04 feb

Jaha. Och nu då?

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här? Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.” Thomas Di Levas ord har väl aldrig känts mer relevanta. I fotspåren av cancel culture, politiskt korrekta åsikter, nutida censur av både ren fakta och åsikter som inte passar vem-det-nu-är som har fått mandat att låta mest är det svårt att hitta något att hålla i sig. ”I vetenskapens namn” dras fram ur rockärmen vid passande tillfällen, men det kan lika gärna vara någon högt uppsatt person i företag som tjänar miljarder på vacciner som får lov att lägga fram fakta på bordet som vore de neutrala och obefläckade. I början av pandemin lyftes ansiktsmaskernas otillräcklighet fram i vetenskapens namn, men efter ett tag hävdade samma vetenskap att ansiktsmask var nödvändigt och rätt. Det är förresten skillnad på mask och mask något som kanske inte riktigt lyftes i dessa diskussioner. Vissa hjälper helt enkelt varken den som bär masken eller personerna runt omkring. Den som kan sin historia vet att den förkärlek som finns för ansiktsmasker i Asien bygger på den kollektivistiska kulturen och masken bärs för att skydda kollektivet, inte för att skydda individen som bär den. Masken bärs även om man inte har hunnit sminka sig, om man är allergisk eller då luftkvaliteten är extra dålig.

Är det något jag blivit efter de här två åren så är det skeptisk. Jag litar inte längre på någon. Processen som tagit mig hit började egentligen långt innan Covid-19 dök upp på marknaden. Efter att ha haft extremt stor respekt för auktoriteter och ha drivits framåt av en stor pliktkänsla blev åren runt 40 ett uppvaknande för mig. Jag studerade mycket om den svenska kulturen och vår mycket speciella individualistiska kollektivism, jag studerade om frihet och österrikisk ekonomi, jag ifrågasatte min tro och den drivkraft som varit så stor del av mig ända fram tills dess. Jag fick hitta bättre orsaker till mina ”Varför?” och landade i en person som jag faktiskt tycker mycket bättre om. Jag och Plikten är för evigt sammanfogade, men ibland säger jag faktiskt nej. Det gjorde jag aldrig som yngre, jag anmälde mig dessutom som frivillig innan alla de som behöver tänka efter innan de anmäler sitt intresse att hjälpa till hade fått chansen.

Med detta sagt kommer nu resultatet av de studier som gjorts vid Johns Hopkins-universitetet angående effektiviteten av att stänga ner samhället under pandemin. Effektiviteten var vad man skulle kunna kalla negativ enligt en ny analys av forskare vid Johns Hopkins.

”Nedstängningarna under den tidiga fasen av pandemin 2020 minskade dödligheten i COVID-19 med cirka 0,2 %, sade den breda översynen av flera vetenskapliga studier.
”Vi hittar inga bevis för att nedstängningar, skolstängningar, gränsstängningar och begränsande sammankomster har haft en märkbar effekt på dödligheten av covid-19”, skrev forskarna.

Men forskningsdokumentet sa att nedstängningar hade ”förödande effekter” på ekonomin och bidrog till många sociala sjukdomar.
”De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidragit till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin”, står det i rapporten.

”En sådan standardmässig nytto-kostnadsberäkning leder till en stark slutsats: totala nedstängningar bör undvikas som ett pandemipolitiskt instrument,” avslutade tidningen.
Tidigt införde många stater och 186 länder förbud mot arbete, socialisering, personlig skolgång, resor och andra restriktioner för att begränsa spridningen av sjukdomen, med hänvisning till rekommendationer från de bästa hälso- och sjukvårdsexperterna.
Forskare vid Imperial College London, till exempel, förutspådde att sådana steg skulle kunna minska dödligheten med upp till 98%. Detta hände aldrig, enligt den nya studien av forskarna Steve Hanke, Jonas Herby och Lars Jonung vid Johns Hopkins.

”Sammantaget drar vi slutsatsen att nedstängningar inte är ett effektivt sätt att minska dödligheten under en pandemi, åtminstone inte under den första vågen av COVID-19-pandemin”, skrev de.
De undersökte dödsfall tidigt under pandemin och fastställde att vid slutet av den undersökta låsningsperioden, den 20 maj 2020, hade totalt 97 081 personer dött av covid-19 i USA.
En framträdande studie vid den tiden hade uppskattat att det skulle finnas 99 050 dödsfall utan nedstängningar.

Hanke är grundare och meddirektör för Johns Hopkins Institute for Applied Economics, Global Health, and the Study of Business Enterprise. Herby är specialrådgivare vid Center for Political Studies i Köpenhamn, Danmark. Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet.
De genomförde en ”metaanalys” av dussintals studier som undersökte dödlighet i COVID-19.
Trots de övergripande fynden noterade de några bevis för att stängning av barer bidrog till att minska dödsfallen.

”Att stänga icke-nödvändiga företag verkar ha haft en viss effekt (att minska dödligheten i COVID-19 med 10,6%), vilket sannolikt är relaterat till stängningen av barer,” sa de.
Forskarna sa att tidpunkten för nedstängningar och oavsiktliga konsekvenser kan spela en större roll än väntat för att påverka dödligheten.
”Nedstängningarna har begränsat människors tillgång till säkra platser utomhus som stränder, parker och djurparker, eller inkluderade utomhusmaskmandat eller strikta restriktioner för samlingar utomhus, vilket tvingar människor att träffas på mindre säkra platser inomhus”, skrev de. ”Vi hittar faktiskt vissa bevis för att begränsning av sammankomster var kontraproduktivt och ökade dödligheten i COVID-19.”

Jaha, så så är det med det. Och nu ska vi förhålla oss till ett nytt läge där världen har blivit ännu mer uppdelad i läger. I USA har det enligt vänner blivit riktigt illa i vissa familjer, samhällen, församlingar. Folk hatar varandra. Och är det inte inställning till pandemin så handlar det om sexualitet, ras, politisk inställning till samhälleliga ansvar…

Nej, usch. Dagens blogginlägg blev kanske lite neggo, men jag kommer igen. Mest av allt håller jag nu tummarna för att hävandet av restriktionerna den nionde februari får hålla i sig, för i april vill jag fira en av mina fantastiska småsyrror och hennes blivande make då de ska knyta hymens band. Jag längtar! Vid den här tiden 2020 planerade vi för vår dotters bröllopsfest på Skansen. Bröllopet blev 12 personer starkt istället för 120 personer. Jag tycker det blev underbart ändå, och det blev åtminstone inte inställt. Hur kommer vi att fira framöver, kommer det att bli som innan eller har vi slagit in på en ny väg? Och hur kommer vi att se på våra medmänniskor? Kommer alla vi möter att vara potentiella mördare? Maskerade smittohärdar? Ja, vi får väl se. Jag ser fram emot att få sjunga i kör igen och ta mig ur känslan av att ha blivit allt för introvert för mitt eget bästa. Jag gillar ju egentligen att hänga med folk! Klart slut.

27 jan

En dag i skuggornas land.

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

01 apr

Corona och ensamhet.

Min extrasyster skickade en så bra artikel om ”social distancing” och vad det egentligen innebär. Artikeln är skriven på tyska, så om du inte talar det får du ta till Google Translate.

Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?

En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.

Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!

18 mar

Nytt liv.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.

Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.