24 aug

Tack.

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”

Albert Einstein

För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.

Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.

Vi skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.

14 jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.