monnah – Sida 18

28 maj

I-landsfunderingar om sådant man har på sig.

Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.

Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.

27 maj

Söndagssoligt.

Vilken fin dag det blev igår! Sol, vajande flaggor över nejden, generositet, kärlek… Jag gillar Ann Jarvis tanke bakom Mors dag, att instifta en särskild dag (hennes egen mors dödsdag) för alla mödrar då ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Diskussionerna runt detta påstående kan av olika anledningar vara många, långa och spretiga, men jag ställer gärna upp på grunddefinitionen.

Jag firade dagen på bussar, i kyrkan, i resterna av brorsdotterns morsdagskiosk (hon sålde slut i ett nafs, kiosken är årligen återkommande och har blivit ett lokalfenomen som t o m skrivits om i lokalpressen, tur att jag hade tingat en bukett), i sällskap av lillillbrorsans familj och vår underbara granne från föräldrahemmet och hans familj, i Hoglands park, på restaurang, på kyrkogården, i soffan med ett broderi, vid diskbänken, i trädgården, i sällskap med älsklingar IRL och via telefon, hukandes över gamla album och på spikmattan. Jag somnade så hårt att jag inte hörde något förrän det mullrade av åska utanför fönstret ganska sent i morse.

Blomstersyrran bjöd mig på sushirestaurang och jag njöt av Hoglands park på väg dit. Det är verkligen lätt att bli hemmablind, den här gången tittade jag noga för att se om jag kunde applicera några designidéer på vår trädgård.

Liljekonvaljerna hamnade till slut hos mamma och mormor på vår kyrkogård. Penséerna har sett sina bästa dagar och ska bytas ut mot sommarblommor, men de klarar sig nog en vecka till. Bokstäverna ska också fyllas i igen. Det blev så lyckat förra gången.

På väg hem från kyrkogården pratade jag med sonen och hans flickvän, så de fick se hur rörd jag blev över överraskningen som väntade hemma utanför dörren! Hur vet man att man har supervuxna barn, att de inte bara är vuxna på papperet? Jo, man får blombud. Jag blev så, så glad, både av gesten, det underbara meddelandet och själva blommorna. När jag hämtat mig lite fick jag ta hand om trädgården varefter jag fick chans…

… att bli bullmamma, trots att jag var ensam hemma! Blomstersyrran och svågern skulle nämligen komma förbi på fika. Åh, jag älskar verkligen att baka, det blir alltför sällan nuförtiden.

Syrran hade bakat mina favvofavoritkakor. Själv tömde jag kylen på en ostskalk, perfekt vattenmelon, några gamla tomater och sjutton (överdrift) olika marmelader. Nu är kylen snart tom på allt användbart, men jag ska nog klämma ut en lunch till besökare imorgon också. Frysen är ju full och vi har alltid goda Fridhem Farm-ägg hemma. På onsdag ska jag ta med dottern och dotterdottern på storhandling. Ja, och så gick denna soliga mors dag, en av livets bättre.

26 maj

Mors dags-nostalgi.

Jag vaknar ensam i huset denna Mors dag som jag firar ur själva mors perspektiv för tjugoåttonde gången i år. Ingen frukost på sängen, inga barnbuketter och ingen trängsel i sängen. Dessa är istället ersatta av fina meddelanden på telefonen och säkert några telefonsamtal senare idag. Jag väntar ivrigt in äldsta dottern och lilla barnbarnet som kommer hit om några dagar och tillåter mig själv att ägna mig åt ändlös och känslosam nostalgi. Så många texter har skrivits, så många filmer har producerats, så många tal har hållits om hur viktigt det är att inte gå upp i sina barn, att inte leva genom dem, att inte lägga över sina egna trauman i deras knä, att som förälder tillskansa sig egentid, att inte hamna i kvinnofällan osv i all oändlighet. Barn är en börda, de kostar pengar, de suger livet ur en, de ställer till det, de har diagnoser, de gör sina föräldrar besvikna. Jag må låta som den svartaste Häxan Surtant, men just så upplever jag att barn och föräldraskap ofta porträtteras i det offentliga rummet idag. Det ska skrivas protokoll, uppfostras genom olika tekniker och kompliceras i all oändlighet. Är inte moderskap typ det mest naturliga som finns? Starkaste drivkraften, för artens överlevnad? Få barnet att överleva tills det når en ålder då det kan klara sig själv, förslagsvis så tidigt som möjligt för att ge det de bästa förutsättningar? Jag vet att det finns alla möjliga versioner som innehåller allt från ofrivillig barnlöshet via medvetet bortväljande av barn till ofrivilligt föräldraskap, men den som har känt den biologiska klockan dra igång med full kraft vet också att det finns något i kroppen som inte går att rationalisera bort med logik.

