Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.
Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.
Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.
Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.
Någon dag ska det väl bli tid att skriva igen, men just nu finns det bara tid för små korta uppdateringar. Mest för min egen skull, för jag orkar inte ens skriva dagbok om kvällarna! Syrran som fyllt femtio har haft ansvar för årets syskondag med mig som sidekick (hon har gjort allt jobb, jag har mest gett feedback, ringt samtal och bakat en kardemummakaka). Det var en dag som gick i fars och farmors spår. Vi åkte häst och vagn då detta var presenten far fick i present av sina syskon till sin femtioårsdag. Underbart! Fick korv och våfflor tillagade vid vindskydd vid småländsk idyll. Hade sällskap av en mobilkarta som inte mäktade med dåligt internet och som dessutom var allmänt dålig (hitta.se), vilket bjöd på extra spänning. Fick videochatta en stund med två nyfunna släktingar från farmors sida. Besökte två av fars kusiner som ingen av oss känner och blev fantastiskt fint mottagna. Fick information om fars morfar och släkten som ingen av oss hört, men som av förklarliga skäl kanske valts att inte berättas. Besökte farmors föräldrahem i Åskefälla där vi fick se det vackra tak som målades inför farmor Nannas dop. Ljus och mörker. Blev mottagna i Klackamåla med vacker dukning, läcker mat och en sjukamp som var så fint förberedd av en svåger och min man. Fick överraskningsbesök av våra respektive (och lillastesysters lilla goding). Planterade fruktträden som syrran fick av oss i femtioårspresent. Tack för min storfamilj, för mina rötter och för allt det komplicerade underbara som livet är och ger.
Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.
Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!
Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.
Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.
I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.
Nu har jag ondgjort mig över vår huvudstad i flera inlägg. Hela sanningen är annars att jag älskar att vara där våra ungar är, älskar utbudet av snart sagt allt man tänkas kan här, jag gillar att Stockholm är en liten och lättåtkomlig storstad med många fina promenadvägar och min inneboende kulturtant njuter av de vackra gamla byggnaderna, kulturutbudet och fortfarande levande skyltfönster.
Yngsta dottern och jag tog oss i lördags en heldag med det bästa stan hade att erbjuda just för oss. Vi började med att jag fick agera smakråd då ett par vårskor skulle inhandlas. Det gick smidigt och satte tonen för resten av dagen. Promenaden från Gallerian till Djurgården var lite grå, men härlig! Vi fick upp pulsen och hade spännande konversationer om sådant som är viktigt. Målet var Nordiska Muséets utställning Nordbor. Vad kan jag säga annat än ”se den”?! Vilken fantastisk utställning! Vi hade kunnat gå där i evigheter, men framåt eftermiddagen kände vi att hungern började pocka på. Vi drog oss därför till en av Brödernas restauranger där vi avnjöt synnerligen goda hamburgare och pommes med trevlig service. Det glutenfria brödet var i vanlig ordning ”sådär” (inget mot Brödernas, har nog bara ätit riktigt gott glutenfritt bröd på Örum 119). Jag nöjde mig med att behålla underdelen med allt det supergoda på, då blev det perfekt. Efter safarin på Östermalm begav vi oss hem till dottern som hade städat fint och bjöd mig på en två timmar lång specialbehandling… Hon är den bästa massör jag någonsin gått till och jag kände mig lagom mör och mycket tacksam när jag så småningom tog det skramlande pendeltåget med ett gäng hojtande och stökiga killar i 12-årsåldern som var på sportlovsutfärd med ett par ledare som var lagom oengagerade. Jag försökte tänka ”låt dem vara och ha kul”, men de var ju otrevliga både mot varandra och mot resten av passagerarna. Det är dock en diskussion till en annan dag och den upplevelsen kompenserades ändå av att tågchaffisen hade väntat på mig då jag fick springa med allt jag hade för att hinna med tåget. Leendet jag fick och hans hejarop gav positivitetsenergi som har räckt ända till idag! Ja, och det var den lördagen.
Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.
I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).
Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?
Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!
Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!
Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.
När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.
Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.
Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.
Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!
Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.
Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.
På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)
Har du någonsin varit på Torö? Detta är tydligen svenska vindsurfares Mekka. Hur som helst helt underbart, särskilt så här på hösten. Tack till syrran som öppnade mina ögon!
Tysklandsbesök, Söderåsens nationalpark, musikmässa, nationaldagsfirande – de senaste dagarna har det helt enkelt varit fullt upp på alla håll och kanter! Nu ligger gästernas sängkläder i tvättrummet, men i hjärnan snurrar tyskglosor fortfarande runt i hundra kilometer i timmen.
Igår såg det ut såhär vid stenladan. Irisarna har börjat slå ut och den kommande veckan vet jag att jag kommer att hänga där rätt ofta. Så vackert!
För alla som bor i närheten av Söderåsens nationalpark är det här tiden då ett besök är extra njutbart. Bokskogen är magisk, fåglarna kvittrar i högan sky och det är lätt att tänka sig att tolkningen av paradis är ganska lik det som utspelar sig just där.
Den fantastiskt fina lilla svanfamiljen fick mig att undra över hur ”den fula ankungen” kom till. Svanungar är nämligen fullkomliga, helt underbara! Små mjuka dunbollar som svävar omkring på vattenytan medan de lär sig hantera livet under sina föräldrars omtanke.
