Jag vaknar ensam i huset denna Mors dag som jag firar ur själva mors perspektiv för tjugoåttonde gången i år. Ingen frukost på sängen, inga barnbuketter och ingen trängsel i sängen. Dessa är istället ersatta av fina meddelanden på telefonen och säkert några telefonsamtal senare idag. Jag väntar ivrigt in äldsta dottern och lilla barnbarnet som kommer hit om några dagar och tillåter mig själv att ägna mig åt ändlös och känslosam nostalgi. Så många texter har skrivits, så många filmer har producerats, så många tal har hållits om hur viktigt det är att inte gå upp i sina barn, att inte leva genom dem, att inte lägga över sina egna trauman i deras knä, att som förälder tillskansa sig egentid, att inte hamna i kvinnofällan osv i all oändlighet. Barn är en börda, de kostar pengar, de suger livet ur en, de ställer till det, de har diagnoser, de gör sina föräldrar besvikna. Jag må låta som den svartaste Häxan Surtant, men just så upplever jag att barn och föräldraskap ofta porträtteras i det offentliga rummet idag. Det ska skrivas protokoll, uppfostras genom olika tekniker och kompliceras i all oändlighet. Är inte moderskap typ det mest naturliga som finns? Starkaste drivkraften, för artens överlevnad? Få barnet att överleva tills det når en ålder då det kan klara sig själv, förslagsvis så tidigt som möjligt för att ge det de bästa förutsättningar? Jag vet att det finns alla möjliga versioner som innehåller allt från ofrivillig barnlöshet via medvetet bortväljande av barn till ofrivilligt föräldraskap, men den som har känt den biologiska klockan dra igång med full kraft vet också att det finns något i kroppen som inte går att rationalisera bort med logik.

Föräldraskap ÄR jobbigt, men det är också fantastiskt. Med eftertryck kan jag säga att mina bästa och mina tyngsta stunder varit knutna till min roll som mamma. Det är en roll med stort ansvar, men jag fortsätter utvecklas och lära mig mer om mina barn i allmänhet och mig själv i synnerhet. Jag skickar ofta tacksamma tankar till mina föräldrar och önskar att jag hade varit bättre på att förstå hur det är att vara förälder till vuxna barn medan de levde. Nu är det som det är och jag hoppas att de känner min tacksamhet.

I mitt gamla liv brukade jag hålla på med scrapbooking. Så många timmar har lagts på ”förspilld kvinnokraft”, men när jag tittar på dessa albumsidor ser jag också hur väl jag skildrat hur mitt liv som mamma sett ut. TACK för att jag fastnade för denna hobby då vi bodde i Philadelphia. Dagbok i all ära, men denna dokumentation är inte dum, alltså. Senare idag ska jag ge mig själv i present att bläddra igenom allihop.