medicin

Att äta för att leva gott och att ge varje människa förutsättningar att leva ett gott liv.

Jag följer Ann Fernholms arbete med stort intresse. Det är inte jätteofta jag lär mig något nytt, men hon påminner ständigt om hur klurig livsmedelsindustrin är. Kanske inte lika klurig som medicinindustrin (den som i folkmun kallas ”Big Pharma”), men näst intill. Jag är en godtrogen människa. Säger någon att de vill mänsklighetens bästa så vill jag tro på det. Problemet är bara att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta människor är ganska egoistiska. Särskilt då medmänniskor förändras till ”någon där långt borta”. Om ens kunder inte är individer utan siffror i statistiken behöver en inte direkt förhålla sig känslomässigt till vad som kan hända på individnivå efter att kunderna har köpt ens produkt.

Hur kan det då se ut? Jag har en produkt som jag verkligen gillar och vill gärna få ut den till försäljning. Det gäller att göra produkten attraktiv till smak och utseende, och som bonus kan vi lägga till lång hållbarhet och transporttålighet. Naturligtvis vill jag inte förgifta mina kunder. Då kommer de inte tillbaka för att köpa mer. Den ultimata kunden är någon som verkligen gillar min produkt och fyller på sitt förråd då och då. Steget är dock långt mellan förgiftning och ”kanske inte särskilt bra för människor”. Detta innebär att många produkter som säljs innehåller tvivelaktiga tillsatser och ingredienser som i förlängningen kan vara direkt skadliga.

En av de där tvivelaktiga tillsatserna som är godkänd här i Sverige är karragenan. Här kan du läsa om resonemang kring varför det fortfarande används, men i kommentarerna kan du också läsa om karragenans baksida. Jag har själv valt att inte äta produkter med karragenan, andra får göra som de vill.

Att läkare nuförtiden föreskriver rörelse istället för piller är intressant. En fysioterapeut i min närhet säger att han alltid blir lika förvånad då hans patienter/klienter kommer tillbaka och har gjort det som har blivit föreskrivet. Det verkar vara betydligt lättare att få människor att äta tabletter två gånger om dagen än att utföra en femminuters rörelsesession lika många gånger. På nära håll har jag sett hur svårt det är att få en deprimerad person att göra det som är till bäst hjälp: sova rätt, äta ordentlig mat, röra sig (gärna i naturen) och umgås med människor. Istället tar man gärna till det som känns bäst: vända på dygnet, äta skräp, hålla sig undan människor och ”låsa in sig” i sitt rum.

Jag har intresserat läst Robert Plomins bok Blueprint. Han pratar om hur vi kan dra nytta av att känna till vårt genetiska arv. Det ska inte alls användas till stämpling av människor, utan som ett redskap att veta hur vi redan från tidig ålder kan lära barn att navigera livet. Ångest, depression, beroendeproblematik osv ligger till stor del i våra gener. (Ingen anledning till upprördhet, vi bär alla på olika slags ”paket”.) Han vill helt dra sig bort från ”diagnoser”, utan visar istället att olika typer av personlighetsdrag leder till olika typer av beteenden. Istället för att säga ”många som sitter i fängelse har ADHD” ger det bättre förståelse för vad problemet egentligen är om man säger ”många som sitter i fängelse har problem med impulskontroll och koncentrationsförmåga”.

Följande gäller för Ritalin, den medicin som ofta föreskrivs till personer som fått diagnosen ADHD: ”Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.” Dessutom står det klart och tydligt att medicinen ska kombineras med utbildning och olika typer av terapi. Sannolikheten för att barnet har minst en förälder eller nära släkting med liknande personlighetsdrag är mycket stor. Det bästa för barnet vore väl då att tidigt fokusera på hur dessa personlighetsdrag ska hanteras och anpassa omgivningen till barnet? Idag medicinerar vi istället barn för att få dem att passa in i en omgivning som inte på något sätt gagnar deras utveckling. Jag är inte imponerad.

Kanske känner du dig mest sugen på en påse chips efter den här harangen? Jag vill istället tipsa om listan på grönsaker i säsong. Med denna kunskap i ryggen kan du både ge dina smaklökar, din kropp och din plånbok lite kärlek. Lev väl!

Acceptans.

Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.

Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.

För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.

Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.