De omplanterade pelargonerna börjar sätta nya blad, basilikan har tagit fart, de gamla auberginefröerna har kommit upp nästan allihop (om än spretiga) och så här långt har både tomat, paprika och chili klarat sig bra. Faller världen omkring oss samman är det skönt att ha något så jordat som växtligheter att fokusera på. Det och att fira livet. Bra kombination.
Jag trodde jag hade tagit livet av mammas novemberkaktus, men nu har den börjat blomma igen, precis i tid till påskförberedelserna.
Förra året gick basilikaodlingen ”sådär”. Jag tänker om, men har inte tänkt färdigt än. Hur gör du med din egenodlade basilika?
Idag fyller hon år, min första lillasyster. När hon var liten var hon envis som få, slukade böcker fortare än hon hann få dem under näsan och var en lojal slav till sin storebror. Nu för tiden äger slaven, storebroren och deras familjer vår farfars föräldragård. Att ta hand om den är ett spännande projekt med mycket att göra. De flesta i storfamiljen slöt idag upp för att fira syrran genom att jobba tillsammans, njuta av det fantastiska vädret och grilla korv på Bolåkern. (Jag vet, jag vill också veta hur den fick sitt namn…) Vilken härlig dag!
Coronaviruset fortsätter ställa till elände, men vi gör vad vi kan för att fortsätta leva livet så bra vi kan. Imorgon firar vi makens kommande femtioårsdag med de familjemedlemmar som finns i närheten. Efter Klackamålaäventyret har därför tiden ägnats åt smörgåstårtor och diverse sötsaker som förhoppningsvis gör någon mätt och glad imorgon. Jag gillar verkligen att laga mat och baka och tycker synd om alla stackare som inte gör det. Tur ändå att vi alla är olika varandra och kan komplettera varandras styrkor och svagheter!
När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.
Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.
Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.
Varje dag påminns vi här hemma om något som känns ganska allmängiltigt: ”Gör mer av det som gör dig lycklig!” Det är dock lättare sagt än gjort. För det första går det inte att gå omkring och ”vara lycklig” hela tiden. Dessutom kan det vara svårt att klämma in mer än det man redan fyller sitt liv med. En annan taktik kan istället vara att ändra sin inställning till något av det som man måste göra.
När jag ser den här bilden tänker jag på hur komplext livet ändå är. Utan mörkret och skuggorna blir inte livet lika spännande. Hur tänker du om det?
Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.
Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.
Jag fortsätter att läsa om motivation den här veckan. Förra veckan handlade det om inre motivation och nu har vi gått vidare till yttre. För mig som är expert på att prokastinera, skjuta upp, är detta ämne extra intressant. Hur ska jag hitta rätt motivation för att få även tråkiga projekt gjorda?!
Det visar sig att det inte finns några lätta svar på min innerliga fråga. Vi drivs alla av olika saker. Att något är riktigt roligt duger många gånger tillräckligt bra som drivmedel. Faktum är att om man börjar få betalt för något som man egentligen tycker är roligt att göra ”bara för att” kommer det att bli mindre intressant. Detta förklarar det faktum att många upplever att de förlorar lite av sitt brinnande intresse om de börjar tjäna pengar på sin passion.
Vilka förutsättningar ska vi sträva efter för att bli så motiverade som möjligt? Forskning visar att människor som får möjlighet att känna sig kompetenta, får känna att de är viktiga i sammanhanget och upplever att de har något slags fri vilja kommer att uppleva ett stort inre driv. Tänk dig ett tevespel som anpassar sig till din grundnivå, som ger dig möjlighet att avancera, allt medan du får välja olika scenarier och samarbeta med andra medspelare – där har du en braksuccé! (Aha, finns det redan ett sådant spel säger du? Tja, det kan hända sig att hela spelbranschen, alla app-utvecklare och typ alla i självhjälpsbranschen också lutar sig mot forskning runt just detta…)
Jag funderar på hur jag ska känna större glädje för min träning och bli bättre på att driva på mig själv mot större styrka. Jag har goda rutiner, men jag känner inte att jag utvecklas tillnärmelsevis så mycket som jag skulle kunna. Däremot känner jag inget motstånd alls då det gäller att ta mina dagliga promenader! (Nä, nu ljuger jag lika bra som Pippi Långstrump, men dagar då vädret ser ut som det gjorde idag har jag inga problem…) Jag ska försöka bli bättre på att glädjas åt mina goda rutiner först och främst! Att ta bort Instagram-appen från telefonen var verkligen ett bra beslut för mig. Hittar jag andra lika effektiva lifehacks (knep för att underlätta vardagen) som påverkar min träning i rätt riktning lovar jag att tipsa dig också.
Idag kunde jag knäppa upp vinterjackan lite, jag behövde inga vantar och det var skönt att sitta en liten stund i solen innan vinden bytte riktning. När jag satt där fick jag en flashback till förra sommarens sista, underbara dopp i Bredavik. Det är bara några månader kvar tills vi är där igen! Förhoppningsvis har vinden vänt flera gånger fram tills dess och nyhetsrapporteringen bjuder på helt andra tongångar än de gör idag. Coronarapporteringen är hysterisk och allt känns surrealistiskt. Om en knapp månad gifter sig dottern och svärsonen och jag önskar så för deras skull att det blir en ljus och härlig högtid med många nära och kära närvarande. Peace!
Tänk ändå vad mycket man kan få gjort om man får hjälp! Idag har vi fortsatt rensa och röja på gården. Maken rensade ut ett av båsen och fortsatte sedan röja längs med stenmuren medan jag och min syster sorterade upp loppiskartonger och annat som stått i den del av ladan som ska få ett golv för att kunna funka som ”festlokal”.
Före
Efter
Mellan
Efter
När naturen blivit ett med den mänskliga historien… Vilken rolig detalj!
Högarna med bortrensat ris och sly ska läggas på den stora eldhögen, men redan nu har stenmuren blivit helt frilagd. Det känns alldeles fantastiskt! Nu när husvagnarna är borta öppnas nya möjligheter för hur den här marken bäst ska nyttjas.
Jag älskar att ”få” tid. Dottern och jag hade planerat att åka till Oskarshamn och besöka hennes kompis på folkhögskolans Öppet Hus idag, men coronaviruset satte återigen käppar i hjulet. Det blev ingen utflykt, utan vi hade helt plötsligt en dag fri att använda till något helt annat. Underbart!
Jag åkte en runda till Bredavik för att hämta pelargonerna som vintervilat i köket där. Vilken dag! Det var länge sedan himlen var så här blå.
Nu står alla överlevarna framför vedspisen och på diskbänken för att få ny jord runt fötterna. Imorgon kanske?
Köksskåpen har blivit lite uppfräschade de senaste dagarna och mat med utgångna datum har tagits ut för att bli tillagad till något ätbart. Favoritbrödet med nötter, fröer, torkad frukt och bikarbonat till exempel:
Jag hann även med en runda i landet för att se om det fanns något ätbart att plocka upp. Lo and behold! Morötter fanns det ett helt gäng av, så imorgon blir det ugnsrostade morötter av något slag. Det är så härligt att hitta oväntade godsaker!
Maken jobbade också på bra. Det känns verkligen roligt att lite i taget kunna ge denna lilla gård den omtanke den är värd. Stenmuren du ser här har varit dold av björnbärsris, sly och annat, men nu börjar den komma till sin rätt igen!
Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.
Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!
Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..
Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.
Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.
