maj 2012 – Sida 2

24 maj

Tipstorsdag vecka 21.

Efter gårdagens inlägg måste jag ju tipsa om hur man kan njuta lite mer i tillvaron. Lika viktigt som det är att låta kroppen få avbrott så den inte stelnar till allt för mycket är det för sinnet att få lite gympa. Tipsa gärna om egna små (oväntade) lyckostunder.

Den här tjejen vet hur man njuter av livet. Hon tillför en känsla av lugn och ro bara man tittar på henne. Hon ”bara finns” här hemma och krusar inte för någon. Hon är dock en vänlig själ som låter mig gosa lite om det behövs.

Är du också fascinerad av skuggor och högdagrar? Jag älskar skuggspel, det har jag nog alltid gjort. Hela det mörka halvåret finns det inga skuggor inomhus. Då är allt bara grått, mörkt och jämntjockt. När sommarkvällarnas ljus gör intrång i vårt hem börjar väggarna leva. Skådespelet är gratis, men kan inte tas för givet. Perfekt njutningskälla.

En luftballong. Att stå nedanför och höra suset av en sådan är magiskt. Dessutom känns det lite som att man får vara med på äventyret även om man står på marken.

Att göra saker med sina barn är coolt. Nu är vi i ett mellanläge då de inte alltid vill hänga med på allt, men de visar helt klart ”umgängeskvaliteter”. Att överhuvudtaget dela upplevelser med andra människor är trevligt. Jag tror att man mår bra både av stunden och av att senare prata gamla minnen…

Musik. Jag vet att jag tjatar. Konserter av alla de slag ger möjlighet till en stunds verklighetsflykt och bygger upp stresståligheten. Ja, om det är en timme med nybörjarviolinister som står för underhållningen ligger möjligtvis fokus på ren överlevnad, men ändå. (Yellow after the rain på Marimba. Klart njutbart.)

Trädgårdar – egna, andras eller allmänna parker… I naturen finns så mycket skönhet och i en trädgård blir den på sätt och vis koncentrerad.

Här kan du läsa mer om hur kroppen skapar de olika må bra-hormonerna serotonin, dopamin, oxytocin och endorfiner. Kom ihåg att du kan göra väldigt mycket för att öka ditt välbefinnande! Att bara gilla läget och gå omkring och må tjyvtjockt, eller att inte känna något, är onödigt. Nu talar jag inte om dig som lider av kliniska depressioner, för dig finns ingen ”quick fix”. (Men det finns hjälp för dig också.) Jag försöker bli bättre på att vara glad i livet här och nu. Det funkar klart bättre under det ljusa halvåret, i alla fall numera. Och jag har också märkt att jag väljer hur jag vill må. Det låter lite högmodigt och många kanske blir arga av att höra det, men så är det. Jag kan ägna mig åt självömkan och ”må bra” av det. Gör man saker för andra människor för att man vill det får man banne mig ut lika mycket av det själv som den som får hjälpen. Är det då själviskt att hjälpa andra? Tja, om det kan man diskutera mycket och länge. Just här och nu lämnar jag över tankarna och diskussionerna till dig. Fortsätt gärna i kommentarsfältet!

23 maj

Känner du livet i dig?

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

23 maj

Förlovningsfirande.

I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.

Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?) Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.

Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!

22 maj

När solen skiner…

… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.

We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive

Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!

22 maj

Sjung om studentens…

Kommer du ihåg din studentdag? Jag kommer ihåg hur lycklig jag var, hur lätt allt kändes och dräkten jag hade på mig. (Dräkten hade jag sytt själv och jag var väldigt nöjd. Hade jag valt idag hade den sett annorlunda ut, men det är ju så med modets växlingar.) Jag kommer ihåg alla glada människor som uppvaktade mig och hur ont det gjorde i nacken av de tunga blombuketterna. Jag kommer ihåg att jag var så tvärsäker på så många saker, åsikter som jag sedan dess har omvärderat många gånger. Jag kommer ihåg att jag var glad över att jag hade valt läraryrket och tänkte att de kommande 3,5 åren inte skulle kunna gå snabbt nog. Jag var glad över att ha mitt sommarjobb på Gullberna som vårdare på en utredningsavdelning för dementa. Jag kommer ihåg att jag hade alldeles för många hjärnspöken som gällde mig själv och mitt utseende. Jag kommer ihåg att jag hade många drömmar och är glad över att kunna säga att de flesta av dem faktiskt har slagit in!

