Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?

Frisyrrealism.

Diskbänksrealism.

Trädgårdsrealism.

Grannskapsrealism.

Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.