Monthly Archives: juli 2023

21 jul

Bebisdusch för kommande lilla barnbarnet.

Har du varit på en baby shower någon gång? Det sägs att detta firande har sina rötter i Egypten och i romarriket, men den moderna versionen kommer från efterkrigstidens USA. Kvinnorna i en förstagångsgravid kvinnas närhet samlas för att ”duscha” den kommande lilla bebisen med smått och gott som kan behövas inför ankomsten. Redan min mamma fick en baby shower 1970, med all sannolikhet pga många kontakter i USA. Nuförtiden finns alla möjliga versioner av denna festlighet, men nu när jag tog chansen att fixa en till äldsta dottern ville jag ha en klassisk version. Jag bjöd in alla hennes närmaste släktingar för ett nära firande. (Min svägerska tog också med sin kusin som är på besök. Hon råkar vara barnmorska på dotterns mödravårdsmottagning.)

Jag ville ha ett överraskningsmoment och lät några av mostrarna ta hand om det. Det sköttes med den äran och dottern vallades runt på naturreservatet och på kyrkogården innan det var dags att dyka upp här hemma där resten av de inbjudna gästerna väntade. Min mamma hade ropat ”överraskning”, men vi som var på plats fnissade mest tillsammans med festens medelpunkt.

Det var inte helt lätt att trycka in 16 personer i vårt vardagsrum, men skam den som ger sig. Trängsel inbjuder till en känsla av närhet, så också i det här fallet. Moster och faster på vardera sida om festens medelpunkt fick uppdraget att knyta presentsnörena i hennes hår. (Vad är det ens för en tradition?!) Hon blev flashigare för varje present!

Alla hade med sig så fina, gulliga, nyttiga, vackra och omtänksamma gåvor! Såhär dagen efter känns hela vardagsrummet fullt av fantastiska bebisgrejer. Här på bilden ser du en av makens brorsdotters presenter, en egendesignad och stickad klänning. Jag känner många duktiga stickare, men hon klår nog dem alla!

Lapptäcket som syrran hade sytt var också underbart. I sommar har hon förfärdigat nästan fyra lapptäcken, det ena vackrare än det andra. Hon har lyssnat på föräldrarnas önskemål och sedan gjort egna tolkningar. Något finare än det här kan jag inte tänka mig. Kanske ser du att dotterns och svärsonens vurm för dämpade färger gick som en (röd) tråd genom hela kvällen? Det var som att alla ringt varandra och frågat vad den andra skulle ta med sig.

När alla gåvor var öppnade och folk fått gissa födelsedatum, vem bebisen kommer att likna (själv gissade jag på svärsonens farmor), om hon kommer att ha hår när hon föds, ja, och så prova på att bära runt på en 12 kg tung kettle bell (normal viktuppgång under graviditet), då var det dags för fika. Jag hade dukat fram ”en bulle i ugnen”, ”salta tårar”, ”sura miner”, ”sötnöten Lisen”, ”cravings”, ”Lisens födelseljud”, ”sömnlösa nätter”, ”choklad, alltid choklad” och lite annat smått och gott. Sent omsider packade vi ihop oss och var nöjda med dagsverket. När gästerna åkt hem kom herrarna hem och fick plocka från buffén, titta på allt fint och lyssna på Spotifylistan som blev kvällens gästers gemensamma gåva till Lillan. Här får också du chansen!

19 jul

Ögonblick från fina dagar.

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.

18 jul

Syskondag i vildmarken.

Min serie kom till ett stopp. Jag har bloggat varje dag under en väldigt lång tid, men nu blev det ett litet ofrivilligt uppehåll på några dagar. Jag har helt enkelt prioriterat viktigare ting (människor) och tid är en värdefull valuta. Nu sitter jag här, en varm och lite blåsig julimorgon och tänker att dagarna verkligen springer förbi. Sedan sist har jag blivit moster igen, en ynnest på alla sätt och vis. Lillan är perfekt och hon har fått möta världen omgiven av så mycket kärlek. Snart får vi träffa henne utanför skärmen, men jag är tacksam över att möjligheten finns att ha levande relationer trots långa avstånd.