Nästa månad står flera studentuppvaktningar på schemat. Jag undviker de irriterande studentflaken med fulla 19-åringar som sprutar öl och spyor och njuter istället av att lyssna på den underbara studentsången. Varje gång det är dags att vara med då studenter springer ut rinner tårarna på mig. De rinner av lycka över all lycka och ”den ljusnande framtid”. De rinner också av sorg över de stackars ungdomar som alltid finns med, de som får gå hem ensamma utan en enda blomma om halsen. Om det inte vore så knäppt skulle jag ha en ”ensamdetektor” och en uppvaktningsjour.

Studentkort till en av de blivande studenterna. Mitt första minne av Nathalie är att hon kom springandes klädd i en gräddbakelse till klänning skrikandes ”Innebandyyyyyy!” med klubban i högsta hugg. Gräddbakelsen var mammas val och det känns som att det här kortet går i en stil som passar dagens Nathalie lite bättre. Allt material från You Do. Här finns länkar till allt som används.

21 maj

Wowowowow!

Idag skiner solen, två tvättar hänger på tork och jag har jobbat sedan klockan sju. Dessutom har det gått över förväntan. Jag kunde lösa ett par Illustrator-problem tack vare generösa och kunniga medmänniskor som delat med sig av sin kunskap på nätet. Vilken härlig dag! De två äldsta har båda prov idag, men de tyckte det var rätt okej med tanke på att det bara är tre veckor kvar tills sommarlovet gör entré.

Jag lade små överraskningar i barnens skor i går kväll och yngsta dotterns skratt då hon hittade sina tar jag med mig resten av dagen. Hon tyckte att jag var mer än lovligt tokig, men hade inte alls något emot att ta emot gåvorna… Inspirationen till gåvorna kom från finaste Sofie som går från klarhet till klarhet. Jag fick ett av hennes tryck, som jag egentligen hade beställt, och det är så fint så jag blir alldeles röd om öronen bara jag skriver om det! För att du ska få en känsla av hur fint vi har fått det här hemma måste jag ju visa vilket av trycken som flyttade hit:

Bild från Sofie Rolfsdotter.

Överraskning nummer två, som jag också inspirerades av, stod maken för. Han kidnappade mig i går eftermiddag och tog med mig till Rosendal. Oj, vilken välbehövlig och mysig utflykt det var! Solen sken och visade Djurgår’n från sin allra bästa sida. Syrenerna hade börjat slå ut och det luktade fantastiskt gott överallt. Vi passade på att kika lite på ”lustslottet”, spanade in porfyrvasen och så gick vi i Rosendals trädgård och drog fingrarna över väldoftande plantor och jag kände att jag nog var i Paradiset. En söndag i maj sjuder Djurgården av liv. Joggare, cyklister, strosare, turister, gamla skruttar och strålande människor huller om buller. Folk får ett lyckligt och nästan lite fånigt uttryck i ansiktet så fort solen visar sig. Det tycker jag är trevligt. Jag tror att jag också såg så där fånig ut just där och då!

Mamma har varit här sedan i fredags. Det har varit så trevligt att ha henne här! Hon har gett goda råd, träffat vänner, gått på konsert, gett goda råd, träffat familj och gett goda råd. Snart är det Mors Dag. Tänkte bara påminna dig som kanske har glömt bort. Och du. Ha en härlig dag!

18 maj

Realism.

Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?

Frisyrrealism.

Diskbänksrealism.

Trädgårdsrealism.

Grannskapsrealism.

Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.

18 maj

Bästa goda råd jag hört någon gång…

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience… I will dispense this advice now. Enjoy the power and beauty of your youth; oh never mind; you will not understand the power and beauty of your youth until they have faded. But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked…You’re not as fat as you imagine. Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday. Do one thing everyday that scares you. Sing. Don’t be reckless with other people’s hearts, don’t put up with people who are reckless with yours. Floss. Don’t waste your time on jealousy; sometimes you’re ahead, sometimes you’re behind… the race is long, and in the end, it’s only with yourself. Remember the compliments you receive, forget the insults; if you succeed in doing this, tell me how. Keep your old love letters, throw away your old bank statements. Stretch. Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your life…the most interesting people I know didn’t know at 22 what they wanted to do with their lives, some of the most interesting 40 year olds I know still don’t. Get plenty of calcium. Be kind to your knees, you’ll miss them when they’re gone. Maybe you’ll marry, maybe you won’t, maybe you’ll have children, maybe you won’t, maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary…what ever you do, don’t congratulate yourself too much or berate yourself either – your choices are half chance, so are everybody else’s. Enjoy your body, use it every way you can… don’t be afraid of it, or what other people think of it, it’s the greatest instrument you’ll ever own… Dance… even if you have nowhere to do it but in your own living room. Read the directions, even if you don’t follow them. Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly. Get to know your parents, you never know when they’ll be gone for good. Be nice to your siblings; they are the best link to your past and the people most likely to stick with you in the future. Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young. Live in New York City once, but leave before it makes you hard; live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel. Accept certain inalienable truths, prices will rise, politicians will philander, you too will get old, and when you do you’ll fantasize that when you were young prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders. Respect your elders. Don’t expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund, maybe you have a wealthy spouse; but you never know when either one might run out. Don’t mess too much with your hair, or by the time you’re 40, it will look 85. Be careful whose advice you buy, but, be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia, dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it’s worth. But trust me on the sunscreen…

Mary Schmich

17 maj

Vilken underbar kväll!

