26 jul

Kristianopel och bubbel på Ölandsgatan.

Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.

Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.

Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.

Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.

14 jul

Sommarkväll i Kristianopel.

I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.

Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!

Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.

Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.

Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?

Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?

Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.

23 sep

Tillbaka till ljuset.

Det har varit tyst här. Inte för att jag bestämde mig för att sluta blogga, utan för att jag råkade på någon elak basillusk. Knappast COVID-19, men när man spyr för åttonde gången och kroppen liksom vänder sig ut- och in är det inte längre roligt att vara med. Nu är jag i alla fall på banan igen och jag hoppas att resten av hushållet med hjälp av sin isolering kan hålla sig friska.

Sådär glada var jag och dottern strax innan sjukeländet bröt ut. Märkligt ändå att det kan pågå ett krig inuti kroppen utan att man har en aning! Vi hade en härlig dag i det gamla Danmarks utkanter. Vi började med att åka upp till vårt favorithak mitt ute i ingenstans. Maten på Blomlöfs rökeri var lika delikat som vanligt.

Jag missade att ceasarsalladen hade brödkrutonger, men det erbjuds glutenfritt alternativ! Blomlöfs är kända för sina fiskar och skaldjur, så just den här salladen kan man få med antingen lax eller räkor. Räkversionen såg ut som en dröm för räkälskaren. Blomlöfs fish and chips är en smarrig anrättning som dottern alltid väljer. Någon hade skrivit en recension om att Blomlöfs version bjuder på storpackssås och förfriterade fiskpanetter. Det må så vara, det är gott ändå. Tydligen ska man åka till Bergkvara hamn om man är riktig finsmakare.

Efter en roadtrip från Kristianopel till Torhamn (Sveriges sydöstligaste hörn om man inte räknar Skåne) kunde vi konstatera att det är oändligt vackert på den vägsträckan. Under sommartid kan det kännas trångt och bökigt på den smala och slingrande gamla vägen, men i lördags var det fantastiskt. Solen silade ner genom bladverken och vi körde förbi flera små mysiga gårdsbutiker. Jag hade glömt bort dem, annars hade jag kanske sett till att ta med en kylväska och stannat till vid något ställe. När vi var ute på Torhamns udde var vi nästan hemma, fågelvägen åtminstone. Jag älskar frihetskänslan där ute! Det är roligt att se alla fågelskådare som går och kånkar på sina kameror med enorma objektiv och kikare. Vi kikade uppåt för att försöka se vad det var som var så spännande, men vi såg mest svanar och fiskmåsar.

Fåren håller det så fint! Tänk, vilka makalösa gräsklippare de är. Det hade kanske inte varit så dumt med några sådana här hemma ändå? De verkar bara rymma stup i kvarten, åtminstone de som bor här i vårt grannskap.

Sedan var det det där med hösten igen. Den har inte riktigt slagit till rent färgmässigt än, men luften är klar, rönnbären dignar på träden och nu är det dags att plocka fram vintertäcket om man vill fortsätta sova med öppet fönster. Maken påminde mig om att det ska regna varje dag med början på fredag. Det är väl regnet jag bad om för några månader sedan, tänker jag. en det är okej. Vi behöver vattnet! Välkommen, regn, säger jag därför. Men regna inte på lördag, för då ska vi röja upp i Bredavik…

24 aug

Tack.

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”

Albert Einstein

För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.

Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.

Vi skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.

15 jul

”A laapis, a laapis!”

En amerikansk bekant till oss upptäckte loppisar och utropade varje gång hon såg en loppisskylt de bevingade orden ”A laapis, a laapis!” med samma entusiasm som min syster hade visat om hon träffat på prinsessan Madeleine i folkvimlet. Igår åkte vi förbi ett gäng loppisskyltar, men vi stannade inte vid någon. Däremot gick vi in på loppisen i Kristianopel. Jag hittade en jättefin trasmatta för en hundring och dottern köpte en jordglob.

Jag gillar loppiskonceptet. Säljaren blir av med skräp och köparen fyndar. Vinn-vinn. Dessutom känns det fint att något som har många dugliga år kvar framför sig får fortsätta komma till nytta! Vi har ett helt loppisrum i ladan och en vacker dag ska den där loppisen som vi planerat i fyra år bli av.

06 jul

Musikfestivaler och trädgårdsglädje.

Alltså, här hade jag velat vara i kväll. Eller i Montréal. Musik av de bästa slag. Wow! Hörde ett smakprov på radion från repetitionerna inför Førdefestivalen och kan bara säga att symfonisk folkmusik ger mersmak. Längtar tills det finns en inspelning! Och vad jag har förstått är Festival International de Jazz de Montréal något av det härligaste man kan uppleva, så där hade jag gärna varit just nu också. Fast å andra sidan är svensk sommar underbar och kort, så även när den emellanåt regnar bort gäller det att njuta av varje minut.