Föräldraskap ÄR jobbigt, men det är också fantastiskt. Med eftertryck kan jag säga att mina bästa och mina tyngsta stunder varit knutna till min roll som mamma. Det är en roll med stort ansvar, men jag fortsätter utvecklas och lära mig mer om mina barn i allmänhet och mig själv i synnerhet. Jag skickar ofta tacksamma tankar till mina föräldrar och önskar att jag hade varit bättre på att förstå hur det är att vara förälder till vuxna barn medan de levde. Nu är det som det är och jag hoppas att de känner min tacksamhet.

I mitt gamla liv brukade jag hålla på med scrapbooking. Så många timmar har lagts på ”förspilld kvinnokraft”, men när jag tittar på dessa albumsidor ser jag också hur väl jag skildrat hur mitt liv som mamma sett ut. TACK för att jag fastnade för denna hobby då vi bodde i Philadelphia. Dagbok i all ära, men denna dokumentation är inte dum, alltså. Senare idag ska jag ge mig själv i present att bläddra igenom allihop.

25 maj

Om att orka vänta.

Det där med att ha tålamod nog att vänta in något, att på riktigt känna ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” i hela kroppen, blir tydligen allt mer ovanligt i vår värld. Det har blivit mycket skrivet om det här i bloggen under våren pga de böcker jag läst och mitt eget intresse i frågan, men jag är inte beredd att lägga undan funderingarna. Jag känner att fokus och ihärdighet tar huvudrollen både i vardagliga beslut och i stunder då jag inte direkt har något som måste göras just då. Förra årsordet RUTIN har oväntat nog fortsatt att vara viktigt och ligger mitt framför ögonen på min arbetsplats för att påminna mig om att fortsätta sträva efter rutiner som kan leda till goda vanor.

Tänk bara på sparrisen som vi njutit så av under de senaste veckorna. De första fem plantorna sattes för flera år sedan i den enda lådan i trädgårdslandet som var tillgänglig just då. Tyvärr gillar inte sparris att flyttas, så jag struntar i att ge den en bättre plats trots att den är lite för skuggig och därmed inte ger lika stor skörd som annars hade varit möjlig. Hur som helst är det först i år, år fyra, som vi fått en lite större skörd på de första plantorna. ”Den som väntar på något gott får vänta jättelänge.” De andra plantorna etablerar sig med den äran och jag ser fram emot att få äta skörden från dem våren 2026, hahahaha!

Sedan är det alliumlökarna jag fick som små miniministrån av blomstersyrran. I år blommar två av dem och jag hoppas att de ska sprida sig på stället och bjuda på stor blomsterprakt framöver. Vänta, vänta, vänta för att se hur det blir…

Vänta, vänta, vänta. Purjospöna jag fick i jord igår kommer förhoppningsvis att må bra och trivas efter förra årets purjoblä där jag skördade ett tiotal som mer liknade vårlök än något annat då jag inte gav plantorna den omsorg eller det praktiska stöd de behövde. Här ska det bli långt bättre! Vänta bara.

Väntan på jordgubbarna är lång, men här hoppas jag åtminstone kunna äta ett och annat bär innan sommaren är slut. Vattna och vänta. Ge inte upp!

Tänk, jag skulle påmint mig själv flera gånger om att det mesta brukar ordna sig när alla mina pelargoner såg ut att ha gått hädan efter den tuffa vintern. Se bara! Här finns några nytillskott, men de flesta krukorna innehåller pelargoner som fått omsorg under våren, lite gull, ny jord, näring i rätt tid och sedan lite rehabilitering i växthuset. Nu ska de nog klara sig bra här på pelargontrappan. Jag orkade vänta och hoppas istället för att kasta in handduken och bara slänga alla när det såg mörkt ut. Vilken tur!

Och visst ser det lite klent ut här vid verandatrappan just nu, men jag fortsätter ge omvårdnad till allt som står här för att så småningom kunna njuta av blomsterprakt i överflöd. Vänta, men vänta inte sysslolös. Håll rutiner, fortsätt vattna och ge näring, rensa ogräs, ta bort det som inte mår så bra och ge utrymme till sådant som kan göra bättre. Och vänta lite till. Det blir bra det här!

24 maj

Galen näktergal.

