Det här fotot på min syster och kusin gör mig så glad. Min mamma var tvilling. Hon låg på BB samtidigt som sin tvillingsyster i mars 1980 och deras döttrar föddes med en dags mellanrum. Jag tror tjejerna höll varandra i handen på ingång till jordelivet! De blev kanske kusiner, men också bästa vänner. Jag blir alltid lika glad över att se dem tillsammans och tänker på hur de drömde om sina kommande vuxenliv. Tänk så bra de fått det, med all säkerhet mycket bättre än de drömscenarier de fantiserade ihop som småtjejer. Det var så mysigt att ha dem här med sina familjer för lite korvgrillning.
När gästerna givit sig av för förberedelser inför vidare semesteräventyr tog vi som var kvar här hemma en tur runt naturreservatet. Ljungen har precis börjat blomma, så det var mer än lovligt vackert.
Jag blev så förtjust i kortet jag tog på dottern och svärsonen vid ljungen i närheten av brorsans hus. Det känns väldigt ”Orem” och eftersom jag har haft lite Amerikalängtan passade det utmärkt som tröst.
Vi har en sommar som är ganska kall på Sturkö i år. Visst har vi haft härliga dagar, men det blåser mycket och nästa tiodagarsprognod visar max 17 grader om dagarna. Inget att hänga läpp över, men jag väljer inte precis att bada om andra alternativ finns. Igår hängde vi i Bredavik tillsammans med flera av syskonen och deras familjer. Skottarna hade åkt hem, så lakanen hängde på tork som ett lite sorgligt monument över saknaden. När de åker känns det alltid som att sommaren är slut, men så är det ju inte! Jag passade på att måla den sedan länge färgfria trädgårdsmöbeln i kromoxidgrönt.
Syrran målade nya dörren till boden med tjärfärg, så det luktade fantastiskt gott. Både linoljefärg och tjära! Bättre blir det inte.
Skärgårdsidyll.
Brorsorna och svågrarna fixade häcken så fint! Älskar en nyklippt häck.
Vi brukar passa på att bjuda hem de utomsocknes syskonens familjer då de är i krokarna. Igår välkomnade vi Nynäshamnarna på hamburgare och glass innan det var dags för volleybollmatch i solnedgången. Så mysigt att ha dem på besök! Annars är det alltid vi som hänger hos dem när vi hälsar på våra ungar, maken och jag. Ja, och det var den dagen. När gästerna hade åkt packade vi alla ihop halva bohaget inför den stundande Danmarksturen, men det är en annan historia.
Gårdagen började med det här. Spännande vallmor doldes i den här fröpåsen, men jag har inte riktigt koll på om det är syrran eller Florea som stod för den. Hur som helst är denna skapelse vacker och även lockande för flygfäna som trivs så bra i ettårsrabatten.
Efter jobbsamtal körde jag förberedelserace – affären och bak av vaniljbullar (älsklingssyssla, även om jag inte längre kan äta resultatet) och rödvinbärskaka med kokostosca (alltså, god, och det är allt jag har att säga om den). Våra gamla grannar från Orem kom och hälsade på. M:s föräldrar är båda svenskar, men hon själv är uppvuxen i Kalifornien. I vanliga fall hänger hon runt Mariefred med släkten tillsammans med barnen då hon är i Sverige, men i år följde maken hit. Då passade de på att göra en liten avstickare ner till oss här nere. Vilken grej! Att ha fått besök från två olika hushåll från vår gamla gata samma sommar känns helt galet, men väldigt roligt. De påminde också om hur allt skiftar med tiden. Själva har de flyttat till Hawaii med sina två yngsta, allt för att kringgå strikta Covid-regler då en förälder blev dödssjuk. Därefter har de blivit kvar och fler familjemedlemmar har flyttat dit.
Tio minuter efter att grannarna hade åkt in till sitt hotell i Karlskrona kom nästa gäng. Den här gången var det en barndomskamrat till mig och mina syskon som numera bor i USA som kom tillsammans med sin familj. Tillsammans med dem kom ett gäng familjemedlemmar från oss båda och våra sommargäster och vips blev det en mysig grillfest med fullt av folk i trädgården. Det blev en perfekt grill-, fotbolls- och sitta ute och tjata-kväll och åskan och störtregnet som höll på precis i gränslandet tog sig aldrig hit till Uttorp. Kvällen slutade närmare midnatt och vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont både i magen och i käken. Att omge sig av människor som bjuder på sig och fyller på energi är sannerligen livgivande. Tjohej!