Idag är det tisdag och det känns som att det måste gått fler dagar än de tre som passerat sedan sist jag skrev ett inlägg. Det har varit långa dagar! I lördags morse möttes jag och syskonen upp hos brorsan i Rödeby. Lillastesyster var på BB och extrasyrran hann inte fram i tid från Tyskland pga diverse krångel, så de fick vara med i tanke. Vår yngsta bror fyller 40 i höst, vilket gjorde honom ansvarig för dagen. Syrran i Skottland hade också varit med och planerat upp en del aktiviteter. Jag gillar konceptet med syskondagar. Vi började efter det att våra föräldrar hade gått bort som ett sätt att prioritera att träffas då det inte längre fanns en naturlig träffpunkt hemma hos dem. Jag kan varmt prioritera konceptet. Det är trevligt att dela upp ansvaret för planeringen också, det ger olika karaktär på dessa träffar.

Dagens resa gick i friluftslivets tecken. Vi började med att åka upp till brorsans bästa fiskeställe från barndomen och fick tävla i två kategorier: ”flest fiskar” och ”störst fisk”. Som du ser här var det store lillebror som vann den senare kategorien. Kastspö gav fördel gällande gäddorna (fast gäddan fick tillbaka sin frihet). Syrra nummer fyra vann tävlingen om flest firrar med just fyra napp. Ingen av oss fick upp någon abborre stor nog för grillen, men vi fick alla uppleva både den ro och det adrenalinpåslag som fiske kan ge.

Efter fiskeriet gav vi oss iväg norrut. Vi stannade på loppis på vägen, något som de flesta av oss uppskattar. Själv gjorde jag två fynd, men flera andra hittade också finfina grejer att ta med hem. Vi landade på Korrö, en idyllisk plats i södra Småland där det erbjuds allt från möjlighet att paddla kanot till övernattning och fin restaurang. Vi packade ner oss två och två i stadiga kanoter tillsammans med några vattentäta tunnor och lite annat smått och gott.

Efter en ljuvlig tur längs ån drog vi upp kanoterna vid en öppen glänta där det dukades upp till fest. Brorsan hade detaljplanerat allt fantastiskt fint, men hade glömt färskvatten i packningen. Det här var därför första gången någon av oss fick prova ”kokkorv med en touch av Loka päron”. Kul experiment, men jag kände absolut ingen smakskillnad. Allt var bara supergott, precis sådär som det brukar vara då man äter ute i friska luften och vädret är vackert.

Nu började den lite längre paddelturen. Omgivningarna var utsökt vackra och inbjudande och myggorna höll sig på behörigt avstånd. Näckrosorna bländade med sin skönhet och kabbelekorna var också de praktfulla på alla sätt och vis. Korrö är förståeligt en populär plats för naturälskande människor och vi var inte ensamma på ån. Det kändes fint att glida fram på vattnet. Själv hade jag lillasyster från Skottland som medresenär och fick därmed en del uppdateringar från hennes liv. Vi landade till slut på ett hemligt sommarkantarellställe som dessvärre inte bjöd på en enda svamp. Efter att ha samlat ihop oss och vilat en stund gav vi oss därför tillbaka till Korrö där en bokning på restaurangen väntade.

Jag kan varmt rekommendera maten, gott och väl tilltagna portioner som inte lämnade någon hungrig. Vi fick uppdateringar om förlossningen via svågern och skickade en pepp-film för att ge kraft till den födande systern. Just förlossningar är märkliga, inte sant? Så mycket inneboende kraft det finns i en födande kvinna. Det är galet! Vi åt och åt, pratade och åt och så åt vi lite till. Vi tackade den blivande fyrtioåringen för kalaset och firade det kommande lilla livet på samma gång, det var fint tycker jag. Jag kommer så väl ihåg när lillebror kom till jorden. Jag var tretton år, det var mitt femte syskon och jag blev pikad av en klasskamrat som undrade om inte mina föräldrar kände till att det fanns preventivmedel. Gissa hur pinsamt det var? Jag önskar att jag inte hade tagit åt mig (försök säga det till en trettonåring) och att jag hade vetat vilken supermegakraft det skulle bli att ha dessa fantastiska och underbara syskon i mitt liv.

