15 maj

Magnoliaskogen på Sturkö.

För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.

Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!

Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.

Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.

I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.

10 maj

Magnoliaskogen på Frändatorpsvägen.

I förrgår skickade min syster en skärmdump om ett spännande projekt här på Sturkö som jag aldrig hade hört talas om. En magnoliaskog! Det är så lätt att missa sådant som ligger rakt under ens näsa, särskilt om det händer på ett ställe där man aldrig uppehåller sig även om det ligger nära. Jag har inte varit på Frändatorpsvägen sedan jag var 18 år och cyklade omkring i hemtjänsten, så nu var det dags. Vi packade sålunda in oss i Fars gamla Golf och åkte ut på äventyr! ”Det går inte att missa”, stod det i artikeln. Det hade kanske varit bättre att lita på detta, men vi snirklade oss så småningom fram till rätt ställe. (Befinner du dig på Sturkö i mitten av maj är det följande förfarande som gäller: åk in på Frändatorpsvägen och håll ögonen öppna. Långt nere på vänster sida kommer du så småningom att se mängder av magnolior och en spännande tall med långa, hängande barr och stora kottar. Då är du framme! Det är privat mark, men gäster är välkomna om de är skötsamma.)

Magnoliaträd får ofta vara solitärer i folks trädgårdar. De har makalöst vackra blommor som tar mycket plats, även om det bara är under en kort tid.

Vi hittade många olika sorter, från träd översållade med små, graciösa blommor till den här med gigantiska blommor, lika stora som min hand!

En känsla av att alla blomster strävar uppåt! Jag kan inte förklara det bättre…

Maken älskade den här skönheten som skiftade i mjukt gräddgult.

Jag har aldrig sett magnolior som liknar pioner, men här var en.

Titta bara! På detaljnivå blir det ännu mer spännande. Undersidan av kronbladen gammelrosa, översidan i vitt med mjukt rosa kanter och gröna detaljer. Otroligt vackert!

Den här sorten fladdrade i den svaga vinden, vilket gav ännu en dimension till upplevelsen.

Slutligen en lite mer klassisk modell, Blushing Belle som är Lennarths rekommendation. Härdig och rikblommande, ja, och så väldigt vacker så klart. Det måste vara jättespännande för Lennarth att följa sina favoriter! Han driver inte upp dem själv, men vårdar och utvärderar och är en kändis i den internationella magnoliavärlden. Tänk, vad lite man vet! Men nu vet du också att det finns en magnoliaskog här på Sturkö och att den är väl värd att besöka. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare om en vecka, så jag tar nog ännu en utflykt dit denna säsong. Åker du hit så kom ihåg att du är välkommen om du ”visar vanligt naturvett och håller dig på stigarna”.

05 mar

Snön lyser vit på taken…

… endast magnolian är vaken. Kan vi möjligtvis hitta plats för en magnolia i vår trädgård? Jag ska åtminstone väcka tanken för ”trädgårdsexperten” då hon kommer hit.

Kan jag också drömma in lite bergsutsikt? Jag saknar Squaw Peak. Bergen blev en del av mig, så oväntat och en känsla som jag trodde skulle ”gå över”. Det har den inte gjort. Tur att vi har blyglasfönstret i badrummet!