15 jan

Citat med omoderna pennor.

Det var så länge sedan jag skrev kalligrafi att det inte blev bättre än såhär ikväll. ”Jaja, men nu blev det så”, som Carina Berg skulle ha sagt. Inte blev det heller så ens från början. Nejdå. Jag skrev om citatet fem gånger innan jag fick till det här halvkassa resultatet, men då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu börjar jag släppa det krampaktiga taget om pennan och skrapar inte heller med mig pappersfibrer av det hårda trycket.

Det här citatet har jag inte ens komponerat själv. Jag har bara härmat Lindsey på The Postman’s Knock. Trots att jag är femtio och borde kunna hitta på grejer själv kan det vara svårt att komma igång när man inte skrivit något med den här typen av pennor på länge. Eller skrivit med något slags pennor över huvud taget, om sanningen ska fram. Och det ska den ju.

Jag älskar verkligen kalligrafi! Jag älskar känslan av att plocka fram min låda med bläck och spetsar och trasan att torka av spetsarna med efter utfört arbete. Jag älskar att få till ett helt projekt som inte får en bläckplump när man har två bokstäver kvar, eller kanske lägger handen i den halvtorra skriften för att man glömt bort att man inte skrivit med en Ballograf bläckpenna. Det är svårt att hålla sig och många projekt har blivit förstörda då jag envist försökt sudda hjälplinjer innan projektet har hunnit torka över natten eller kanske slarvat till det då jag skyndat på mot slutet då koncentrationen har trutit. Nu ligger en hög riktiga foton, sådana där som har trollats fram ur datorn, som ska skickas till människor för att påminna om tider då man fick träffas, se varandra i ögonen och kanske till och med kramas. ”Det kommer en tid efter denna tiden.” Det lönar det sig alltid att träna, både det ena och det andra, om man vill bli bättre. Just ikväll orkar jag inget mer, men imorgon ska jag skriva adresser vackert på kuvert och stoppa i fotona för vidare transport mot människor jag saknar.

18 aug

Bloom where you’re planted.

Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.

Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?

Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.

Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.

03 mar

C S Lewis.

Efter påminnelse från Anja. Tack! ❤️ I det undermedvetna vilar kunskap som en gång sprungit förbi i hjärnans virriga snår. Det var längesedan jag läste detta citat, men det är fortfarande lika bra! (Angående det förra inlägget.)

” Föreställ er själva att ni är ett levande hus. Gud kommer in för att renovera huset. Först kanske ni förstår vad det är han gör. Han korrigerar avloppsrören och tätar hålen i taket osv. Ni visste att det var sådant som måste göras och därför blir ni inte överraskade. Men plötsligt börjar han att hamra på huset på ett sätt som vållar stora skador och inte tycks ha någon mening. Vad i all världen är det han håller på med? Förklaringen är den att han bygger ett helt annat hus än ni tänkt er – bygger ut en ny flygel här, en ny våning där, reser torn, bygger borggårdar. Ni hade trott att ni skulle göras om till en nätt liten villa, men han bygger ett palats. Han ämnar själv att komma och bo i det.”

14 maj

Imagine.

13_1 copy

Nej, jag orkar inte riktigt vara klämkäck nu för tiden, men jag tycker att detta citat rimmar väl med de tankar jag fick då jag lyssnade till gick-genom-hela-Nya-Zeeland-Helena. Om vi inte ens kommer förbi stadiet att vilja drömma och önska något i en nära eller fjärran framtid så kan vi gott stå där och stampa med leverbiffssmak i munnen. Jag vet att det är mycket de flesta av oss inte kan påverka på grund av en mängd orsaker. Men! Om dövblinda Helen Keller kunde lämna ett bestående intryck på många av de människor hon mötte med sin positiva livssyn och övertygelsen att vår uppgift här i jordelivet är att hjälpa våra medmänniskor, något som också är nyckeln till lycka, då kan väl jag åtminstone bringa reda i mina förvirrade tankar och få till något som i slutändan kan bli bra?

20 feb

Nu behöver vi vara starka!

19_1

Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell

Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.

19_2

Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.

09 maj

Påminnelse om att inte skjuta upp saker och ting.

Det har regnat hela dagen här och det går inte att hitta något ordentligt ljus att fotografera i, men kortet blev i alla fall lite kul. Perfekt pysseldag igen. Två på en vecka. Jag gissar att vi får tacka och ta emot allt regn här i öknen. Gräsmattan har blivit ruskigt grön och vildvuxen. Det ska bli roligt att klippa den på måndag, särskilt med tanke på att jag testade det ”ofarliga” ogräsbekämpningsmedlet baserat på järn för några dagar sedan. Det verkar som att det kanske funkar! Tjohej.

9_1

04 feb

Hjärtan och stjärnor.

I don’t know if Momma was right or if, if it’s Lieutenant Dan. I don’t know if we each have a destiny, or if we’re all just floating around accidental-like on a breeze, but I, I think maybe it’s both. Maybe both is happening at the same time. I miss you.

Stupid is as stupid does.

My momma always said, ”Life was like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get.”

Citat från Forrest Gump

23 aug

Vardagsflykt.

Nu har vi haft fyra dagars vardag. Skola mest och jobb, trädgårdsskötsel och tvätta och handla och komma i ordning. I morse steg jag upp tidigt för att skjutsa E till skolan. När jag kom hem låg ett litet pyssel på bordet som jag gjorde klart. För en gångs skull får jag kanske tillägga, för jag lägger alldeles för lite tid på min kreativitet för att jag ska vara nöjd. Det blev ett kort med akvarell, tejpöverförd bild, glitter och bladguld. Ja, och så lite handstil på det. Just det här citatet tycker jag passar så bra i dagens samhälle då det är så lätt att höra av sig till folk. Just att det är så lätt är inte bara av godo och ibland kanske det är bra att låta tiden gå lite så man har mer att prata om när man hörs nästa gång?

22_2

22_1