19 jan

Det som kyls i snö tinas upp med körsång och varmt vatten.

Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.

I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).

Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?

Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!

Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!

Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.

21 jan

Göteborg på en dag.

När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.

Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.

Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.

Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!

Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.

Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.

På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)

07 jun

Pingsthelgen i backspegeln.

Tysklandsbesök, Söderåsens nationalpark, musikmässa, nationaldagsfirande – de senaste dagarna har det helt enkelt varit fullt upp på alla håll och kanter! Nu ligger gästernas sängkläder i tvättrummet, men i hjärnan snurrar tyskglosor fortfarande runt i hundra kilometer i timmen.

Igår såg det ut såhär vid stenladan. Irisarna har börjat slå ut och den kommande veckan vet jag att jag kommer att hänga där rätt ofta. Så vackert!

För alla som bor i närheten av Söderåsens nationalpark är det här tiden då ett besök är extra njutbart. Bokskogen är magisk, fåglarna kvittrar i högan sky och det är lätt att tänka sig att tolkningen av paradis är ganska lik det som utspelar sig just där.

Den fantastiskt fina lilla svanfamiljen fick mig att undra över hur ”den fula ankungen” kom till. Svanungar är nämligen fullkomliga, helt underbara! Små mjuka dunbollar som svävar omkring på vattenytan medan de lär sig hantera livet under sina föräldrars omtanke.

Nej, det går inte att fånga det vackra ljus som silar ner genom de ljusgröna boklöven, men kanske kan du tänka dig hur det ser ut?

Medan jag och extradottern tog lite mer tid på oss passade maken på att ta sig upp för en av ”trollbackarna”. Ser du honom?

Maken talar inte gärna tyska av någon anledning (han kan ju till skillnad från jag, men jag envisas ändå), men här kom han inte undan. Extrasyskonbarnen talar nämligen inte svenska. Storasyster älskade pysselrummet (det gjorde förvisso lillebror också), men lillebror tyckte det var extra roligt att hjälpa till i trädgården. Han klippte gräs och grävde för fullt i…

… den här högen som har legat och väntat på att tas omhand i nästan två år. När det här fotot togs skulle jag vilja påstå att två tredjedelar var bortarbetade och hjälparbetaren hade ännu inte kommit till undsättning.

Så här ser det ut nu! Jag kan knappast tro att det är sant. Anledningen till att det blev en hög från början var att det stod en rönnsumak här som skickade mängder av rotskott. Trädet var inte särskilt fint till att börja med och då det också bidrog till irritation pga rotskotten fick det inte längre vara kvar. Då vi fick hjälp att gräva ut för den nya grusgången passade grävmaskinisten också på att hjälpa till att gräva bort roten och det andra runt omkring. Eller var det brorsan som tog den med lilla bobcat:en? Tänk att jag inte ens kommer ihåg längre. Det känns så bra att ha den här utsikten från sovrumsfönstret och ännu bättre blir det kanske växer både gräs och ett fruktträd av något slag här.

Nationaldagen tillbringade jag och syrran på Bottnansmåla gård, min gamla klasskompis föräldrahem. Klasskompisens storasyster har tagit över skötseln av gården och gör det med den äran. Det var så roligt att hälsa på och se allt som har hänt! Bo på lantgård, trädgårdsodling, hjortar och gårdsförsäljning – full rulle. När vi åkte genom byn där vi växte upp var det inte lika roligt. Det såg väldigt skabbigt och nedgånget ut, inte alls charmigt. Kanske är det för att sommaren inte riktigt kommit igång och folk inte har haft tid, men det var lite tråkigt att se.

Baksidan på Strömsbergs skola där jag och alla mina syskon gick våra första skolår – det fanns alltid minst en Håkansson som elev från 1977 fram till början på 2000-talet. Jag har många fina minnen härifrån, även om just detta foto kanske inte gör stället rättvisa.

Imorse blev det mysfrukost innan gästerna begav sig hem till Berlin. Det är ändå rätt häftigt att de kan äta frukost på Sturkö och sedan somna i sina egna sängar till kvällen! Nu har vi en mycket intensiv vecka fram till början på nästa vecka då vår extradotter flyttar och alla studentuppvaktningar och avslutningar har klarats av. Gasa på in i sommarlovet!

10 maj

Magnoliaskogen på Frändatorpsvägen.

I förrgår skickade min syster en skärmdump om ett spännande projekt här på Sturkö som jag aldrig hade hört talas om. En magnoliaskog! Det är så lätt att missa sådant som ligger rakt under ens näsa, särskilt om det händer på ett ställe där man aldrig uppehåller sig även om det ligger nära. Jag har inte varit på Frändatorpsvägen sedan jag var 18 år och cyklade omkring i hemtjänsten, så nu var det dags. Vi packade sålunda in oss i Fars gamla Golf och åkte ut på äventyr! ”Det går inte att missa”, stod det i artikeln. Det hade kanske varit bättre att lita på detta, men vi snirklade oss så småningom fram till rätt ställe. (Befinner du dig på Sturkö i mitten av maj är det följande förfarande som gäller: åk in på Frändatorpsvägen och håll ögonen öppna. Långt nere på vänster sida kommer du så småningom att se mängder av magnolior och en spännande tall med långa, hängande barr och stora kottar. Då är du framme! Det är privat mark, men gäster är välkomna om de är skötsamma.)