När tallrikarna var slickade och vi hade tagit sats för att flytta på våra mätta kroppar fortsatte partybussen till Klackamåla. Vi fick uppleva en varm solnedgång, ett gäng självdestruktiva skalbaggar, en spännande brödrakamp och lite annat smått och gott.

Kanske var tävlingen där brorsorna skulle bygga ihop varsin polisbil på tid roligast av allt. Vilken spänning! Vilken intensitet! Lillebror stod som segrare, möjligtvis för att han har mest övning i närtid. Annars var de båda hejare både på jojo och Rubiks orm, så det fanns anledning att rent generellt vara stolt över deras prestationer. När vi väl landade i Rödeby var vi alla rätt trötta och möra, men mest av allt glada och tacksamma över att ha fått den här dagen tillsammans. Den blev till en ädelsten att sätta i årets sommarsmycke.

15 jul

Pojken som blev man.

Min fine brorson har varit volontärarbetare de senaste två åren. Igår hade han en Q&A där han visade bilder, berättade och lät alla på plats ställa frågor. Han hade gjort en jättefin presentation och jag satt i publiken och kände mig stolt som en hönsfaster. I augusti flyttar han till Stockholm med kirurgdrömmar. KI kan se fram emot att få ta emot en ambitiös student som vet vad det betyder att jobba. Jag önskar honom spännande äventyr och balans i livet! 🥰❤️

14 jul

Upp, ut och ta emot!

Gårdagen började med det här. Spännande vallmor doldes i den här fröpåsen, men jag har inte riktigt koll på om det är syrran eller Florea som stod för den. Hur som helst är denna skapelse vacker och även lockande för flygfäna som trivs så bra i ettårsrabatten.

Efter jobbsamtal körde jag förberedelserace – affären och bak av vaniljbullar (älsklingssyssla, även om jag inte längre kan äta resultatet) och rödvinbärskaka med kokostosca (alltså, god, och det är allt jag har att säga om den). Våra gamla grannar från Orem kom och hälsade på. M:s föräldrar är båda svenskar, men hon själv är uppvuxen i Kalifornien. I vanliga fall hänger hon runt Mariefred med släkten tillsammans med barnen då hon är i Sverige, men i år följde maken hit. Då passade de på att göra en liten avstickare ner till oss här nere. Vilken grej! Att ha fått besök från två olika hushåll från vår gamla gata samma sommar känns helt galet, men väldigt roligt. De påminde också om hur allt skiftar med tiden. Själva har de flyttat till Hawaii med sina två yngsta, allt för att kringgå strikta Covid-regler då en förälder blev dödssjuk. Därefter har de blivit kvar och fler familjemedlemmar har flyttat dit.

Tio minuter efter att grannarna hade åkt in till sitt hotell i Karlskrona kom nästa gäng. Den här gången var det en barndomskamrat till mig och mina syskon som numera bor i USA som kom tillsammans med sin familj. Tillsammans med dem kom ett gäng familjemedlemmar från oss båda och våra sommargäster och vips blev det en mysig grillfest med fullt av folk i trädgården. Det blev en perfekt grill-, fotbolls- och sitta ute och tjata-kväll och åskan och störtregnet som höll på precis i gränslandet tog sig aldrig hit till Uttorp. Kvällen slutade närmare midnatt och vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont både i magen och i käken. Att omge sig av människor som bjuder på sig och fyller på energi är sannerligen livgivande. Tjohej!

13 jul

Vinbärsöverflöd.

Den här veckan har vi vänner boende här hemma. Det är så trevligt med stickjunta och myspys om kvällarna. Igår kom E hem med en massa vinbär som hon fått av någon som vet hur duktig hon är på att sylta och safta, så hux flux förvandlades köket till geléfabrik.

Bara åsynen av färska bär får det att vattnas i munnen på mig. Röda vinbär tillhör mina favoriter. Vår buske verkar verkligen trivas och imorgon är det dags att skörda bären där också. Kanske blir det först vinbärskaka till våra grannar från Orem då de kommer på fika i eftermiddag?

Min safthandduk letades fram från botten av handdukshögen och lades i durkslaget. Efter hela proceduren med att koka och mäta och hälla i rätt ordning stod till slut sex burkar vinbärsgelé på diskbänken. Bra jobbat!

11 jul

Den enes skräp, den andres skatt.

