Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.
I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).
Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?
Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!
Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!
Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.
Nu var det länge sedan servern bråkade, men igår var det dags igen. Bloggen låg tidvis nere och jag ägnade mig åt annat än att skriva blogginlägg. Trevligt var det, gott var det, inspirerande var det. ”Snygga foton blev det” hade jag velat säga, men där tog det stopp. Fotoalbumet från de senaste dagarna innehåller nämligen osedvanligt många rätt dåliga kort. Så kan det bli!
Efter en kort natts sömn var det bara att pallra sig upp. Anledningen var den bästa, nämligen att fira systersonens femtonårsdag. Grabben är värd allt firande i världen! Hans syster är aspirerande festfixare och styrde upp allt med den äran. Vi hann äta både fruktsallad och godis innan klockan slagit åtta.
Så småningom hamnade jag hos yngsta dottern för att lämna ytterligare några grejer som hon behövde efter senaste flytten. Vi plockade med oss hennes storasyster och tog tåget till kvarterskrogen Glada stinsen vid Södra station. Där mötte sonen upp och så fick vi en mysig eftermiddag tillsammans med matklassiker som planka och black and white samt spännande samtal. Älskar våra barn.
Kvällen förgylldes av skönsjungande artister som John Lundvik och Annika Herlitz, Nassim al Fakir som presentatör och en imponerande bra orkester. Yngsta dottern hade nämligen dragit iväg mig på konsert som firade Disney 100 år. Wow! Nog har jag fällt tårar till många tecknade filmer, men ändå… Här samlades låtar ihop efter teman, något som gav större känslomässig inramning och bjöd in både till skratt och gråt. Jag njöt i fulla drag, livemusik är verkligen speciellt!
När vi så kom ut efter tre timmars musikbad möttes vi av stora snöflingor. Tur att jag hade köpt en ny kappa på second hand i Uppsala, för det var riktigt kyligt vid det här laget. Det var så mysigt, även om jag kanske inte direkt känner mig redo för snöskottning och lager på lager än. Lagom till midnatt var jag tillbaka i Nynäshamn, nöjd och glad med dagen. Innan jag hunnit debriefa med syrran, skriva dagbok och göra mig iordning var klockan 1.30. Hoppsan! Jag somnade ovaggad och orkade knappt öppna ögonen då alarmet drog igång fem timmar senare eftersom…
… detta är familjen där storebror och lillasyster fyller år dagarna efter varandra. Det var alltså dags för ännu ett härligt födelsedagsfirande och glada skratt. Födelsedagsbarnet var synnerligen nöjd med sin skörd av presenter och pilade iväg till skolan glittrande som en lärka.
Jag pilade ingenstans, utan tog tillfället i akt att mysa en stund i jacuzzin. Kyligt i luften, varmt om kroppen, höstfärger i backen och en podd som sällskap. Lyxliv? Absolut! I det mörker som lurar runt omkring oss som befann vi oss mitt i en Harry Potter-film ser jag det som nödvändigt att fylla på med ljus, kärlek, humor, värme. Jag vill hävda att förmiddagens lugna påfyllning gav mig extra kraft att förmedla till eftermiddagens jobbsamtal. ”Happy wife, happy life” sägs det, men det hade också funkat bra att byta wife och life mot terapeut och klient…
Alla hjälptes åt att laga mat och sedan myste vi vidare. Födelsedagsbarnet fick flashig frisyr och valde (efter viss övertalning från vissa familjemedlemmar) spelet Tabu. Det var väldigt roligt att spela även om jag sög på det i början. Tur att mina lagmedlemmar förlät min klumpighet!
Vi sover i ett välisolerat rum här i Nynäshamn, men stormbyarna lät under natten in till oss ändå. Det regnade och blåste rejält! Jag förstår att detta oväder orsakat stor förödelse där den gått fram och är tacksam för ett tryggt boende. Som det ser ut idag är inte ens det längre en självklarhet. Ja, och det var de dagarna.
Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.
Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.
I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.
Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.
En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!
Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).
Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.
Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…
… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.
De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.
I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.
Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.
Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.
Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.
Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.
För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.
Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.
Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.
Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!
Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.
Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!
Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.
Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?
Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.
Det har sina fördelar att ha en syster som jobbar i resebranschen. Den här helgen har hon haft ett uppdrag i Karlskrona och jag fick chans att haka på när hon fick prova bastuflotten på Dragsö camping. Vilken grej! Jag hade gärna haft tillgång till något liknande på heltid. Jag älskar bastu, jacuzzi och ett svalt dopp i havet i samband med dessa är inte dumt det heller. Jag fick alltså chans till årets första dopp som bonus. Härligt!
Charkbricka – vilken härlig uppfinning! Upp till 11 personer kan hänga på flotten samtidigt, med större sällskap räknas detta som något slags fartyg. Jag har förstått att den oftast bokas till möhippor eller liknande, men jag hade gärna tagit mina arbetskamrater hit om jag hade haft några.
Bästa avslutet efter timmar i värme och vatten var att skrubba av resterna av den torra vinterhuden. Lagom till kvällen var jag hemma igen, helt mosig både i fejs och huvud, men med en jublande själ! Sämre kan man verkligen ha det.
Igår var det skolavslutning för min syrras familj i Skottland. Skolavslutning?! Det känns som att sommarlovet har varit igång i evigheter, trots att jag inte längre har småbarn och bor på min sommarö permanent. Dagarna är långa och heta, vattnet börjar bli mer behagligt än bara kallt. Samtidigt pågår det vanliga livet. Många har inte ens börjat sin semester än, de följer sommardagarna från kontorsfönster och hemmakontor, eller kanske från en sommarstuga (pandemin har för många inneburit en större möjlighet att arbeta hemifrån). Det finns många som får ångest innan sommaren knappt hunnit dra igång. Allt som ska hinnas med, oro över om man har gjort rätt semesterprioriteringar, ekonomiska problem (att ha semester kan lätt bli dyrt, oavsett om man reser bort eller stannar hemma), svajiga relationer som ges utrymme att bli riktigt skakiga, trötthet som accentueras då det finns möjlighet att koppla av, vardagsgnabb som blir till semestergräl – mitt i allt det underbara syns det fula och jobbiga mycket bättre. Med junis intrång började semesterinläggen läggas upp. Jag hänger inte ens på Instagram, men gissar att det är långt ”värre” där än på Facebook. Jag är glad över att få följa mina vänners äventyr, men jag förstår att avundsjukan kan svida i ögonen. Mitt bästa tips om du mår dåligt av detta är att släppa sociala medier under den här perioden. Snart nog återkommer vardagen.
Igår hade vi svärföräldrarna över på ett mycket trevligt besök. De åkte till Bredavik med Sturköpendeln och maken plockade upp dem där medan jag fixade färdig maten. Jag hade gått ner i landet och dragit upp ett gäng nypotatis, den här gången av Cherie som sägs vara den tidigaste av de sorter jag satte i maj. Många av knölarna var lite små, men de var i alla fall goda! Ugnsbakade kycklingbröst, lite olika sallader och rabarbersaft stod också på menyn. Jag gillar att krydda kycklingbröst rätt mycket, hyvla över lite smör och sedan ugnssteka i 175° tills de precis är klara. Sedan är det lätt att skära upp i tunna skivor. Saftigt och gott! Till efterrätt blev det hemgjord glass. Vi har en enkel glassmaskin som jag lovat att utnyttja bättre denna sommar. Jag köpte en bok med glassrecept på rean för något (Några??!) år sedan och ser fram emot att testa fler recept än bara vanilj. Igår blev det jordgubbsgräddglass med den egna honungen. Bisamhällena dog tyvärr av olika anledningar under vintern. Vi har sörjt detta, men ser fram emot att välkomna nya samhällen hem till oss. Skam den som ger sig.