Nej, det går inte att fånga det vackra ljus som silar ner genom de ljusgröna boklöven, men kanske kan du tänka dig hur det ser ut?
Medan jag och extradottern tog lite mer tid på oss passade maken på att ta sig upp för en av ”trollbackarna”. Ser du honom?
Maken talar inte gärna tyska av någon anledning (han kan ju till skillnad från jag, men jag envisas ändå), men här kom han inte undan. Extrasyskonbarnen talar nämligen inte svenska. Storasyster älskade pysselrummet (det gjorde förvisso lillebror också), men lillebror tyckte det var extra roligt att hjälpa till i trädgården. Han klippte gräs och grävde för fullt i…
… den här högen som har legat och väntat på att tas omhand i nästan två år. När det här fotot togs skulle jag vilja påstå att två tredjedelar var bortarbetade och hjälparbetaren hade ännu inte kommit till undsättning.
Så här ser det ut nu! Jag kan knappast tro att det är sant. Anledningen till att det blev en hög från början var att det stod en rönnsumak här som skickade mängder av rotskott. Trädet var inte särskilt fint till att börja med och då det också bidrog till irritation pga rotskotten fick det inte längre vara kvar. Då vi fick hjälp att gräva ut för den nya grusgången passade grävmaskinisten också på att hjälpa till att gräva bort roten och det andra runt omkring. Eller var det brorsan som tog den med lilla bobcat:en? Tänk att jag inte ens kommer ihåg längre. Det känns så bra att ha den här utsikten från sovrumsfönstret och ännu bättre blir det kanske växer både gräs och ett fruktträd av något slag här.
Nationaldagen tillbringade jag och syrran på Bottnansmåla gård, min gamla klasskompis föräldrahem. Klasskompisens storasyster har tagit över skötseln av gården och gör det med den äran. Det var så roligt att hälsa på och se allt som har hänt! Bo på lantgård, trädgårdsodling, hjortar och gårdsförsäljning – full rulle. När vi åkte genom byn där vi växte upp var det inte lika roligt. Det såg väldigt skabbigt och nedgånget ut, inte alls charmigt. Kanske är det för att sommaren inte riktigt kommit igång och folk inte har haft tid, men det var lite tråkigt att se.
Baksidan på Strömsbergs skola där jag och alla mina syskon gick våra första skolår – det fanns alltid minst en Håkansson som elev från 1977 fram till början på 2000-talet. Jag har många fina minnen härifrån, även om just detta foto kanske inte gör stället rättvisa.
Imorse blev det mysfrukost innan gästerna begav sig hem till Berlin. Det är ändå rätt häftigt att de kan äta frukost på Sturkö och sedan somna i sina egna sängar till kvällen! Nu har vi en mycket intensiv vecka fram till början på nästa vecka då vår extradotter flyttar och alla studentuppvaktningar och avslutningar har klarats av. Gasa på in i sommarlovet!
I förrgår skickade min syster en skärmdump om ett spännande projekt här på Sturkö som jag aldrig hade hört talas om. En magnoliaskog! Det är så lätt att missa sådant som ligger rakt under ens näsa, särskilt om det händer på ett ställe där man aldrig uppehåller sig även om det ligger nära. Jag har inte varit på Frändatorpsvägen sedan jag var 18 år och cyklade omkring i hemtjänsten, så nu var det dags. Vi packade sålunda in oss i Fars gamla Golf och åkte ut på äventyr! ”Det går inte att missa”, stod det i artikeln. Det hade kanske varit bättre att lita på detta, men vi snirklade oss så småningom fram till rätt ställe. (Befinner du dig på Sturkö i mitten av maj är det följande förfarande som gäller: åk in på Frändatorpsvägen och håll ögonen öppna. Långt nere på vänster sida kommer du så småningom att se mängder av magnolior och en spännande tall med långa, hängande barr och stora kottar. Då är du framme! Det är privat mark, men gäster är välkomna om de är skötsamma.)
Magnoliaträd får ofta vara solitärer i folks trädgårdar. De har makalöst vackra blommor som tar mycket plats, även om det bara är under en kort tid.
Vi hittade många olika sorter, från träd översållade med små, graciösa blommor till den här med gigantiska blommor, lika stora som min hand!
En känsla av att alla blomster strävar uppåt! Jag kan inte förklara det bättre…
Maken älskade den här skönheten som skiftade i mjukt gräddgult.
Jag har aldrig sett magnolior som liknar pioner, men här var en.
Titta bara! På detaljnivå blir det ännu mer spännande. Undersidan av kronbladen gammelrosa, översidan i vitt med mjukt rosa kanter och gröna detaljer. Otroligt vackert!
Den här sorten fladdrade i den svaga vinden, vilket gav ännu en dimension till upplevelsen.
Slutligen en lite mer klassisk modell, Blushing Belle som är Lennarths rekommendation. Härdig och rikblommande, ja, och så väldigt vacker så klart. Det måste vara jättespännande för Lennarth att följa sina favoriter! Han driver inte upp dem själv, men vårdar och utvärderar och är en kändis i den internationella magnoliavärlden. Tänk, vad lite man vet! Men nu vet du också att det finns en magnoliaskog här på Sturkö och att den är väl värd att besöka. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare om en vecka, så jag tar nog ännu en utflykt dit denna säsong. Åker du hit så kom ihåg att du är välkommen om du ”visar vanligt naturvett och håller dig på stigarna”.
