slipper fickparkera. En dag kanske jag lär mig det också av bara farten?
Hur som helst. Italienska är fortfarande ett språk som fascinerar mig. Franska är förvisso mer passionerat och finska är mer spännande, men italienskan får mig att drömma om världens godaste mat, intressant historia och vackra människor. Har du inte varit i Italien hoppas jag att du snart får komma dit. En tur runt Colosseum, upptäcktsfärder nere i katakomberna, känna med Pompejiborna som överraskades av Vesuvius utbrott för snart 2000 år sedan… Italien bjuder på den ena fullträffen efter den andra. Orem i all ära, men eftersom jag alldeles nyss fick hälsa på hemma i Sverige är det nu till Italien jag längtar tillbaka. Följer du med om jag åker? 😉
Lite italiensk musik då kanske? Paola och Chiaras Non Puoi Dire di No blir jag glad av. Vill du bli lite ledsen i ögat är det bara att lyssna till nästan vad som helst av Laura Pausini, men särskilt den här, En Cambio No. När italienska musikmaffian går samman kan det låta så här. Annars gillar jag den italienska kompositören Albinoni. Oboekonsert no. 2 i D moll op. 9 – förstår du att jag var glad över att ha min oboestuderande vän som inneboende då jag bodde i Tumba? Hon spelade kanske inte alltid Albinoni då hon övade, men jag älskade oboens vackra och mjuka sång då och jag gör det fortfarande.
Idag borde jag väl ha haft en fin bild på mammas underbara väninna B-M som bott i Italien hela sitt vuxna liv. Det var hos henne jag fick smaka kyckling tillagad med färsk rosmarin första gången. (Det finns inget som slår det. Ingenting. Jo, kanske hennes svärmors vitlökspackade lasagne, förresten. Eller gelato. Eller färsk pestoslungad spaghetti. Eller grillad svärdfisk. Eller…) Nu har jag ingen bild på B-M, så du får hålla tillgodo med en ful amerikansk bilskylt istället.
Amerikanerna är experter på skumma varningsskyltar på allt och inget. Denna skylt satt på en skåpbil som låg framför mig och sonen då vi kom körande. Vi började genast fundera över vad som hade hänt innan den här skylten fick sin plats. Hade någon i företaget blivit påkörd vid en järnvägsövergång? Ska man anmäla en förare som inte följer det som står på skylten? Vill företaget som äger dessa bilar utmärka sig lite? Vad tror du?
Jag vet att vi alla har olika syn på hur man ska leva tillsammans i familjen, i samhället, i landet och i världen. Jag försöker att inte prata politik här i bloggen. En av anledningarna är att jag har lite svårt med konflikter. Konflikter innebär många gånger hårda ord, ilska och tankar om andra som ”dumma”. Därmed inte sagt att jag inte gillar att tycka och tänka vitt och brett om både det ena och det andra! Jag är nämligen rätt bra på just det. Idag tänkte jag bjuda på en tänkvärd filmsnutt trots att den är väldigt politisk. Flera av er som läser här kommer säkert att tycka att ”ja, men det här är ju inte hela sanningen” och ”men så här är det väl ändå inte”, men jag vågar mig på att lägga ut länken ändå. Vill du få dig en funderare ber jag dig lägga en knapp timme på att titta igenom 1 200 miljarder. Vad tycker du om Martin Borgs frågeställningar? Har statsapparaten svällt utanför rimliga gränser? Är det ”ballt” att betala skatt? Får du vad du önskar av dina skattepengar? Är du som jag var för några år sedan och stoppar huvudet i sanden då det gäller sådana här frågor? Det finns ju ändå de som sköter det här bättre än du? Eller?
För att lätta upp det här inlägget något vill jag också bjuda på en lite rolig blogg som jag fick tips om av min tyska syrra. Vad är det egentligen att vara riktigt svensk? Vad tycker du? Som utlandssvensk kan jag konstatera att världen blir mindre för varje dag och att de största skillnaderna mellan att bo i Orem, Utah och Segeltorp, Huddinge Kommun är
1. språket
2. folk som i allmänhet är mycket vänligare här i ”Happy Valley”
3. antalet kyrkor och kyrkobesökare
4. bergen/vattnet
5. vägarna (bättre här)
6. de allmänna kommunikationsmedlen (sämre här)
Annars har vi ungefär samma affärer, hittar samma slags matvaror i butikerna, har samma kamp mot övervikt, ser på samma tv-shower och filmer, dansar efter samma modegurus pipor, diggar samma idoler… Same, same, but different helt enkelt.
