13 jul

En egen liten by.

Vad är det värsta med att ha så många syskon? När jag var liten var det att jag var äldst och ofta fick hjälpa till som lill-mamma. Då kunde det kännas lite jobbigt ibland.
Vad är det bästa med att ha så många syskon? Att vi är så många. Det finns otroligt mycket kärlek och resurser, som en bottenlös säck att ösa ur med alla ingifta, barn, vänner och andra tillhörande.

Lillasyster och två av hennes barn kom hit igår kväll och sov över. Efter en skön sovmorgon och brunch i vårt kök var det dags för oss att åka till Bredavik för att städa ur de övernattande gästernas villavagn inför semestern. Sonen och syskonbarnen skulle spela Dominion, men då Herr Villavagn Jr hade lovat sin mamma att hjälpa till med städningen bestämde storkusinen att om alla hjälpte till att städa först skulle spelet komma igång fortare. Sex personer städar ur en villavagn i ett huj, särskilt då den var så fint urstädad och undanplockad efter förra säsongen. Det kändes som att vi befann oss i ett myrbo med två dammsugare, textilviftare, fönsterputsare, yttorkare och sanitetsrengörare. Nu luktar villavagnen såpa och jag gissar att Dominionspelet är i full gång.

En annan bra grej med att vara så många är att det alltid finns tillgång till en hejaklack om man är i behov av lite extra pepp. Det är inte fy skam!

12 jul

Plus på kontot.

Gårdagen gav min känslomässiga ekonomi ett rejält påslag. Jag hade inte kunnat önska dagen annorlunda ens om jag hade fått chansen.

Dahliorna börjar visa färg, en efter en. Den här härliga, Waltzing Mathilda, har jag haft i några år, men den har liksom inte riktigt fått chansen att skina. Jag tror att både sniglar, gråsuggor och fjärilslarver roat sig med den innan den kommit igång. I år blev det dock annorlunda! Av specialarna ser den här ut att må bäst av alla. Jag blir så glad av form, färg och kraften som förmedlas.

Efter makens gedigna pusslande, sågande, slipande och skruvande är det nu min tur att ta vid. Det tar väl några veckor innan alla delar till soffan i verandan har fått den färg som jag är nöjd med. Soffan målas i kittvit linoljefärg, samma färg som väggar och tak. Linoljefärg är ”sådär” kul att måla med. Den luktar fantastiskt gott, men man kan bara måla med supertunna lager för att det ska bli så bra som möjligt. Fusk får man betala för, så jag gnuggar in färgen och tänker att jag ska tacka mig själv för det när allt är klart. Jag roade mig samtidigt med att gratulera en god vän en dag för tidigt (har kommit på att folk ändå sällan har tid att prata på sina födelsedagar, tips, tips).

Jag hade redan vattnat för dagen, så störtskurarna som kom medan jag stod i skydd under taket gav väl växterna lite extra skjuts. Det är så torrt i marken efter en lång och torr period, så kommer det så här mycket regn rinner det bara av utan att bli till nytta för allt det gröna. Roligt ändå att det precis samtidigt kom en likadan hällregnskur hos både mig och vännen som körde bil i Stockholm!

Tiden blev lite knapp och jag fick springa in och torka av färgprickar och fräscha upp mig lite för vidare färd mot Torhamn där jag mötte upp en annan god vän på Café Måsen. Cafét har bytt ägare och hade inte riktigt samma känsla som sist jag var där, men sällskapet kompenserade. Det var så härligt att sitta ner och prata om livet med utsikt över hamnen i sällskap av någon som jag verkligen hänga med. Vi upprätthöll den tradition som påbörjades för några år sedan då vi gick och lyssnade på Sonja Aldén i Kristianopels kyrka. Traditionen kallas nu ”gråta till fantastisk musik i någon kyrka”. Igår var det nämligen dags för systrarna Allis Brorsson och Ingela Olson att framföra sin musik i den helt fullproppade kyrkan i Torhamn. Det var så, så bra! Jag älskar känslan av att beröras så till den grad att allt annat försvinner, till och med känslan av att sitta på en ytterst obekväm träbänk i en svettig lokal med folk som kanske inte skött sin hygien riktigt till min önskan. Jag kom hem till maken och sonen och avslutade dagen med ett avsnitt ”Better call Saul”, sommarens följetong här hemma. (Älskar den!) Jag har äntligen kommit igång med extradotterns sockor, de som hon blev lovad innan hon for hem till Tyskland. Att sticka gör mig också det väldigt glad, så där satte jag punkt med den perfekta dagen. Familj, trädgård, pyssel med hemmet, vänner, gott att äta, musik, handarbete – bättre än så blir det inte!

11 jul

Sommarprojekt i semestertider.

”Asså, X kan ju alltiiiiing!” Något av det bästa jag vet med att hänga med de små syskonbarnen är att vara med då de upptäcker eller lär sig något. Den fyraårige brorsonen gav i helgen ovanstående kommentar efter att han också hade lagt märke till varför jag här i bloggen ofta hänvisar till Ingenjören då jag talar om maken. Går jag bet på något ser maken helt enkelt till att lösa problemet eller genomföra projektet jag har i huvudet. I julklapp fick jag ett paket rundstav och löftet om att jag skulle få en fågelmatarbur. När fågelmatarsäsongen var över fanns det ett påbörjat projekt som så småningom hamnade ute i ladan. De senaste veckorna har maken ägnat raster och kvällar åt att vara hushållsingenjör då han slutfört ett gäng projekt som legat på hög. Igår var det så dags att bli klar med den där julklappen.

