världsarv

25 maj

Barockt tomatpyssel.

Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…

… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.

Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.

Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.

Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!

På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!

Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.

11 maj

Världsarvsambassadör.

För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.

Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.

Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.

Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!

Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.

Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!

Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.

Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?

Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.

02 feb

Välkommen till världsarvet.

Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)

När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.

Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.

Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!