Jag började gårdagen med att sjunga med en liten ensemble från kören på mässan i Fredrikskyrkan. Kvinnan som läste var lite småförvirrad, under förbönen bad hon till exempel för kung ”Gustav VI Adolf” på hans födelsedag. Jag gissar att det finns något slags demens i bilden och då är det lätt hänt att minnen från yngre dagar ses som självklara. Gustav VI Adolf var Kungens farfar och innehade ämbetet fram till 1973, så detta är väl namnet som hennes hjärna skakade fram när hon skulle be för ”Kungen”. Efter några timmars stickande hemma hos syrran hämtade jag upp lite folk på vägen och sedan tog vi oss till brorsans vitsippsö där vi brukar fira in Valborg genom att grilla och njuta av de galet vackra omgivningarna. Igår var det osedvanligt varmt och soligt efter en rad kalla och småregniga firanden. Jag njöt av både sol, vitsippsdoft och grillad korv och kände mig väldigt nöjd då vi rullade hemåt. Sämre kan man ha det, alltså.
Ps: Jag måste ju också tipsa om att en av tenorerna i vår kör sjunger med Lunds studentsångare på SVT ikväll vid 18-tiden (annars finns det ju också på SVT Play). Deras konsert med studenter från alla generationer brukar alltid vara fantastisk och är en av mina finaste vårtraditioner!
Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.
Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.
I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.
Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!
Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.
På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!
Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.
Imorse bjöd brorsan in till ”öppen grill” i pulkabacken i Klackamåla, bortom all ära och redlighet. Jag är så glad att han, en av våra systrar och deras familjer kunde ta över fars skog. De gör så fint och sköter skogsvården med den äran.
Yngsta dottern och hennes kompis hade lagt sig, hm, rätt sent, så de var lite trötta då jag frågade om de ville hänga med, men det ordnade sig ändå. Sonen hakade på efter att ha vaknat till och vid 11-tiden var vi färdiga med en halv matsäck i ryggsäck, alla möjliga klädesplagg i lager på lager och den enda åkmojängen vi har kvar, ett blått tefat. Senorens Livs hade både korv och korvbröd till försäljning, så till slut hade vi allt vi behövde.
Vad kan jag säga mer än att vissa gånger suger sportlovsaktiviteter (någon eller alla är kalla, hungriga, har pjäxor som klämmer, kan inte åka vad-det-nu-är…), men idag tror jag inte någon hade något att klaga på. Tack för en toppendag! Härmed varnar jag för en massa bilder och det är ändå efter att jag har rensat bort tre gånger så många. Enjoy!
Svenska Kammarkören i Trefaldighetskyrkan. Magiskt vackert. Vilka musiker!
Lika magiskt vackert, men för ögonen, blev det när vi stannade till i Bredavik för att grilla lite kvällsmat. Sommarvibbar. Det är sådana dagar det känns extra fint att bo i Sverige!
Ännu en sommardag med varma vindar och klarblå himmel. Det känns så märkligt, men jag tar tacksamt emot.
Dagens Huset: Idag var det dags att såpskrubba dörren som sitter mellan vardagsrum och sovrum. Det här är efter en första tvätt med varmt såpvatten och fram till nedre spegeln är det skrubbat även med Svinto. Dörren blev inte lika bra som dörrkarmarna, men det beror antagligen på att dörren har ett extra lager med vit plastfärg som skiten har satt sig i
Så här såg det ut efter 1,5 timmes jobb med fram och baksida:
Du ser ju att det bara är att skrapa och måla om hela rasket! Det är dock trevligare att skrapa en såpdoftande dörr än en som är täckt med flug- och kattskit…
I Bredavik märks det att hösten börjar tåga in trots att det var bra över 20 grader och shortsväder hela dagen idag. Björkarna börjar fläckvis bli gula och ser man efter noggrant börjar också lönnarna försiktigt ändra färg. Svågern vågade fånga stunden, var spontan och tog med sig familjen ut för att bjuda på en sista (?) grillkväll. Mysigt! Yngsta dottern har lite svårt att vänja sig vid att bo utan sina två storasyskon och dessutom har ju var och en försvunnit hem till sitt efter ett kusinintensivt sommarlov. För henne blev det här en riktig festkväll, och det är jag så glad över. ”A mother is never happier than her most miserable child” lärde mig min psykologkompis och det är ett uttryck som direkt slog an något i mig.