Förra året var det lite meck med badstegen. Nu har maken fixat de olika problemen med hjälp av diverse ingenjörsknep och förhoppningsvis kommer den att sitta bra nu. För mig gör en badstege hela skillnaden! Jag kan inte häva mig upp på bryggan som ungdomarna, jag är för baktung. Igår var luften svalare och vattnet var varmare, eller så börjar vi bara vänja oss vid temperaturen. Dessa dopp är så sköna! Sällskapet var väldigt trevligt också:
Lillastesyrran är nämligen på besök efter sin långa smekmånad i Sydamerika! Hennes nyblivne make började jobba på en gång, så han är kvar hemma. Det var så roligt att träffas igen och få höra om resan! Vi har fått följa med i ord och bild, men det är ändå skillnad på att läsa om något och få prata om själva upplevelsen. Vi satt också och jobbade med det bröllopsalbum som min syster nästan är färdig med. Så roligt att få återuppleva denna fina dag.
Väl hemma var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen fläderblomssaften. Förra året provade jag två olika recept, men det experimentella kostade mer och var inte lika gott. Bättre var det klassiska som var precis lika smarrigt som vanligt.
Flädersaft, klassiskt recept
50 blomklasar av äkta fläder 3 citroner 2 kg socker 2 liter vatten 50 g citronsyra
Skölj av blomklasarna och däng av vatten och ohyra. Lägg i en stor kastrull som får plats i kylen med locket på. Skrubba citronerna väl och skiva dem tunt. Lägg i kastrullen. Koka upp vattnet och sockret tills det löst sig. Häll sockervattnet och citronsyran i kastrullen och rör om väl. Sätt på locket och ställ i svalt utrymme som källare, eller låt svalna helt och ställ i kylskåpet. Låt stå i tre dygn (minst), rör om väl varje dag. Sila. Jag brukar hälla upp saften i halvlitersflaskor och frysa, eller hälla i dubbla plastpåsar och låta dem frysa plant för lätt förvaring i frysen. Sedan är det bara att tina upp och hälla upp i flaska när det är dags att njuta av saften.
Just nu har vi inte direkt några blomsterhav, det har varit för torrt för det, men det finns tillräckligt för att få till härliga buketter att glädja sig med. Svärmor fick med sig en ängsbukett hem, framåt kvällen plockade jag ihop denna färgglada ögonfröjd till mig själv. Digitalis, purpurklätt, prästkrage, daggkåpa, ringblomma, något slags blåklocka och lite annat smått och gott. Syrrans tips om att plocka vallmo i knopp är så bra, i morse hade också vallmorna slagit ut. Invasiva ogräs gör sig mycket väl i sommarbuketter. Det finns en plats för alla!
Igår kväll var maken och jag bjudna till Bredavik för att bada i jacuzzin som brorsans hyresgäst låtit installera vid det hus där mina föräldrar bodde. (Det är min brors hus. Han byggde det på sommarstugetomten och det var tänkt att föräldrarna skulle bo där tills de blev jättegamla. Nu blir ju livet inte alltid som man tänkt och de gick bort alldeles för tidigt.) Jag har stått nästan precis där jacuzzin nu står otaliga sena kvällar och låtit stressen rinna av medan mörkret omslutit mig och den fantastiska stjärnhimmelen har tröstat. Det är också från det här läget man kan uppleva min favoritsolnedgång och Karlskronas nattljus är inte dumt det heller. Igår kväll var det +4° och blåsigt, men i vattnet var det varmt och skönt. Underbart för kroppen, spännande samtal över vattnet. Våra vänner som hyr huset är yngre och från ett annat land och det är alltid kul att mötas i ett gemensamt plan som bara är mänskligt. Några av de bästa samtal jag upplevt har varit just i en jacuzzi, men bilar funkar också lite extra bra. Det är bara inte lika skönt att åka bil som att bada.