Magnoliaträd får ofta vara solitärer i folks trädgårdar. De har makalöst vackra blommor som tar mycket plats, även om det bara är under en kort tid.

Vi hittade många olika sorter, från träd översållade med små, graciösa blommor till den här med gigantiska blommor, lika stora som min hand!

En känsla av att alla blomster strävar uppåt! Jag kan inte förklara det bättre…

Maken älskade den här skönheten som skiftade i mjukt gräddgult.

Jag har aldrig sett magnolior som liknar pioner, men här var en.

Titta bara! På detaljnivå blir det ännu mer spännande. Undersidan av kronbladen gammelrosa, översidan i vitt med mjukt rosa kanter och gröna detaljer. Otroligt vackert!

Den här sorten fladdrade i den svaga vinden, vilket gav ännu en dimension till upplevelsen.

Slutligen en lite mer klassisk modell, Blushing Belle som är Lennarths rekommendation. Härdig och rikblommande, ja, och så väldigt vacker så klart. Det måste vara jättespännande för Lennarth att följa sina favoriter! Han driver inte upp dem själv, men vårdar och utvärderar och är en kändis i den internationella magnoliavärlden. Tänk, vad lite man vet! Men nu vet du också att det finns en magnoliaskog här på Sturkö och att den är väl värd att besöka. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare om en vecka, så jag tar nog ännu en utflykt dit denna säsong. Åker du hit så kom ihåg att du är välkommen om du ”visar vanligt naturvett och håller dig på stigarna”.

20 maj

Utflykt till Skåne.

Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!

Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.

När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.

”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.

23 sep

Tillbaka till ljuset.

Det har varit tyst här. Inte för att jag bestämde mig för att sluta blogga, utan för att jag råkade på någon elak basillusk. Knappast COVID-19, men när man spyr för åttonde gången och kroppen liksom vänder sig ut- och in är det inte längre roligt att vara med. Nu är jag i alla fall på banan igen och jag hoppas att resten av hushållet med hjälp av sin isolering kan hålla sig friska.

Sådär glada var jag och dottern strax innan sjukeländet bröt ut. Märkligt ändå att det kan pågå ett krig inuti kroppen utan att man har en aning! Vi hade en härlig dag i det gamla Danmarks utkanter. Vi började med att åka upp till vårt favorithak mitt ute i ingenstans. Maten på Blomlöfs rökeri var lika delikat som vanligt.

Jag missade att ceasarsalladen hade brödkrutonger, men det erbjuds glutenfritt alternativ! Blomlöfs är kända för sina fiskar och skaldjur, så just den här salladen kan man få med antingen lax eller räkor. Räkversionen såg ut som en dröm för räkälskaren. Blomlöfs fish and chips är en smarrig anrättning som dottern alltid väljer. Någon hade skrivit en recension om att Blomlöfs version bjuder på storpackssås och förfriterade fiskpanetter. Det må så vara, det är gott ändå. Tydligen ska man åka till Bergkvara hamn om man är riktig finsmakare.

Efter en roadtrip från Kristianopel till Torhamn (Sveriges sydöstligaste hörn om man inte räknar Skåne) kunde vi konstatera att det är oändligt vackert på den vägsträckan. Under sommartid kan det kännas trångt och bökigt på den smala och slingrande gamla vägen, men i lördags var det fantastiskt. Solen silade ner genom bladverken och vi körde förbi flera små mysiga gårdsbutiker. Jag hade glömt bort dem, annars hade jag kanske sett till att ta med en kylväska och stannat till vid något ställe. När vi var ute på Torhamns udde var vi nästan hemma, fågelvägen åtminstone. Jag älskar frihetskänslan där ute! Det är roligt att se alla fågelskådare som går och kånkar på sina kameror med enorma objektiv och kikare. Vi kikade uppåt för att försöka se vad det var som var så spännande, men vi såg mest svanar och fiskmåsar.

Fåren håller det så fint! Tänk, vilka makalösa gräsklippare de är. Det hade kanske inte varit så dumt med några sådana här hemma ändå? De verkar bara rymma stup i kvarten, åtminstone de som bor här i vårt grannskap.

Sedan var det det där med hösten igen. Den har inte riktigt slagit till rent färgmässigt än, men luften är klar, rönnbären dignar på träden och nu är det dags att plocka fram vintertäcket om man vill fortsätta sova med öppet fönster. Maken påminde mig om att det ska regna varje dag med början på fredag. Det är väl regnet jag bad om för några månader sedan, tänker jag. en det är okej. Vi behöver vattnet! Välkommen, regn, säger jag därför. Men regna inte på lördag, för då ska vi röja upp i Bredavik…

08 dec

I ❤️ Stockholm.

Jag älskar Karlskrona och alla människor jag har nära där.

Jag älskar även Stockholm, men jag längtar inte tillbaka till förortslivet precis. Kanske är det precis lagom att komma hit då och då för att insupa lite ”extra söta, extra fina”, svarta ytterkläder och en centralstation som har blivit helt omöjlig att hitta i. Eller nä, det är visst annat jag saknar. Tillgången till allt sådant den här kulturtanten gillar till exempel. Utsikten när man promenerar runt vattnet. Arkitekturen. Lite så. Det är nog alldeles perfekt att bo i Uttorp och komma hit då och då när jag tänker efter.