Om svenskars rädsla att diskutera Sveriges invandringspolitik.
”Jag är inte rasist, men…” Har du hört det? Har du upplevt att om någon säger så i en diskussion så blir stämningen ofta konstlad och lite obekväm? Har du märkt att det inte går att föra en diskussion om att man inte tycker att Sveriges invandringspolitik är speciellt bra utan att bli stämplad som rasist? Har du märkt att du får irriterade kommentarer om du säger att du tror att Sveriges sjunkande skolstatistiksiffror påverkas mycket av att man sätter betyg också på de ungdomar som kanske inte bott i Sverige så länge? (En tiondel av alla Sveriges skolbarn är födda i andra länder än Sverige. För mig är det självklart att det måste påverka skolresultaten på det sätt de mäts idag.) Har du märkt att det gäller att akta sig för vad man säger om invandring om det är negativt? (Fredrik Reinfeldt, att säga ”etniska svenskar mitt i livet” då du egentligen menade ”medelålders människor som inte är födda i Sverige” var olyckligt och tog bort fokus från det du försökte framföra.)
En gång för alla vill jag säga att jag inte är rasist. Jag tycker inte att svenskar är mer värda än danskar. Jag tycker inte att jag är mer värd än personer födda i andra länder. Jag har goda vänner som kommer från andra länder än Sverige. Bosnien. Chile. Madagaskar. USA. Ecuador. Ghana. Nigeria. Danmark. Polen. Jag älskar dem alla för de underbara personer de är och bryr mig inte ett skvatt om vilket land de kommer ifrån eller vilken färg de har på huden. MEN. (Där kommer det där förhatliga ordet…) Jag tycker att dagens svenska invandringspolitik suger! Jag ber dig som nu blir alldeles skakig och förskräckt av mina ord läsa inläggen i denna blogg, så kanske vi kan ta en diskussion efter det. Läs också Anna Kayas blogg. Anna är svensklärare och undervisar nyanlända barn. Hon har god insyn och är duktig på att berätta om sin och sina elevers situation.
Ibland önskar jag att jag inte tyckte och tänkte så mycket, men nu gör jag det. Jag säger det jag har på hjärtat till dig som läser här. Tycker du också något får du gärna diskutera i kommentarsfältet. 🙂
Edit: Min man är naturligtvis etnisk svensk, halbtüsk som han är. Själv vet jag inte riktigt om jag räknas då jag från min fars släkt fått en genetisk bloddefekt som kommer från södra Europa och på mammas sida kommer jag från vallonsläkten Bombier (Bonnevier, Bonnier). Skämt åsido… Jag säger det en gång till så att ingen ska missförstå. Jag har ingenting emot människor som är födda någon annanstans än i Sverige eller har annan färg på huden och/eller håret än jag. Jag tycker att det är gräsligt att inkompetenta människor får ”leka” med våra skattemedel utan att förstå vilka konsekvenser det får för alla som bor här, vare sig de är födda i landet eller har flyttat hit.
Att säga att om man tycker nåt så kan man kommentera, det kan jag inte låta slippa undan. Jag tycker nåt om det mesta, ju! Vad gäller ovanstående (bra skrivet, förresten!) verkar det som om likhetstecken sätts mellan orden invandringspolitik och rasist. Har man nån åsikt om det ena är man det andra. Frågan är typ kidnappad av SD. Värdelöst.
Ja, det har blivit lite avigt där. Ordet rasism betyder en sak medan det i mångas öron har en annan betydelse. Det är också så att hela den här frågan inte riktigt får diskuteras längre. Alls.
Hej. Jag är nog rasist. I svenska mått mätt. Här i USA kallar vi det patriotism. Alltså att vilja bevara det egna. Flagga sin vackra flagga. Fira sin nationaldag. Jag gillar sånt. Jag måste vara rasist.
Det där är svårt. Riktiga rasister som säger att människor har så olika värde att vissa är värda leva och andra att dö har jag svårt att förstå mig på. Idag har klimatet här i Sverige blivit så att rasism innebär att man helst ska säga att det inte finns något som är svenskt, att flaggan är en rasistisk symbol och att blonda människor borde be om ursäkt för att de finns. Det är väl ändå inte okej? Kan inte jag få ha respekt för andra människor och ändå tycka det är fint med en hissad flagga?
Jag tycker inte att någon ska dö. Jag tycker att det är jättefint att bjuda in människor till sitt land när deras land ligger i krig. När kriget är över tycker jag att de ska skickas tillbaka i den mån det går. Jag tycker alltså att invandrare ska få stanna så länge det behövs, tills det är tryggt att åka tillbaka, men de ska inte få medborgarskap sådär hux flux.
I Kanada måste man skriva ett prov för att bli medborgare. Man ska kunna lite om ditten och datten, kanadensisk historia, geografi, politik, man ska kunna nationalsången och uppenbarligen språket.
Det är väl inte för mycket att kräva?
Ja, men hur löser man det praktiskt? Var drar man gränsen? Hur många kan man hjälpa? Det finns ju miljoners miljoner som har det sämre än de flesta svenskar… Mamma jobbade i många år som SFI-lärare. Hon har berättat hur snacket gick. Hur dumma svenskar är, för dit kan man bara flytta utan att lyfta ett finger, de betalar allt för en utan att man behöver göra något. Hur lättfotade svenska tjejer är – de bjuder på sig själva. Det var inte alla som pratade så alls, men alldeles för många. Våra bosniska vänner (som mamma först lärde känna under den tiden) var det inte så med. De jobbade hårt från dag ett…