Känner du livet i dig?
Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂
Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.
After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.
4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.
6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.
10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.
45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.
1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.
No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.
This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?
One possible conclusion reached from this experiment could be:
If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..
How many other things are we missing?
Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.
Jo, jag vet att man ska leva varje sekund och varje minut, men allvarligt – är det realistiskt? Vilken sorts människa skulle jag vara om jag varje dag skulle leva bara för just den sekunden jag är i? Någon sade att förväntningens glädje är den största, och det tycker jag är mer tillämpbart. Jag förlåter mig själv för att jag inte kan njuta av varje vacker sak, eftersom jag i grunden är tacksam för det som är vackert, men ändå måste se till att livet förs framåt och sysslor utföres. Märks det att jag är en Marta? 😉 Jag tror vi måste dela upp livet i just sådant som det sociala experimentet visade – stunder för arbete, stunder för njutning. I det här fallet betyder det att människorna behövde betala för konserten (vilket inte heller ska underskattas. Ett högt pris för något förhöjer allt.) men de hade då en stund vigd åt just musiken. Det går inte att släppa allt för njutning, dessvärre. Usch, vilket tråkigt svar jag ger dig. Förstår du hur jag menar? Jag väljer att se att människorna är fokuserade på sina uppgifter, och det är ju faktiskt något väldigt positivt. Åtminstone om man frågar pedagogerna. Annars saknar man en diagnos. 🙂
Frågan jag ställde mig ”Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig?” och jag sa också att det gör jag inte. Att alltid vara Marta, som ju jag också är, gör att man går miste om så mycket. Jag gödde mig själv på martyrskapets guldstjärnor, de där stjärnorna som man ändå aldrig får.
Jag betalar gärna och njuter av bra, eller medioker, musik och gör just bara det i en timme eller så. Det talar inte emot att jag skulle vilja bli bättre på att stanna upp för att då och då uppleva glädje och tacksamhet över små, små saker. Jag tror att man blir bättre på att hantera stress om man lär sig det. Är man ständigt Marta lär offerkåpan åtminstone bli väldigt stor och tjusig. Om inget annat kan man väl njuta av det? 🙂
Oj, gav jag ett sådant negativt intryck! Jag har inte sett Marta som en martyr, utan som en praktisk kvinna. 🙂 Jag tror bara att vi behöver dela in vår tid på det sättet jag beskrev.
Äh, jag förstår väl vad du menar, men jag förstår även varför man inte mäktar med att leva efter det hela tiden.