Och med tanke på det där att jag faktiskt befinner mig där jag gör får dagens musiktips bli MoTab, Mormon Tabernacle Choir, en kör med rätt mycket erfarenhet i ryggen. Här hittar du lite mer fakta om dem.
Idag har jag inget mer intressant att skriva än att det kändes som att jag var hemma hos mormor och åt kalops igen trots att det måste ha varit femton år sedan senast! Mormor har gått vidare, men hennes kalopssmak finns nu hos min moster som hade lyckats helt perfekt. Jag gör kalops då och då, men min smakar helt klart annorlunda trots att både tillvägagångssätt och ingredienser verkar vara desamma. Kanske är det gjutjärnsgrytan som gör det? Gott var det hur som helst. Dessutom var det roligt att träffa moster, morbror och kusiner med bihang och bebisar. Att ha familj i närheten känns hemtrevligt och tryggt. Vi spelade någon uppgraderad version av Rappakalja. Hahaha! Ibland är sanningen mer störd än fantasin, hur skruvad den än är…
Det senaste dygnet har innehållit livets hela spektrum. Gravidnyhet, svår sjukdom, sorg, lycka, överraskningar, trista förväntningar, kontroll och stress. Nu har i alla fall familjen god chili, köttfärssås och annan mat i frysen så de borde klara sig medan jag är i England och jobbar. Du kan ju hålla tummarna för att snöovädret som härjar hinner gå över tills på torsdag då jag åker från SLC via Minneapolis och Paris innan jag hamnar i Birmingham. Och du, den här är till dig.
Det här har varit en finfin dag. Vill du höra?
1. Sovmorgon. Inte jättelång, men ändå.
2. Utflykt till Holladay där vi träffade vår fina vän M, hennes dotter J och Js familj. M hade ganska nyligen skilt sig då vi flyttade till Kalifornien. Hon hyrde ut rum till studenter för att dra in lite mer pengar. Vi hade turen att få tips om henne och flyttade in i det största sovrummet i huset. Stor bokhylla med massor av böcker, eget badrum, delat kök och vardagsrum och tillträde till trädgården direkt från vårt rum. Maken och jag var alldeles nygifta och vi fick ett fantastiskt år där på Evergreen Drive i Palo Alto, CA. M bor numera i Madrid, men är i USA ett par veckor för att hälsa på yngsta dottern som precis fått sitt andra (!) tvillingpar. Dottern bor turligt nog bara femtio minuter från oss, så vi var så glada över att få möjligheten att träffa allihop! Då M visste att hon skulle träffa oss tog hon med sig en överraskning från Kalifornien. Vad då, undrar du kanske? Jo, det ska jag tala om. Min symaskin av märket Brother, den som jag köpte på Costco 1994 och som har stått hemma hos M sedan 1995 då vi flyttade hem till Sverige igen! Och tänka sig. Den går som smort. Nu har jag alltså en symaskin igen! Jag är så glaaaad! (Maken fick fixa till backen som hade gått i baklås, men annars har tiden inte lämnat några avtryck alls.)
3. När vi kom hem hämtade sonen posten. Han kom injoggande med ett grönt vadderat postkuvert från Sverige. Ett tjockt, roligt paket. Ett paket från Lotta fyllt med lakrits, choklad och en mysbok. Vi var redan glada efter den trevliga utflykten till våra vänner, så paketet fick oss alla att flyga en bit över golvet. Mums!
Jag gillar Glada Dagar. Det här inlägget kanske ger känslan av ”intresseklubben antecknar”, men för mig känns det just nu viktigare än huruvida vi borde sitta i en stuga utan el, åka pendeltåg och äta vegetariskt eller inte alls (allt för att sluta släppa ut ofrivilliga koldioxider). Fast jag blev uppriktigt glad över att läsa denna artikel. Kram på dig!
Idag har vi hemskolare anpassat oss till det ordinarie skolschemat. Folket har firat Martin Luther King Day, vilket i princip innebar att alla skolor var stängda och att vi inte fick någon post, men alla affärer och företag var öppna som vanligt. Amerikanerna har anpassat sig till sina medborgare vilket innebär att de bara har några nationella helgdagar kvar. Dessa handlar nästan bara om presidenter, krig och nationalhjältar. Tja, och så Thanksgiving (fast pilgrimerna var väl något slags nationalhjältar – är man släkting i rakt nedstigande led till en pilgrim står man högst upp i hierarkin här, absolut över att vara indian) och juldagen. Man har en massa halvofficiella helgdagar också. Ta en titt på listan! Jag tycker till exempel att Tax Day låter otrooooligt spännande.
