Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?
Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.
En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.
Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.
Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.
Den rosa byggnaden till vänster om det gula huset i mitten är residenset. Det är Sveriges yngsta residens och stod klart 1911. Gustaf Lindgren hette arkitekten och huset byggdes inspirerat av engelska patriciervillor. Annars är herr Lindgren mest känd för de fängelser han byggde, något jag tycker är lite intressant. Residenset tillhör mina favoritutsikter. Karlskrona var vid byggets tillblivelse den svenska flottans huvudstation och residensstad, så representationsvåningen är tydligen väldigt påkostad. Ulrica Messing är numera Blekinges landshövding och jag gissar att hon bor i residenset? Jag har dock aldrig sett henne ”pa staun”. För mig kommer Camilla Ohdnoff för evigt vara Blekinges landshövding. Hon innehade denna position från 1974 till 1992 och var Sveriges första kvinnliga landshövding, så jag trodde väl att hon skulle vara kvar då vi flyttade ”hem” 2016. Så var det alltså inte.
”Hur ska ni fira att våren är här?” Så frågade hon, vår yngsta dotter, igår. Tja, sa jag, inte vet jag om vi kommer att fira något precis. Det gjorde vi inte heller, men jag gick omkring hela dagen med sockerdricka i hjärtat och med uppknäppt jacka. Det är något alldeles särskilt med vårljuset! Jag vet att inte alla tolererar det på samma vis. Personer med depressioner trillar ofta ner i dippar under den här tiden, så se dig gärna omkring för att eventuellt kunna hjälpa till med något slags emotionellt stöd eller kanske rycka in som promenadkompis eller liknande.
Jag kanske inte firade, men jag var hos svägerskan och njöt av hennes underbara balkong där det var många grader varmare än någonstans på vår gårdsplan. Jag insåg att det är dags att städa ur verandan och göra den till veranda igen. Under vintern agerar den lagerlokal/extrakyl, men nu ska den få blomma ut och bli lite omhuldad igen.
Kolla här! Jag har fått ett helt gäng söta plantbebisar som ska ner i krukor och förhoppningsvis överleva i min vård. Jag känner pressen, men mest känner jag mig glad och hoppfull. Det är dags att också ta hem pelargonerna som fått stå i det svala köket i Bredavik. Förhoppningsvis har de klarat sig bättre den här vintern än förra då ett helt gäng hade frusit ihjäl. Det där livet som planttant bjuder på högt och lågt och det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Mest blir det dock bättre!
Här ser du precis hur fantastisk min svägerska är med sina växter. De har finjord och hon säger att hon tittar till dem cirka trettio gånger om dagen. Hur kan det bli annat än bra? Kolla även in hennes fina namnskyltar i lera! Jag vill härmas och göra likadana. Så fint. Nematoder till trots, även hos henne bor det sorgmyggor. Grrr.
Jag träffade även en god vän som uppehåller sig i trakten med jämna mellanrum. Vi åt gott på Elsas lilla café och pratade och pratade och pratade. När vi hade fått träsmak och sällskapet som satt snett bakom oss började låta som en flock glada orangutanger var det dags att njuta av solnedgången och rasta benen lite.
Jag älskar Karlskrona. Rätt klädd för väder och VIND kan man inte annat än njuta av de vackra vyerna.
Jag vet inte hur många gånger jag fångat detta motiv. Alla hus är inte charmiga, men det är ändå något i trappan ner mot vattnet. Här går en lång promenad längs med vattnet, numera ända från Dragsö bort till Långö (där jag bodde som nyfödd och lite till) och Pantarholmen. Mycket trevlig promenad om du nu inte är bekant med Karlskrona.
Rosa molntuss!