För alla som åker land och rike runt är det loppistider. Andras skräp blir dina skatter. Ibland är det dock svårt att hitta skatterna bland det som man själv också tycker är skräp. Jag både älskar och ogillar jakten. Känslan av att måsta ta sikte på något som man inte har någon aning om vad det är, det ska bara kännas då ögonen landar på föremålet ifråga. I processen ”rata, rata, rata, rata, rata, plocka upp” är det lätt att tröttna. Det är då skatterna döljs, inte på grund av fel hos dem, utan för att uppmärksamheten hos en själv är rubbad. Eftersom jag är en (ganska) känslostyrd människa är det nästan meningslöst att gå in på en second hand eller loppis om jag inte känner för det, om jag inte är på jakt efter ett speciellt föremål vill säga. I de fallen går det oftast bra.

De senaste åren har jag letat småvaser att ge bort blommor i, som jag berättat om flera gånger förut. Det behöver inte vara några tjusiga modeller, i de här fallen är det i första hand storleken, i andra hand priset och i tredje hand utseendet som styr. Det här är t.ex. en perfekt gebortvas. Mina trädgårdsbuketter innehåller ofta blommor som kräver lite smalare halsar än de vanliga tulpanvaserna som de flesta hushåll har någonstans i gömmorna. De flesta av dessa gebortvaser är så billiga som de är för att de har beläggningar i sig, eller är lite allmänt skitiga. Några har något minimalt fel, andra något som inte spelar någon roll utom kanske för antikvärdet. Så fort något har getts bort diskat, dammat och fixat brukar det kosta mer, så är det naturligtvis.

Denna handblåsta, blå vas är så vacker att jag knappt nänns ge bort den. Ting som väcker sådana känslor bör ges bort till personer som antas tycka om dem. Alla personer bryr sig inte särskilt om den sortens detaljer som jag uppskattar. Hantverk. Särskilda färger. En form som passar särskilt bra till buketten som ges bort. Jag vet att den ”inte är min” och ser fram emot att ge bort den när den dagen kommer. I butiken stod den ensam på en hylla, ful av avlagringarna på insidan. Jag kunde dock se potentialen och hällde hett vatten och en disktablett i den över natten. Lite flaskborste på det, så var den precis så fin som jag hade föreställt mig. Handblåst glas ger en lyster som jag verkligen njuter av.

Sedan är det klassikerna som kommer och går i popularitet. Det här lilla Höganäskruset var skitigt, men jag såg att det annars var i utmärkt skick. 25 kronor. Det räcker till en tredjedels finglass i stan, eller en godispåse. Så vackert efter en omgång med tvättsvamp, hett vatten och lite diskmedel. Jag ser en fin höstbukett i varma toner. Mörkt chokladbrunt. Det är grejer det, men uppenbarligen inte för allmänheten. Jag passade på att fynda i all tacksamhet. De andra grejerna var också fina. En Jackie Lynd-lockask från 1987 köpte jag och gav till lillasyster som hade gjort hallonsylt. Perfekt! En liten kruka med lingonmotiv på, den ska jag skaffa ett korklock till så kan vi ha lingonsylt i den. Jättesöt. Jag ska ju ändå bli mormor, då får man ha sådana grejer. Duken för 55 kronor var finast av allt, men de andra textilierna (dukar och handdukar) var också jättefina. Jag vet inte om jag ska känna mig dum som köpt så vackra hantverk och grejer för vrakpriser fast de är långt mer värdefulla, men landar i att det jag tycker är en skatt uppenbarligen inte är det för alla andra! Vilken tur. Jag tänker inte känna mig dum, det duger att jag känner mig nöjd och tacksam efter att ha hittat dessa högvinster.

10 jul

Fotodokumentationens för- och nackdelar.

Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)

För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.

Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.

Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?

09 jul

Sommarens essens.

Sommaren fortsätter sin gång, precis som alla andra somrar före denna. I år är det ganska torrt och inte särskilt varmt om man nu ska jämföra, i alla fall i vårt hörn av detta avlånga land. På andra håll ser det helt annorlunda ut. Kallt och regnigt. Varmt och soligt. Det är som det är och det blir som det blir. Maken plockade av en omgång fläder till så att vi kunde få till åtminstone en omgång flädersaft till. Det var på håret att vi missade den andra omgången, så det var tur att han var på hugget. Nu står denna ljuvliga och vackra onyttighet och drar i kylskåpet, det som jag numera kallar saftfavoriten. Här har du det receptet.