Jag drömmer fortfarande om ett ”vanligt” badkar här hemma, men under tiden vet jag att jag alltid är välkommen hem till syrran i Karlskrona t.ex. Dessutom måste inte alla drömmar uppfyllas. Det är bra att ha saker att drömma om, att sträva mot. Idag känner jag mig peppad att möta helgen med hårt arbete. Min lista handlar mest om mitt planttantsliv. Barnen kommer hem på torsdag kväll, så det behöver fixas lite för att de ska få plats, hahaha! Jag undrar om de hade trott att det skulle bli utkonkurrerade av pelargoner och tomater… Hur som helst älskar vi då de kommer hem. Jag funderar på god mat och har eventuellt köpt lite för mycket godis. Är det inte så det ska vara till påsk? Min syster i Tyskland har skickat en långtidsprognos gällande helgen efter då lillasyster gifter sig i Skåne. Prognosen ser mycket god ut! Jag är tacksam över allt regn som fallit de senaste dagarna och nu önskar jag bara lite värme också. Inte för min skull, men för trädgårdens. Jag hoppas du får en fin helg och delar med mig av en av mina Bachfavoriter.
Igår tog jag något som mest kan liknas vid ett tångbad. Jag fick vada ut genom tjocka tångruskor innan det blev så djupt att jag kunde doppa mig. Somliga hade inte fixat det, tanken på vad som dolde sig där i tångskogen hade nog blivit lite väl jobbig. Behandlingen kan köpas för dyra pengar på diverse span, men då brukar vattnet vara varmt och gott. Jag vet därför inte direkt om detta bad gav de hälsoeffekter som hävdas.
Lufttemperaturen var +5°C, antagligen lite lägre pga blåsten, och vattnet var varmare än så. Inte varmare än att det bet ordentligt i fötterna dock. Jag funderar på om det går att genomföra ett decemberbad. Det hade varit roligt, men jag vill inte att det ska vara plågsamt! Mest är jag lycklig över att vara en badande människa igen och i det ingår att det ska vara njutbart. Var det njutbart igår? Ja, faktiskt! Värmen som följer med en resten av dagen efter ett sådant här dopp är riktigt härlig. Har du testat?
I lördags drog maken med mig på en extralång promenad. Det var precis lika grått ute som det är idag och fukten hängde tungt i varje andetag. Vi utbytte inte många ord, det var inte den sortens promenad. Maken rekade för en kommande milrunda att springa och jag fokuserade på att inte halka bland de höstvåta löven. När vi kom förbi det tredje potentiella badstället längs Östersjökusten sa jag: ”Hur långt är vi hemifrån? Jag tänkte ta mig ett dopp.” Maken blev inte helt förvånad, jag hade redan uttryckt en önskan att testa kallbad. Att det skulle ske där och då var nog en större överraskning. Sagt och gjort. Av med kläderna och ner i vattnet. Säger jag att det inte var kallt tror du mig väl inte, men det var så det kändes. Ungefär samma temperatur ovanför som i vattnet och en jättefin sandstrand. Jag hade nästan kunnat tänka mig simma en stund, men tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för kroppen. Efter att ha torkat mig ordentligt torr var det dags att promenera hem i rask takt, nu med ett helt annat schvung i stegen. Jag visste väl att vinterbad skulle vara något för mig…
Tyvärr vaknade jag med sprängande huvudvärk igår morse, men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop det med badet. Jag nöjer mig med att tänka att det säkert hade varit ännu värre om jag inte gett mig själv denna gåva!
Vilket fantastiskt väder vi har! Jag är så glad att vi inte bor i Stockholm just nu. 29 grader låter outhärdligt, men det verkar som att många njuter av Thailandsvärmen. Ikväll åkte vi till Bredis och tog oss ett dopp efter en intensiv bygg/rens/gräv-session. Sämre kan man ha det!