I väntan på lilla barnbarnet har jag nu hunnit följa med syrran Resfredag på en weekend med kulturtema mitt i veckan. Vilken grej! Jag är född till att vara kulturtant. Det blir svårt att plocka ut några favoriter från de här dagarna, men Gerald Clayton Trio, den finska filmen När höstlöven faller och konst i olika form och fason blir svårslaget. Tack för att jag fick följa med och tack livet för musik, glitter och familj.
Jag gillar att ha koll på läget. Gillar kanske inte nödvändigtvis att detaljplanera, men åtminstone att ha en plan. Finns det något som dock är ännu bättre är det att bli överraskad! Min farbror kom ner till Blekinge tillsammans med sin son och svärdotter (kusin och hans fru så klart) över Kristi himmelsfärd och då det fanns lite tid över tog de senare tillfället i akt för att inspektera brorsans nya bygge och säga hej till oss här på ön. Så roligt! Det är liksom vi som är ”nästa generation”, storkusinerna. Det känns onekligen lite konstigt, men samtidigt är det som det är. Tiden kan man inte springa ifrån. Dessutom kan man inte ha lika spännande samtal om man inte har hunnit plocka på sig ett gäng erfarenheter som stötas och blötas i sådana här sammanhang, eller hur?
Igår var det dags för nästa släktbesök. Barnens syssling kom ut på fika, fast den här gången var besöket planerat. Rabarberpaj tillhör mina favoriter. Förra gången var jag tvungen att fylla ut med äpple, den här gången valde jag att göra det eftersom det förra var ett lyckat experiment. Ett syrligt äpple och en tesked kanel som komplement till en vanlig rabarbersmulpaj – testa! För övrigt vill jag lobba för att umgås över generationsgränser. Vår yngsta dotter har verkligen tagit detta till sig och har på så sätt plockat upp några fantastiska förebilder och mentorer på vägen. Jag är så tacksam för detta! Ibland hjälper det inte vad föräldrar säger, de ska ju älska en oavsett, men säger någon annan samma sak ligger det bättre tryck bakom orden. För alla som har en stund över vill jag därför rekommendera att ta tillfället i akt och göra en insats när tillfälle ges. Bjud på en fika, gå ut och fiska tillsammans, hjälp till att planera någon festlighet, agera läxhjälp – möjligheterna är snart sagt oändliga.
Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!
Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.
Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?
Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.
Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.
Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.
Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.
Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.
Nu har jag äntligen vågat baka min favoritkaka med mjölersättning och insett att det gick hur bra som helst! Inte för att jag vet om det är något bra, man borde väl varken äta kakor med eller utan mjöl särskilt ofta, haha. Kul ändå när det funkar.
Jag tog med mig kaka till Vajlan, familjens goda vän, för en fika. Se, det blev några härliga timmar! I det här köket har vi haft många kulinariska upplevelser, mina föräldrar och mina syskon (och alla våra familjer). Vajlan är en hejare på kroppkakor och fika. Och allmänt sällskap, för den delen. När jag gick hem hade jag med mig en hel påse frysta aroniabär som jag ska göra saft av. När vädret blir lite bättre ska jag tillbaka och plocka själv också. Har du inte testat aroniasaft har du missat något i livet. Så gott! Jag ska testa att torka en omgång bär också. De här bären sägs nämligen vara nyttigheten själv.
Det nordamerikanska bäret aronia har tre gånger större innehåll av antioxidanter än svenska blåbär. Den här typen av antioxidanter tros kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdom och cancer. De är dessutom laddade med folsyra och vitamin B och C. Aronia ska också vara bra för minnet. Enligt studier kan en par portioner bär om dagen förhindra minnesförlust. Aronia finns som te, juice och sylt. De går också att äta färska, men är då sträva och beska.
Tidskriften Må Bra