25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

12 aug

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:


Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

05 sep

När dottern börjar löna sig.

För några veckor sedan var det dags för yngsta dottern att börja gymnasiet. Hennes förstaval blev det inget av då det inte fanns tillräckligt många sökande till det programmet. Efter viss gråt och tandagnisslan kom acceptans in i bilden. Därför började hon på andrahandsvalet Restaurang- och livsmedelsprogrammet vid terminsstarten och sedan dess har hon inte sett tillbaka. Denna utbildning verkar passa henne som hand i handske! Jag är så glad och tacksam över det.

Idag kom jag hem till tre nybakade limpor som dottern själv hade gjort. Jag som inte äter bröd nu för tiden fick göra ett undantag och njöt i fulla drag. Hur gott som helst! HUR gott som helst. Jag ser fram emot många härliga matöverraskningar framöver.

14 apr

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

27 okt

Sjuk igen…

Maken drog med sig ett otrevligt virus från Las Vegas. Han var jättedålig i några dagar och hostar fortfarande. Nu är det jag och sonen som snörvlar och kraxar fram vad vi vill.

27_5

Tur att jag hann följa med E till hennes skolas dramaklass höstmusikal She Loves Me i går. Vilken kväll! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dessa amerikanska skolföreställningar håller otroligt hög klass! Tyvärr hade jag fel objektiv på kameran och kunde inte ta några bilder som visar hela ensemblen, men rekvisita, kostym och röster var verkligen toppen. Nu ska jag krypa ner i soffan med Bones och min stickning. Jag missar träffen med min bokgrupp i kväll, men det får vara så. Peace!

27_6

27_1

27_2

27_3

27_4

22 okt

A Musical Journey.

Maken är fortfarande kvar i LV, så jag tog med mig storebror och lillasyster för att gå och lyssna på mellansyrran som hade konsert i kväll tillsammans med körerna på Orem High School. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte sitta igenom en sådan här konsert utan att fulgråta åtminstone en gång. Om inte annat så händer det då dirigenten bjuder upp alla gamla körmedlemmar att vara med på slutnumret Go Ye Now in Peace

21_1

Kvällens program innehöll allt från klassiska körverk till rena spex och alla nummer hade en funktion att fylla. Homeward Bound, Somewhere, I’m Not That Girl, Pilgrim Song och Seize the Day blev mina favoriter den här gången.

Kören som E är med i, A Cappella Choir, kommer att sjunga på Stacy Bowns begravning på lördag. För några veckor sedan körde en ung man mot rött och plöjde in i cyklisterna Stacy och Kevin som bodde/bor några kvarter härifrån. S dog och K blev svårt skadad. Många har krävt att 26-åringen som körde in i dem ska ”hängas ut”, men med tanke på vad jag ser dagligen hos mina medtrafikanter skulle det här kunnat hända ”vem som helst” av alla dåliga bilförare. Killen var inte påverkad på något sätt och körde inte för fort. Däremot missade han att han skulle stanna och rörde inte bromsen innan olyckan hände vilket tyder på att han har fipplat med telefon, radio eller något annat när han egentligen skulle ha haft ögonen på vägen. Killen är tydligen helt förstörd över vad han ställt till med.

Är du en av alla fipplare? Lägg av med det då. På en gång. Kan du inte klara att låta bli telefonen så lägg den i bakluckan medan du kör. Peace.

11 okt

En dag full av kärlek.

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

10_9

10_10

10_15

10_7

10_8

10_14

10_21

10 okt

BYU homecoming week.

Amerikanerna och anknytningen de känner till de skolor de gått på är nästan hjärtknipande. Om någon frågade mig vilken relation jag idag har till Lärarhögskolan i Växjö skulle jag säga att jag faktiskt inte har någon. Jag tycker det är roligt att ta en sväng till Växjö och förundras över de stora förändringar som skett i stan sedan jag bodde där, men där slutar det. Nu för tiden kallar högskolan sig för Linnéuniversitetet och för utländska studenter talas det om ”Linnæus University”. Hahaha, det måste vara ett skämt! Det kan också vara så att de lärare jag träffade på lärarutbildningen 1989-1992 nu har blivit professorer och lika klipska som Carl von Linné… Större mirakel har skett.

Hur som helst. Nu ska jag sluta vara sarkastisk och visa något fint som de gamla BYU-studenterna har gjort nu under sin Homecoming Week (en vecka varje år anordnas återträffar och aktiviteter för alla gamla studenter, något som blir till en slags gigantisk nätverkskonferens):

10_2

Uppe på berget som reser sig över universitetets campus har man installerat ett stort Y som står för BYU. Första kvällen på Homecoming Week anordnas en hajk upp till y:et (en jobbig och brant hajk för sådana som jag) för att lysa upp konturerna på denna universitetssymbol. Jag tycker det är lite fint och det gör också att jag blir lite avis på den där samhörigheten så många faktiskt verkar känna med skolan där man fick sin utbildning. Hur känner du för den skola som är ansvarig för din utbildning?

20 sep

Lady in waiting.

Har man barn i skolan i USA måste man som förälder göra en insats då och då för att samla in pengar till diverse behov. Skolkören åker till exempel på en körkonferens/Disneylandsbesök varje vår och då det kostar 4 500 kr/elev försöker man samla in pengar via bland annat handtvätt av bilar och annat kul.

19_5

I går gick jag, maken och lillasyster på ”A Night in Sherwood Forest”, vilket visade sig vara en middag med interaktiv underhållning. Denna begivenhet handlade inte om Kalifornienresans budget, utan skulle samla in pengar till körens nya handklockor. Varje bord med gäster fick en hög pengar och klara direktiv om vad som var tillåtet att göra och vad som kunde ge extra pengar eller till och med få en att hamna i stupstocken. Alla körmedlemmar var utklädda till diverse karaktärer som skulle passa i värsta Robin Hood- filmen. Vår E var en ”lady in waiting” och spelade sin stumma roll med den äran.

Kvällen var väldigt underhållande och vi konstaterade att amerikaner är långt bättre än svenskar på att ”go all in” när det gäller skolprojekt. Något sådant här hade man väl inte riktigt kunnat vänta sig i en vanlig gymnasieskola?

19_2

19_6

19_3

Förresten är Mr Körlärare otroligt lik skådespelaren Stephen Fry! Han ser ut som en lillebror till honom, eller vad säger du? Han är dessutom bra att få ut det bästa av de sjungande ungdomarna. Den förra skolan hon gick på har otroligt höga snittbetyg och ligger i topp på listor över USAs bästa high schools, men skolkören var inte mycket att hänga i granen. Här får man njuta skönsång av hög kvalitet, nästan som på den gamla goda Adolf Fredrik-tiden. (Japp. Jag erkänner. Jag njöt i fulla drag av alla konserter vi fick chansen att uppleva under de sex år vi hade barn på den skolan.)

19_1