”Sakta ner”! Min telefon och jag är inte överens då jag ska försöka ta panoramabilder, men här ser du allt från Brinova arena och tecken på att Varvet är mycket viktigt för karlskroniter till Pottholmens nybyggnationer. Och rosa himmel så klart. Sedan var det dags för körsång och bara det i sig är alltid som rosa himmel i vacker akustik, oavsett vilken färgsättning de satt där i Fredrikskyrkan. Ikväll och imorgon ska vi repa tillsammans med Karlshamns Kammarkör. Det kommer att bli så bra. Eller, det hoppas jag i alla fall. Det finns potential för det åtminstone.
Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!
Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.
Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?
Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.
Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.
Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.
Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.
Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.
Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)
När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.
Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.
Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!
Jag bor på en ö i skärgården. Jag tycker det är så härligt att säga det, för det känns lite ”Skärgårdsdoktorn”. Sanningen är att ön ligger väldigt nära Karlskrona, och tar man båten in från Bredavik tar det 20 minuter. Problemet är att båten går rätt sällan och inte alls i helgerna. Dessutom kommer man bara in till stan. Inga problem! Vi har nämligen även broförbindelser hela vägen, bl a Möcklösundsbron som är en av de vackraste broar jag vet. Tar jag bilen in får jag räkna med 35 minuter, minst, men eftersom det är tre mil vill jag gärna passa på att klämma in flera hållplatser.
Innan Corona slog till brukade jag vika torsdagar till mina ”standagar” eftersom jag ändå skulle in till kören. Nästa vecka drar det ÄNTLIGEN igång igen, så igår övade jag lite. Efter att ha jobbat en stund på förmiddagen åkte jag till en väninna och drack en kopp te med henne medan hon intog sin lunchlåda. Vi inspekterade pågående jobbprojekt och jag fascinerades över hennes fantastiska hantverksprecision! Jag imponeras alltid av den lätthet en mästare trakterar sitt instrument med, vare sig det rör sig om ett piano eller en gersåg…
Nästa stopp var hos min lymfmassör. Jag kan säga att hon jobbade igenom mig grundligt då jag inte hade haft möjlighet att besöka henne på i princip hela sommaren. Idag sitter jag här, lätt i kroppen, eventuellt med ett och annat nytt blåmärke och med slanka vrister (nåja, min kroppskonstitution kan nu Nettan inte påverka) och fötter utan ett gram extra vätska. Den senaste tiden har jag uppmanat flera personer att testa detta medel att nå bättre hälsa. Jag vet att minst en av dem har bokat tid och hoppas så att han får samma positiva upplevelse som jag!
Vidare mot syrrans soffa och några timmars häng. Vi pratade om högt och lågt, precis som vi gör. Det är fantastiskt att ha människor som förstår en så väl och som kan se sådant som man själv missar, ibland med minsta möjliga marginal. Isa, den fantastiska terapikatten, ville dessvärre inte gosa med mig. Däremot ville hon gärna ligga på min jacka och väska för att markera revir. Nu är jag pepp på att anmäla mig till flera av de här kreativa kurserna. Drömmer mig tillbaka till helgen i Mörtfors för några år sedan där svägerskan, syrran och jag fick utlopp för vår skaparlust, njöt av livet, badade, pratade och åt gott.
Slutstationen var dagens födelsedagsbarns hem. Hon hade bakat en glutenfri tårta (alltså, hur fint) som var hur god som helst. Jag uppskattar verkligen omtanken. Det var så mysigt att sitta ner och tjata lite, bli uppdaterad om diverse projekt och få gosa lite med hundarna i hushållet. Att känna sig hemma i någon annans hem är alltid härligt! Jag påmindes om vilket lyft lite eld ger, åtminstone i en kamin. Åh, snart är det dags att börja elda i spisen hemma igen! Egentligen ville jag dra igång på en gång då jag kom hem, men det var sent och jag behövde göra annat än att sitta och nära min inre Håkansson. Men snart ska jag elda.
Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.
Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!
Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.
Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!