Vi firade genom att dricka varsin vanvettigt nyttig smoothie till frukost. Ja, inte ena dottern förstås, hon tålde bara inte smaken. Det kunde hon avgöra bara genom att höra att den innehöll spenat. (Hon älskar spenatsallad, så jag förstår inte riktigt?!) Denna brygd var inte så otäck som den ser ut på fotot. Jag vet förresten inte om det är smoothien eller stenbänken som ser läskigast ut. Recept? Apelsinjuice, banan, jordgubb, spenat.
Idag upptäckte jag det första klottret jag har sett sedan vi flyttade hit i oktober! Det var inte ens särskilt imponerande. Någon som blivit avbruten mitt under taggandet? Eller någon som har problem att skriva bokstäver rättvända? Vi får väl se om Walgreens fixat det här tills nästa gång jag kommer dit.
Den här utsikten hade jag från bilfönstret då jag satt och väntade som vilken amerikansk, skjutsande mamma som helst. Sonen hade sin marimbalektion och jag satt och njöt av en spektakulär solshow. Det gör sig ju inte riktigt på bild, men du får kanske en känsla av hur fint det var i alla fall.
Maken har dragit igång ett rätt kul projekt här hemma. Vi håller på att göra en enorm tidslinje där viktiga personer och händelser markeras för att vi alla ska få koll på vad som hänt från 1400-talet och framåt. Det ska bli spännande att se hur det fortskrider. Idag valde familjen att skriva in Leonardo da Vinci, Gustav Vasa, Erik XIV, Franska Revolutionen, Napoleon och Bröderna Grimm på rätt ställen. Ja, och Victor Hugo. Jag ska skriva in Bach och Beethoven. (Du vet väl att det alltid är ”asian” som är bäst? Hm, eller var det Chuck Norris…) Vilken händelse eller person skulle du skriva in på en sådan här tidslinje?
Tja. Skulle världen gå under idag så har vi i alla fall haft ett par fantastiska dagar här i Orem. Solen har strålat från en klarblå himmel och även om det varit riktigt kallt har solen värmt. De svenska, mörka vinterdagarna har ingen som helst likhet med dessa skidsemesterdrömdagar. Tack och lov för oss som inte befinner oss i mörkret. Jo, jag har lite hemlängtan. Men jag längtar uppriktigt sagt inte alls efter själva Sverige, utan efter de där svenskarna som jag vill krama, vara hos, stötta, skratta och gråta med, baka och laga mat åt. Jag längtar efter svensk julmusik. Live. Jag längtar efter katten. Jag längtar efter tryggheten i att veta exakt hur alla system funkar, även om jag inte håller med om att några av dem är särdeles fantastiska. Dessutom är det tredje rundan till USA för oss, så jag har ganska bra koll på ganska många saker här också.
Det är något så vackert med trädgrenar som sträcker sig mot skyn. Jag tar ofta bilder liknande den här. Jag kan liksom inte låta bli. Det symboliska i att sträva uppåt, det gillar jag verkligen.
I går kommenderade jag snöbollskrig efter lunch. Sista dagen innan jullovet måste ju firas på något speciellt sätt även om man hemskolas, eller hur? Naturligtvis var det ett av barnen som fick en snöboll i ögat, men det fick nog vara värt det. Vi hade nämligen väldigt roligt! Jag vet inte vad det är med snöbollskrig som drar. Det är läskigt att få snö innanför kragen, för att inte tala om när man blir mulad eller nedslängd i snön. Jag gissar att det är den ljuva hämnden som är det bästa momentet. Särskilt om man får drämma till med en hämnd redan innan man själv blivit träffad av någon.
Utan kramsnö går det inte att bygga några avancerade snökreationer, men en minisnögubbe lyckades vi med gemensamma krafter få till. Han levde dessvärre inte ens i ett dygn, så jag gissar att någon störde sig på hans attityd. Eller så var det något annat…
Varm choklad och pepparkakor då man har varit ute länge i kylan funkar varje gång. Inte nödvändigtvis tillsammans, men ändå. Vilka peppisar är dina favoriter? Annas, Oscars eller hemgjorda? Vi har inte ens gjort pepparkaksdegen än, men till helgen kanske? Och nu måste jag sova för annars orkar jag inte med helgen när, eller om, den kommer.
