24 okt

Torsdag i staun.

På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.

I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.

Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!

Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.

Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?

Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!

Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…

Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…

… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?

Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.

Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:

Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.

Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?

Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.

One thought on “Torsdag i staun.

  1. Pingback: Såhära och sådära.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.