Author Archives: monnah

08 sep

En helt vanlig, ovanligt fin lördag.

Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.

Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.

Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.

Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.

06 sep

Nu. Nu. Nu.

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

  • fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
  • njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
  • knådning av bulldeg
  • tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
  • doften av nybakade bullar
  • sortering av tomater till olika mottagare
  • tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
  • hej på grannarna
  • se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
  • lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
  • leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
  • spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
  • försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
  • betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
  • njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
  • körvännernas mottagande
  • Alleluia
  • tjatter med syrran i bilen
  • solnedgången
  • doften i bastuhuset i Mörtfors
05 sep

Kulturkrockar.

Jag jobbar sedan 2017 som lokal kontaktperson för Educatius, en organisation för utbytesstudenter. Oj, vad mycket det har lärt mig under de här åren! Trots att vår familj under min uppväxt hade utbytesstudenter vid flera tillfällen och att de flesta fortfarande finns med i mitt liv, perifert eller näst intill dagligen, så lär jag mig varje år något nytt. Kulturkrockar kan vara stora och tydliga, som i år då vi har en japansk student. De kan också vara små och subtila. Det kan röra sig om krockar mellan personligheter och sätt att hantera problem, det kan vara krockar gällande kommunikation och när/hur mycket/hur ofta man duschar, det kan vara krockar gällande hur fritt man som tonåring får röra sig här i Sverige och hur stort ansvar man har för aktiviteter eller skolarbete, det kan vara krockar gällande politiska ställningstaganden och hur mycket en tonåring förväntas hjälpa till hemma, det kan vara krockar gällande tydlighet och förväntningar, det kan vara krockar gällande hur mycket och vilken mat värdfamiljen ska stå för (de får inte betalt, och ändå får de ibland ”krav” på att tillhandahålla fyra frukter om dagen, ost till morgon, middag, kväll, speciell juice osv) och hur ofta man ska förväntas göra saker tillsammans som familj – ja, som du förstår kan det krockas en hel massa på en hel massa olika plan.

Ibland är det bra att ta ett steg bort ifrån sig själv, ta helikopterperspektiv och försöka se hur man faktiskt lever, vilka outtalade familjeregler man har och hur man uppfattas av andra människor. Det kan vara bra att hoppa i någon annans skor och upptäcka att det inte är så lätt att navigera i snävt skurna högklackade skor, eller i Pippi Långstrump-dojor. Det är viktigt att inse att bara för att en själv tycker det är självklart att alla i huset är uppstigna klockan tio en lördag är det inte säkert att andra gör det. Det är inte lätt att ta emot en vilt främmande människa med annat DNA, andra värderingar, andra förväntningar, andra upplevelser och andra ekonomiska förutsättningar. Den som orkar vänta in kraschen efter smekmånaden (den kommer alltid, liten eller större) kommer att inse att det är synnerligen givande. Inte minst för en själv. Och vilken fin gåva att kunna ge en tonåring fler verktyg i livets verktygslåda! Ungdomarna som kommer hit har i de allra flesta fall utvecklats otroligt under det år de varit i Sverige, inte minst gällande ansvarstagande och självständighet. Jag ser fram emot årets upplevelser med mina tjejer från Japan och Tyskland!

04 sep

Skördefest!

Jag har redan berättat att vi har haft en del trubbel med odlandet i år, men jag är så tacksam över allt gott som vi ändå har fått att skörda! Maken var i Bredavik och plockade plommon, så igår blev det plommonsaft för första gången. Helt okej, men jag är inte helt såld eftersom den blev så söt. Jag gillar bättre lite mer smak, beska eller syra i saft. Av bärmassan som blev kvar gjorde jag chutney. Den blev däremot precis hur god som helst! Höftade lite med balsamvinäger, stjärnanis, kanel, chili och syltsocker efter ett recept som jag googlade fram som ”fem stjärnor” på nätet. Du hittar det säkert om du vill testa. Tomatkuvösen fortsätter att skänka smarrigheter i mängder. Jag har mixat och frusit in, frusit in hela tomater och ugnsbakat tomater med vitlök, lök och basilika som sedan mixats och också frusits in. Vinnaren i år är helt klart körsbärstomaten Black Cherry till vilka jag tog fröer från en kompis odling förra året. Fröerna går ju att köpa också, t ex här. Den fina lingonsylten fick jag av Ronnebyfaster. Tacksam!

Jag tror verkligen att kroppen mår bättre utan socker. Därför tycker jag att det är lite trist att så mycket av tillvarandetagandet av trädgårdens prakt kräver detta vita ”gift”. Jaja, det är som det är. Jag har syrat en del grönsaker, men tycker att det jag köper är godare. Det bästa är helt enkelt det som kan torkas, förvällas eller frysas som det är. Sedan kommer det svåraste, nämligen att inte vara så snål att allt det goda sparas alldeles för länge och därmed förlorar mycket av den fräscha smaken. Är du duktig på att äta upp det du har i skåp och lådor?

03 sep

Familjehistoria deluxe.

Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.

På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.

Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?

Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.

När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.

02 sep

Pannkaksdag, snickeri, 20-årsbaluns, och solnedgång.

Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.

Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…

Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!

När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.

30 aug

Trädgårdstankar i augusti.

Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.

Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.