Sonen fick vara med och bygga klar denna fantastiska uppfinning. Han har ärvt sin fars problemlösningsförmåga, så hänvisar jag framöver till Ingenjören Jr vet du vem jag menar. ”Är det örnar du ska mata?” frågade syrran i familjechatten. Hon upptäckte sedan att det faktiskt mer kommer att bli en fågelmatarstation i flera nivåer. Den bakre väggen lyfts bort när man ska städa ur buren och fylla på med ny mat. Själva buren ska sättas upp på en stång av något slag och även om jag just nu har fullt upp med att njuta av sommaren ser jag lite fram emot att få testa. Tanken på avståndet mellan spjälorna är att de större fåglarna inte ska kunna komma in. De får också mat, men på ett annat ställe i trädgården. Av någon anledning är det inte lika fascinerande att se skator och kråkor äta som blåmesar och nötväckor…

Min mesta tid fortsätter att gå till att uppehålla mig i trädgårdslandet, i trädgården eller i köket. Det är så njutbart! Vi har nu nästan ett kilo sockerärter i frysen och det trots att vi samtidigt äter mycket. Detta är en av mina favoritgrödor. Lätt att odla, kräver inte en massa gödsel, ger en stor skörd om jag bara gullar lite genom att vattna och se till att plocka ofta. Ju mer man plockar, desto större blir nämligen skörden.

I ettårsrabatten växer nu både ogräs och de blommor jag sådde i våras. I just det här partiet strödde jag ut fröer från en påse ”fjärilsmix”. Det luktar så sött och gott från dessa ljuvligheter! I samma rabatt växer vallmor, gurkört, ringblommor, jordärtskockor, solrosor, klöver och ogräs av varierande slag. Jag plockar många buketter, men det är också fascinerande att bara sitta i den fula plaststolen i trädgårdslandet och betrakta smådjurslivet där i blomsterhavet.

Luktärtsrabatten har kommit igång den också. De fröer jag köpte för flera år sedan av Cecilia Wingård har fått bo i frysen och därmed har de behållit sin goda grobarhet. Nu finns det bara ett fåtal kvar, så till våren får jag komplettera med lite nya sorter. Här gäller samma som för sockerärterna – plocka, plocka, plocka, allt för att blomproduktionen ska kunna vara igång hela sommaren. Esaias Tegnérs vackra ord passar så väl in:

Är du lycklig, väl, så gläd dig
åt din lycka med envar
Och ju mer du delar med dig
desto mera har du kvar

10 jul

När lugnet lägger sig.

Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.

Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.

09 jul

Valpbad, sötchock, triggerbot.

Genom åren har olika mediekanaler bjudit på diverse chocker. Troschock. Nakenchock. Fan-chock. Hyreschock. Triggerchock. Man kan bli både fysiskt och psykiskt chockad, men dessa rubriker syftar på den chock man blir utsatt för av en mycket stark känsla eller skrämmande händelse. Det finns dock en enbart positiv chock som återkommer med jämna mellanrum, nämligen den med prefixet söt-. En sådan utsattes jag och maken för igår då vi åkte till våra vänner för att lämna tillbaka krukor, umgås och helt enkelt socialisera med Cocker spaniel-valpar i sin absolut sötaste ålder. Jag ville aldrig gå ifrån den där hagen… Jag kände mig alldeles uppfylld av fluffiga moln och kvittrande änglar när jag åkte därifrån. Jag förstår att man använder hundvalpar i terapi, både mot depression, stor stress och sorg. Kolla bara:

08 jul

Skillnad på båt och båt.

Här ligger Sea Cloud Spirit, ett kryssningsskepp som får fint mottagande då det lägger till i Karlskrona. Folk oh:ar och ah:ar, kör ner på parkeringen bredvid för att kolla närmare och är imponerade.

Vinklar jag kameran lite åt vänster från där jag står ser jag Hansa, studentbåten som fått så mycket skit sedan den iordningställdes för att ge rum till 60 studenter och varit i bruk sedan 2016. En av mina gamla körkompisar bodde där och berättade om problem med avloppen, en hemsk odör, hög luftfuktighet och ruggighet och problem av alla de slag. Den här båten har inte många fans. Ägaren har en tvist med kommunen som utdelat 350 000 kr i vite för att få båten flyttad. Eller förresten, när jag tänker efter stod nog inte båten här då, och i maj hade alla studenter flyttat ut. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag gärna vänder kameran tillbaka till Sea Cloud Spirit.

Är det inte så här det funkar? Vi ser något fult, orättvist, jobbigt, fruktansvärt och uttrycker gärna vår avsky, men sedan vänder vi bara blicken tillbaka till det andra, det som inte skaver, gör ont eller oroar. Ansvaret är ju någon annans.

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

06 jul

Det som göms går kanske inte att dölja för evigt.

Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.

Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.

05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

04 jul

Acceptans.

Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.

Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.

För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.

Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.