Den åttonde juni, på min fars sjuttioårsdag, har våra barn skolavslutning. Då lägger sonen 11 år i det svenska skolsystemet bakom sig. Han har fått med sig en massa fantastiskt och en del mindre bra och musiken är definitivt en av de trevligare sakerna. Här sjöng han för ett tag sedan tillsammans med sin körklass Butterfly. I kväll var det så dags för klassens sista soaré. De flesta av barnen var med och uppträdde på olika sätt. G var sist ut med sitt marimbasolo – naturligtvis bäst av alla! 😉 Jag grät mig igenom de två timmarna i skolans aula. Det blev inte bättre då tre av klasskamraterna sjöng True Colors kompade av gitarr samtidigt som det gick ett bildspel med nedslag från de sex åren barnen har haft tillsammans. Jag ser nu ut som tomatmos i ansiktet, men det var det värt. Glöm inte bort att lyssna på massor av musik! Spela, sjung och dansa ofta. Var inte rädd för att prova nya vägar. Du kommer att upptäcka att det finns makalös(a) musik(er) både här och där.

Dessvärre vet jag inte varifrån bilden kommer, men jag har i alla fall inte gjort den själv.

16 maj

Om svenskars rädsla att diskutera Sveriges invandringspolitik.

”Jag är inte rasist, men…” Har du hört det? Har du upplevt att om någon säger så i en diskussion så blir stämningen ofta konstlad och lite obekväm? Har du märkt att det inte går att föra en diskussion om att man inte tycker att Sveriges invandringspolitik är speciellt bra utan att bli stämplad som rasist? Har du märkt att du får irriterade kommentarer om du säger att du tror att Sveriges sjunkande skolstatistiksiffror påverkas mycket av att man sätter betyg också på de ungdomar som kanske inte bott i Sverige så länge? (En tiondel av alla Sveriges skolbarn är födda i andra länder än Sverige. För mig är det självklart att det måste påverka skolresultaten på det sätt de mäts idag.) Har du märkt att det gäller att akta sig för vad man säger om invandring om det är negativt? (Fredrik Reinfeldt, att säga ”etniska svenskar mitt i livet” då du egentligen menade ”medelålders människor som inte är födda i Sverige” var olyckligt och tog bort fokus från det du försökte framföra.)

En gång för alla vill jag säga att jag inte är rasist. Jag tycker inte att svenskar är mer värda än danskar. Jag tycker inte att jag är mer värd än personer födda i andra länder. Jag har goda vänner som kommer från andra länder än Sverige. Bosnien. Chile. Madagaskar. USA. Ecuador. Ghana. Nigeria. Danmark. Polen. Jag älskar dem alla för de underbara personer de är och bryr mig inte ett skvatt om vilket land de kommer ifrån eller vilken färg de har på huden. MEN. (Där kommer det där förhatliga ordet…) Jag tycker att dagens svenska invandringspolitik suger! Jag ber dig som nu blir alldeles skakig och förskräckt av mina ord läsa inläggen i denna blogg, så kanske vi kan ta en diskussion efter det. Läs också Anna Kayas blogg. Anna är svensklärare och undervisar nyanlända barn. Hon har god insyn och är duktig på att berätta om sin och sina elevers situation.

Ibland önskar jag att jag inte tyckte och tänkte så mycket, men nu gör jag det. Jag säger det jag har på hjärtat till dig som läser här. Tycker du också något får du gärna diskutera i kommentarsfältet. 🙂

Edit: Min man är naturligtvis etnisk svensk, halbtüsk som han är. Själv vet jag inte riktigt om jag räknas då jag från min fars släkt fått en genetisk bloddefekt som kommer från södra Europa och på mammas sida kommer jag från vallonsläkten Bombier (Bonnevier, Bonnier). Skämt åsido… Jag säger det en gång till så att ingen ska missförstå. Jag har ingenting emot människor som är födda någon annanstans än i Sverige eller har annan färg på huden och/eller håret än jag. Jag tycker att det är gräsligt att inkompetenta människor får ”leka” med våra skattemedel utan att förstå vilka konsekvenser det får för alla som bor här, vare sig de är födda i landet eller har flyttat hit.