Idag har jag inget mer intressant att skriva än att det kändes som att jag var hemma hos mormor och åt kalops igen trots att det måste ha varit femton år sedan senast! Mormor har gått vidare, men hennes kalopssmak finns nu hos min moster som hade lyckats helt perfekt. Jag gör kalops då och då, men min smakar helt klart annorlunda trots att både tillvägagångssätt och ingredienser verkar vara desamma. Kanske är det gjutjärnsgrytan som gör det? Gott var det hur som helst. Dessutom var det roligt att träffa moster, morbror och kusiner med bihang och bebisar. Att ha familj i närheten känns hemtrevligt och tryggt. Vi spelade någon uppgraderad version av Rappakalja. Hahaha! Ibland är sanningen mer störd än fantasin, hur skruvad den än är…

Det senaste dygnet har innehållit livets hela spektrum. Gravidnyhet, svår sjukdom, sorg, lycka, överraskningar, trista förväntningar, kontroll och stress. Nu har i alla fall familjen god chili, köttfärssås och annan mat i frysen så de borde klara sig medan jag är i England och jobbar. Du kan ju hålla tummarna för att snöovädret som härjar hinner gå över tills på torsdag då jag åker från SLC via Minneapolis och Paris innan jag hamnar i Birmingham. Och du, den här är till dig.