Jag hann bara precis vattna allt det nödvändiga och njuta lite av vårt paradis innan det var dags att åka in till stan. Där hittade jag denna fantastiska rosendröm som bilden inte alls gör rättvisa. Det är bara så vackert! Detta är faktiskt moderplantan till vår rosenportals Prinsessan Marie.

Som jämförelse kan vi väl titta på det som maken och jag oh:har och ah:har över här hemma. Vi är sååå imponerade över att det blommar i år, och det med hundratals knoppar och blommor. Skrattar högt när jag skriver det här och tittar på bilden. Men tänk bara! Jag är glad över att jag har förmågan att tänka mig hur fint något ska bli även när det inte riktigt nått sin fulla potential. Jaja, detta var en parantes.

Jag hade inte åkt in till stan för att hitta trädgårdsinspiration, men är glad att jag fick den. Målet var att plocka upp syrran för att ta med henne på konsert i Fredrikskyrkan. Det var Simplyfive som stod för programmet. De sjöng sig igenom en blomsterbukett av vackra, roliga och stämningsfulla arrangemang som lyfte i kyrkans härliga akustik. De unga herrarna fick många och långa applåder, och det med all rätt.

Efteråt tyckte jag att det var på sin plats med lite gelato, så då gick vi till just Gelato. Alltså, de kan sin grej! Godaste glassen i stan, så fint serverad. Igår fick det bli Ferrero Rocher och Körsbär för mig, medan syrran valde att byta ut körsbärssmaken mot Oreos istället. Vi satt under parasollen och jag tänkte att det ändå är lite puls i stan om sommaren. Karlskrona har vanligtvis många sommarturister och både polska, tyska och engelska hörs dagligen eka mellan huskropparna i centrum.

Efter en snabb sväng ut till ön för att lämna syrran och hämta maken hamnade jag istället på Bottnansmåla Gård där min klasskompis är uppvuxen. Hennes storasyster driver numera gården på ett föredömligt sätt. Dovhjortsuppfödning, bo på lantgård och gårdsbutik – Ingela ligger aldrig på latsidan och det är fint att se denna levande gård! Igår bjöd hon på en berättarkväll tillsammans med min vän…

… som bjöd på rabarbershots, tilltugg och underhållning. Vilket fint välkomnande! Vi var sjuttio personer i publiken, så kul att ett sådant här initiativ uppmärksammas. Bland de andra hittade vi föräldrar till vänner, gamla arbetskamrater, gamla klasskamrater till mina syskon, mina föräldrars vänner och vår gamla brevbärare, men oväntat nog också en granne från Sturkö. Mina rötter, min hembygd. Trygghet.

Middagen bestod av vad jag skulle kalla ”en riktigt god sallad”. Ugnsbakade rotfrukter, salladsost, hjortkabanoss, purjolök, pumpafröer, tomat, gurka, rucola och säkert något annat också. Till detta serverades kall örtsås och rabarberchutney. Mums filibabba. Det blev också rulltårtsbakelser med kaffe eller te till dessert, så jag tror inte någon gick hungrig från bordet. Vi fick höra små anekdoter som handlade om Ingela och Maries familjs åtta generationer på gården.

Marie sjöng och spelade under kvällens gång, allt från svenska visor till barockklassiker. Hon avslutade med en hyllning till sin storasyster, Darins Starkare, så det blev lite kramkalas också där på gården. Jag gick fram till en kvinna som jag hoppades var mammas väninna och frågade om det var så. Hon blev så glad att jag gav mig tillkänna och berättade att mamma blev en av hennes första väninnor när hon flyttade ner i obygden, men även att en av hennes dikter (hon är en duktig författare) handlar om min lillastesyster och skrevs när hon var alldeles nyfödd. Kvällen avslutades alltså på ett fint sätt. Eller avslutades. Vi åkte hem och förberedde inför dagens kommande pizza i Bredavik. Sommarens essens. Trädgård, pyssel, familj, vänner, musik, gott att äta. Sämre kan man ha det.