scrapbooking

04 nov

Ofärdiga projekt och drömmar.

Jag har mer pysselmaterial hemma än de flesta. En stor back på hjul med vackra scrapbookingpapper/kartong i storlek 30×30 cm, en massa glitter, washitejp, bling, klistermärken och etiketter. En hel låda med olika limprodukter och flera hundra kuvert utan färdiga kort att stoppa i dem. Sorterade och osorterade ”grejer” i flertalet förpackningar. Allt är mycket noggrant organiserat och det ser, om jag får säga det själv, ordnat och snyggt ut trots att det är rätt mycket prylar.

Varje gång någon fyller år är det samma sak. Jag sitter här med en hel uppsjö av sådant som skulle kunna bli finfina födelsedagskort, men personerna som fyller år får på sin höjd en vikt pappersbit med vackert mönster. På sin höjd, alltså. Det är inte värdigt. Igår rensade jag ut en massa kuvert (äldsta dottern ville gå igenom dem) och plockade fram en mapp med sådant som jag tänkt skulle bli färdiga bra-att-ha-kort. Nu är det på gång! Det är knappt så jag tror det själv, men sex kort är redan klara. Än så länge har bara skärmaskin och klisterlappar varit inblandade, men vänta bara. Pyssellusten har givit sig tillkänna! Och det gör mig glad, även om det inte blir så många fler färdiga kort.

12 jun

Fem dagar kvar.

Snart är det jag och barnen som sitter på ett plan på väg till Köpenhamn via Los Angeles och Paris. Hurra!

Jag och äldsta dottern var på äventyr i eftermiddags. Vi var uttagna till en fokusgrupp där vi förväntades titta på pyssliga nyheter och säga bu eller bä, fika, komma med bra förslag till produktutveckling och lite sådär. För två timmars ”besvär” fick vi produkter till ett värde av $125 var. Ibland är det lite kul att bo mitt i scrapbookingens förlovade land även om ”The Industry” har blivit väldigt vingklippt sedan den ekonomiska kraschen 2007-2008.

Idag fick jag en fin komplimang utav min yogakompis. ”You look great! You are voluptuous.” Hon tecknade samtidigt min kropp i en väldigt timglasaktig form i luften och jag började storskratta. Ja, vem vill inte vara yppig eller kurvig? (Eventuellt tillhör jag den skaran, men jag ska verkligen inte klaga. Jag har en kropp som lyder mig, som gör ungefär det jag ber den göra och som är ganska stark. Vad mer kan man önska?)

Förresten så kommer här en bekännelse. Jag nöjer mig med det lilla trots att jag ständigt önskar ”något mer”. Det gäller till exempel detta hus där jag helst hade velat ändra allt. Nu gör vi inte det då det inte är läge att göra någon helrenovering, men jag kan ändå drömma om fräscha, helkaklade badrum då jag ser en sida som den här…

Tack och hej, leverpastej.

10 jan

I brist på fungerande dator…

… kan man göra meningsfulla saker. Eller roliga saker. Eller spännande saker. Eller så kan man pyssla lite och fotografera det man gjort i dassigt vinterljus.

Det mesta material jag har använt kommer från You Do så klart. Etiketten med paraplyet har jag klippt från en av de vackraste reklamkampanjer jag sett: Be Sombody’s Umbrella. Den gjordes av National Suicide Prevention. Det är viktigt att vi tänker på vad vi säger till andra människor. Det är lätt att vara stark och självsäker på andras bekostnad, men ibland kan det man säger ge stora skador beroende på hur mottagaren kan hantera det som sägs.

Snart är det tack och lov vår igen. Efter jul och nyår är vintern bara en lång väntan på att mörkret ska skingras och snön smälta bort. Lyckligtvis har vi inte fått så mycket snö och här i Utah får vi mycket mer dagsljus än i Sverige.

Washitejp är fortfarande väldigt roligt. Det här kortet var svårt att fota, men du kanske kan se att det glittrar ordentligt.

För att göra dagen lite roligare passar det alltid bra med hjärtan. Inte sant? Puss och kram.

19 sep

Papperspyssel.

Jag skrev lite visdomsord på ett papper i går.

Och när jag ändå hade börjat skära i papperet gjorde jag ett kort av skräpet. Sådär, ja. Mer pyssel på en kväll än på många månader! Det suger i pysselfingrarna och jag har många idéer nu. Allt som kommer ut blir superenkelt, men det är okej. Jag måste vänja mig vid att hitta det jag söker igen. Och så måste jag hitta mina bra pennor. Hur kan alla vara borta på en gång?

02 apr

Ett kort.

Jag hade en stund över då jag väntade på lite jobbrelaterade svar. Eftersom barnen har påsklov kunde jag alltså göra något bara för mig! Det blev ett kort till Någon. Allt utom färg, klistermärke och embossingpulver är från You Do. (Usch, vilka dåliga foton… Ja, ja. Jag får skylla på att det är så sällan jag behöver fota något jag har pysslat ihop nu för tiden.)

15 mar

Tipstorsdag vecka 11.

Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.

Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.

Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.

Så där ja! Ut och fota. Lycka till!