Brorsan var förbi med en överraskning. Då han hörde att vi hade börjat elda i kakelugnen igen sa han att vi behövde björkved och kom med leverans. Så fint av honom! Nu eldar vi en gång om dagen i ugnen i vardagsrummet. Den håller värmen så fantastiskt skönt! Visserligen förstår jag att det fortfarande var ruggigt trots denna ”lyx” för hundra år sedan då isolering och täthet på byggena från den tiden lämnade en del övrigt att önska, men ändå. Jag är så glad att vi har möjlighet att få njuta av både det charmigt gamla och modern vardagslyx.
Vi håller oss mest här på ön, men igår hade jag några ärenden till stan. Jag blev förärad snöblandat regn och en tjusig gran på torget. Visst är bilden med den paraplybärande personen lite kul. Jag kan säga att paraplyet vände sig ut och in några gånger. Det är liksom ingen idé att använda paraply i Karlskrona. Regnar det så blåser det garanterat samtidigt, haha.
Jag rensar bort mejlutskick från olika företag med jämna mellanrum, men det har inte blivit av med Haupt lakrits. Då de skickade ut ett erbjudande om halva priset på ett fåtal lakritskalendrar pga några felpackade fack slog jag till. Nu har vi den här jättefina kalendern i två lager här hemma och kan njuta lakrits varje dag. Maken gillar inte direkt lakrits, men får en bit de gånger då det bjuds på någon specialare som inte är så ”lakritsig”.
Igår skulle jag hämta upp en grej hos en körkompis då jag ändå var i stan. Jag hade just kommit från en mysig middag med en väninna på Lee Baguette (god vietnamesisk mat för dig som råkar vara hungrig i Karlskronatrakten). Det var länge sedan jag blivit så blöt utan att ha ställt mig i duschen. Regnet fullkomligt vräkte ner då vi joggade till våra respektive bilar! På väg till Saltö hann jag torka till något, men jag bannade mig själv som inte hade kollat väderleksrapporten och därmed valt helt fel ytterplagg. Du kan ju gissa min sinnesstämning. Väl framme på Saltö parkerade jag och började gå och så började det vräka ner igen. Jag visste inte vilket hus jag skulle till och gick först fel. Efter den upplevelsen började jag storskratta då jag såg mig själv i spegeln i hissen.
Väl framme hos M och P bjöd de in mig för att visa lägenheten och utsikten från den inglasade balkongen där på femte våningen. Absolut hänförande! Jag såg hela Karlskrona upplyst framför mig, men lite suddigt då balkongglaset var täckt av regndroppar och diset låg tungt över mörkret. Jag fick den där utsikten som jag pratade om häromdagen i det här inlägget. Vackrast var Fredrikskyrkan som låg längst upp som körsbäret på toppen! Paret sa att de tycker att Gert Wingårdhs skapelse är ”anskrämlig”, men att de ”ser fram emot att sitta och titta på ägarna då de befinner sig i sina glasburar”. Hahaha! Så roar man sig alltså som pensionär i isolering.
Efter över en timme hade överlämnandet av ett kuvert blivit till ett spännande samtal om livet, historia, effekterna av coronavirusanpassning, Gert Wingårdhs arkitektur, amerikansk och kinesisk företagskultur, teater, femtioplussare som kör 100 mil på motorcykel och lite annat smått och gott. Jag älskar verkligen att möta andra människor i samtal, vare sig det gäller terapeutiska sådana eller bara möten i förbifarten. Alltid tar man med sig något! Det sista jag tog med mig från det här besöket var en suddig bild på tavlan paret hade hängt upp i hallen då de blev pensionärer. Själv tyckte jag det var en härlig uppmaning och tycker inte att jag behöver vänta.
På väg hem klämde jag in både en snabbvisit till några godingar och ett praktfullt åskväder. Det tillhör inte direkt vanligheterna att det åskar så sent i oktober, så jag passade på att njuta. Tänk så spännande naturen är! Och vad viktigt det är att välja ”kläder efter väder”.
På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.
I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.
Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!
Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.
Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?
Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!
Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…
Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…
… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?
Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.
Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:
Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.
Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?
Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.