Tiden är inne då fönstret i sovrummet står öppet varje natt, om det inte lovats regn såklart. Jag älskar att ha svalt rum och (lagom) varmt täcke, inte minst är det skönt att ha det varmt om fötterna. Men nu var det inte det jag tänkte berätta om. Jag sover gott och vaknar skönt. ”Imorse” var det dock annorlunda. ”Den som sjunger på natten”, alltså näktergalen, tutade i för fullt. Han spelade en högljudd serenad värdig en person med svårt nedsatt hörsel. Egentligen var det för tidigt för att stiga upp, men efter att ha försökt stänga ögonen en stund var det bara att dra igång dagen. Jag tycker nog att ljudet flyttat lite på sig jämfört med förra året… Maken letade upp trädet ”vår” näktergal satt i för ett par år sedan. Näktergalen är en väldigt anspråkslös varelse, svår att upptäcka med en färg som smälter in i lövverket på det träd den sitter i. På något sätt inbillar jag mig att det är samma hanne som återkommit. Snacka om att sitta på röstresurser! Inte hade det hjälpt att bli irriterad, till vem skulle jag rikta klagomålet? Nej, det är bara att imponerat konstatera att den tagit sig hit hela vägen från sydöstra Afrika och hittat tillbaka hit till vår lilla ö. Jag undrar som en flundra om någon där blivit lika brutalt väckt som jag, tusentals mil härifrån? Om denna någon försökt stänga ögonen och vila en stund till? När jag vant mig vid ett speciellt ljud brukar jag omedvetet kunna sortera ut det och inte längre störas. Det brukar gå fort, så jag hoppas på att snart slippa fullt lika tidiga morgnar. Under tiden ska jag fortsätta låta mig imponeras.

23 maj

Bor jag i ett ruckel?

Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…

Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.

Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.

Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.

När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.

När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!

Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.

22 maj

Äventyr på bensinmacken.

Vilket äventyr jag råkade ut för igår! Jag fick hela personalen på Circle K att engagera sig i det problem som uppstod då jag helt enkelt tappade en femhundring ner i en glipa mellan två diskar där det inte finns tillgång till utrymmet på något annat håll än uppifrån. Först tänkte jag att min fumlighet skulle bli väldigt kostsam, men en av tjejerna var osedvanligt driftig och hade varit med och fiskat upp ett körkort vid tidigare tillfälle. Därmed hade hon övat för denna uppgift och uppfann en lång, delvis klistrig kartongkrok av en Pågens Gifflar-display och packtejp efter att ha misslyckats med att fiska upp sedeln med en tumstock. Jag var både djupt imponerad och tacksam över denna ingenjörsmässiga lösning. Kroken finns för övrigt nu tillgänglig i kassan för andra som är lika drulliga som jag. Om du skulle vilja testa, alltså.

På eftermiddagen kom min kusindotter på fika. Vi käkade Ottoglass, gick med blommor till mammas grav och analyserade Taylor Swift-konserten från alla möjliga vinklar. Den var tydligen magisk, proffsig och liiiite för lång. Att få tre extranummer är generöst och Swiftan hade verkat vara på topp under hela konserten. Tänk, vilken artist! Nu gillar jag mest hennes tidiga musik, men hennes musikalitet och driftighet går att uppskatta oavsett hur tonerna trillar fram.

Svägerskan var här i vintras med sin praktikant för att beskära fruktträden. Päronträden är så fina och äppelträdet rensades på kräftsjuka grenar med intorkade små äppelkart i mängder. Kräfta är supervanligt på fruktträd nu för tiden. Tråkigt att det är så, särskilt med tanke på att vi har ett litet äppelspö som det hade varit roligt att ge de bästa förutsättningar. Vi får väl se om vi lyckas hantera det på något sätt.

21 maj

Skrubbsår, nässelpirr och myggklåda.

Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.

Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!

Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.

Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!

Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.

20 maj

Ode till ett helt vanligt gammalt liv.

Vardagslunken runt stadsparksbunkern
Ingen brådska gör sig kissande hund
men dess stressade matte har knappt fått en blund
Mannen som springer med andan i hals
Varje vardag samma vals
Barnet som vill stanna hos pappa
Gråter sittandes på dagistrappa
En ny dag i samma gamla liv
Släng korten eller börja spela med din giv
Bjud upp till dans i utslitna skor
Njut av syrenerna som blommar där du bor
Idag är det måndag, vi lever och solen skiner
Blir det för svettigt finns det kalla kaminer
Gå ut och låt själen jubla över det som är gott
Ett vårskrik och ett tack för allt som du fått

19 maj

Gudföräldrar i Europas minsta nationalpark.

Igår övergav vi ön för att åka på roadtrip till Lund. Där hade vi den stora äran att stå faddrar på vår guddotter Sofias dop. Lund är alltid Lund. Fullt av studentikosa markörer och denna dag fullt påslag pga pridetåg. Solen sken för kung och fosterland och så fort vi kom ut bakom kyrkan stod nästa sällskap, fullt av bröllopsklädda gäster, festredo och skålandes i champagne vid Historiska muséets samlingspunkt. När vi satt i guddotterns trädgård kändes det som att det var mitt i sommaren!

Maken samlar på nationalparker, så vi passade på att även åka förbi Dalby Söderskogs nationalpark för att gå en snabb runda där. Den vackraste vårblomningen var dessvärre över, men det var ändå vackert. Vi är ju hundvakter denna helg, men hundvakterna fick ha hundvakter pga omständigheterna. När vi hämtade upp pälsisen var hon så nöjd, glad och jättetrött efter att ha lekt med sin bästis hela dagen. Gissa om vi somnade gott allihop?