Vi hade tydligen förstklassig underhållning här ute i Uttorp i kväll med allsång och liveframträdanden. Jag åkte tyvärr till Kristianopel just som det drog igång på riktigt. Syrran och jag fick istället en fin kväll på Stensviks pensionat och vid hamnen i Kristianopel. Ska jag vara ärlig kändes det liiite ruttet att vårt trädgårdsland är så risigt i jämförelse med Stensviks! Detta trots att Ekoplantans Monika Hulthe inte verkade helt nöjd med hur Stensviks land hade skötts och utnyttjats så här långt. (Det har bara funnits sedan i mars.) Haha, man ska aldrig jämföra sig med andra. Peace.

23 feb

Vissa dagar känner jag mig lite mer dansk än andra.

Man kan inte ta paus från sorg, men man kan få lite andrum. Det är fortfarande en vecka kvar till minneshögtiden och varje dag som går bjuder på nya påminnelser, minnen, tröstande ord, blombuketter, praktiska åtaganden och oväntade vändningar.  Frukostsmoothien blev lite extra god. ”Denna skulle morfar säkert ha gillat!” De ringde från tandläkaren för att kalla dit far och mamma fick meddela att det inte kunde bli något med det besöket. Vardagsrummet ser inte längre ut som en blomsterbutik, men det står fortfarande många vackra buketter där. Livet fortsätter även om det aldrig blir sig likt igen när balansen har rubbats.

Stackars S har inte fått mycket uppmärksamhet de senaste månaderna med allt som har varit på gång runt omkring oss. När hon fick frågan vad hon ville göra på sportlovet svarade hon ”åka till Italien”. Det blev en tur till Kristianopel i solsken istället, så jag vill nog påstå att vi kom ganska nära att uppfylla hennes önskan. I morgon kommer maken hem, så det är väl värt en halv Italienresa bara det!

23_18

Pittoreskt så det förslår. Jag älskar verkligen den här lilla byn som en gång var var Nordens första renässansstad. Japp, du läste rätt. Jag fick inte riktigt ihop det när jag strosade omkring i hamnen, men på 1600-talet var det full rulle här omkring. Danskar och svenskar bråkade och brände så till den milda grad att det så småningom inte fanns någon större nytta av befästningarna längre. Tänk så lite man vet om framtiden och så lite man lär sig av historien.

23_10

Två pangbrudar i solskenet. Varje dag i februarisolsken är en bra dag.

23_1

Hoppet brukar vara det sista som överger en. Jag känner ofta detta talesätt komma till tröst.

23_3

23_5

23_6

I vintras blev hela södra Sverige översvämmat längs vissa delar av kusten. Café Sött och Salt hade vatten upp över öronen och vi kunde fortfarande se hur långt havet sträckte sig då det var som värst. Så konstigt det kändes idag då allt annat var ”som vanligt”.

23_7

Där går den, muren som skulle skydda danskarna från svenskarna. Jag undrar just hur behjälplig den var. Kristianopels betydelse som gränsbefästning minskade när Blekinge efter freden i Roskilde blev svenskt 1658. Efter 1658 iståndsattes dess befästningar. 1663 bestämdes att de genast skulle rivas, men 1670 och 1672 reparerades de och 1673 beslöts att Kristianopel skulle ”konserveras”. (Wikipedia)

23_8

23_9

23_12

Den här hamnen är alltid fullbelagd under sommaren, åtminstone då jag har varit på besök. Nu ekade det tomt här.

23_13

Jag älskar Kristianopels kyrka (Heliga Trefaldighetskyrkan). Det är något med trapptak som gör mig lite extra glad.

23_14

Här i hamnen brukar rosorna prunka överallt. Att se ett hav av vintergäck (inte gulsippor) i en av rabatterna kändes därför lite konstigt, men jag är inte den som misstycker. Blommor i alla former och färger är välkomna hem till mig.

23_15

23_17

23_20

Slutligen vill jag bjuda på en ofrivillig, och väldigt söt, Mimmi Pigg. Någon resa till Italien blev det inte den här gången, men väl solsken och Fish and Chips på Blomlöfs Rökeri. Sämre kan man faktiskt ha det.

26 aug

Sommarminne från Kristianopel.

Vi höll oss mest på Sturkö under vår sommarsemester, men några utflykter blev det. En kväll bjöd mamma på middag i Kristianopel. Jag och syrran lämnade barnen hemma att passa varandra och råkade pricka in en kväll med bryggdans. Det innebar att hela Kristianopel surrade av solbruna människor, fina båtar och gamla amerikanare. Härligt! Jag kan varmt rekommendera Café Sött och Salts räckmackor för dig som rör dig i trakterna.

26_3

26_4

26_10

26_6

26_5

26_8

26_9