22 sep

Vem orkar ens se mer svamp och dahlior?

Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.

Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)

Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.

Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.

Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!

21 sep

I barndomstrakter.

Jag gillade verkligen inte att vara ute i skogen då jag var liten. Det var kallt, blött, barrigt och… Skulle vi åka skridskor på tjärnen klämde de dumma skrillorna runt tårna och det där vi alltid skulle plocka var pilligt och tog alldeles för lång tid att hantera. Och sa jag att det var kallt? Jag var helt enkelt ingen utemänniska. Punkt. Mina syrror tror jag skulle berätta en ganska liknande historia, medan båda mina bröder gärna uppehöll sig utomhus.

Då våra barn var små hade jag fått för mig att det trots allt var viktigt att vara ute så mycket som möjligt. Därmed började jag tillbringa betydligt mer tid utanför huset. Jag och maken gav oss ofta ut och plockade bär och svamp med mormor Britta, makens mormor. Vi blev specialister på god utflyktsmat, något som jag tror saknades då jag var yngre. Våra barn verkade överlag inte uppskatta de där stunderna ute särskilt mycket, förutom kanske yngsta dottern som var minst gnällig. För några år sedan genomskådade slutligen äldsta dottern oss. Hon kände sig lurad. ”Va?! Har ni lurat oss? Är ni inte alls utemänniskor egentligen?” Haha! Vad som har hänt under de här åren är dock att vi på riktigt har blivit utemänniskor. Både maken och jag gillar verkligen att ta oss ut i naturen.

Och vad finns det att inte gilla med det här? Grönskan är läkande.

Häromdagen var lillebror ute med sina barn och plockade ansenliga mängder trattisar. Han var så sjyst att han delade med sig av ett ställe där han visste att det fanns guld att hitta i närheten av vårt föräldrahem. Jag skäms över att säga att jag aldrig någonsin har satt min fot på den vägen, eller i den skogen. Jag kan bara skylla på att jag inte fiskar och att det helt enkelt inte funnits någon anledning för mig att vara där. Idag står där gamla övergivna och dåligt skötta militärbaracker, men för 20 år sedan sprang där fortfarande omkring militärer. Jag och maken hittade en hel del taggsvamp och trattisar till vår stora lycka! Årets skörd av svamp kommer att gå till historien som vår bästa hittills.

Den här skogen är så vacker! Rena John Bauer-inspirationen och lättmanövrerad för drulliga personer som jag själv. Jag kände att jag måste uppdatera mina mosskunskaper och önskade att jag hade med mig någon av mina skogsexpertkusiner. Senast jag övade mossor var när jag var NO-lärare i Segeltorpsskolan och då var jag rätt vass till skillnad från nu.

Jag vet att ett foto knappast gör verkligheten rättvisa, men visst är det vackert?! Jag undrar om det var naturens skönhet som drev Carl von Linné att katalogisera världen, eller om det handlade om att få ordning och reda i sinnet?

Jag spanade efter Fjant och hans vänner, men de stod ingenstans att finna. Lilla Tuvstarr höll sig också undan, men jag tror att jag kände skogsrået smeka förbi. Hon hade väl spaning på den snygga karlen jag hade med mig. Det har ju hänt förut, tänker jag.

06 sep

Stolt fjällskivling.

Den förvällda Karl Johan-svampen tar upp en hel, stor låda i frysen. Alltså, återigen. 7,6 kg är ju galet! Jag protesterar dock inte, utan ser fram emot att både äta och bjuda på smarriga maträtter framöver. Det rekommenderas att man bara fryser förvälld svamp i upp till ett halvår, men det går utmärkt att spara den fram till nästa svampsäsong.

I år testar jag något nytt. Stolt fjällskivling funkar bäst i torkad form då den blir så väldigt slemmig då man förväller den. På en svamptorkarsida (alltså, det finns information att hämta i sajberrymden om snart sagt varje tänkt tanke som passerar en människas huvud) tipsar någon om att använda perforerade brödplåtar och torka i lite öppen varmluftsugn, fläkt utan värme. Några perforerade plåtar har jag inte, men min bokstavstolkning av allt till trots vågade jag mig på att använda helt vanliga plåtar med bakplåtspapper. Det har stått såhär under natten och det har definitivt hänt grejer. Hattarna klyftade jag ganska tunt och de ska i torrt tillstånd förvaras mörkt i glasburkar (torkad svamp luktar väldigt mycket). Fötterna skivade jag tunt, tunt och de ska mixas till pulver då de är torra. Pulvret är en fantastisk smaksättare i såser och grytor och förvaras också i glasburk. Torkad svamp håller väldigt länge om man behandlar och förvarar den rätt. Ligger den i plastburkar eller plastpåsar kommer allt i skåpet att riskera ta smak, så det rekommenderas inte.

När det gäller färsk stolt fjällskivling kan jag varmt rekommendera att panera hattarna i ägg och (något slags) mjöl och steka i mycket smör tills paneringen blir riktigt knaprig och insidan är mjuk. Hur gott som helst! Ätes ofta som vegoburgare, men vi tog den som den var tillsammans med tomatsallad. (Kanske serverades Ben & Jerry-glass till efterrätt, men det är inget jag kommer att bekräfta.) Har du något supertips gällande stolt fjällskivling?

04 sep

Fungi.

Alltså, snacka om att kastas in i verkligheten igen, den verklighet som vi delvis valt och delvis sugits in i. Igår hade jag möjlighet att få till en fixardag som inbegrep allt från att hitta rätt förvaring för sonens marimba till att scanna favoritrecept till ett par syskonbarn som ska vara volontärer i två år. Livsstilsverktyget har påmint mig om hur bra det är att montera ner sin dag för att se hur man lättast ska kunna göra rätt hälsoprioriteringar. Jag har satt upp som mål att jag och maken ska komma ut på en gemensam runda varje dag och mannen som jag inkluderade i planen tyckte också att det var en bra idé. Sålunda gav vi oss iväg framåt eftermiddagen i det vackra vädret.

Redan innan vi gav oss iväg länsade jag vårt stolt fjällskivling-förråd som makens kompis hittade här på tomten förra året och var nöjd med det. Brorsan hade varit förbi en snabbis och gjort mig avundsfrisk med historier om kompostpåsar fulla av taggsvamp, kantareller och trattisar, så jag var verkligen på hugget.

Eller ja, det skulle man kunna tro. Så fort jag hade lagt fyndet i kylen hade jag glömt att vi befinner oss mitt i svampskördetiden. För länge sedan berättade mamma att Sturkö är ett riktigt svampparadis, men det hade jag aldrig upplevt förrän förra året då vår vitryske kompis var här och sonderade. ”Det är KATASTROF Monica! Så mycket svamp och ingen som tar hand om den! Gratis mat! God mat!” Det han hittade var kopiösa mängder med Karl Johan och de där stolta fjällskivlingar, så vi både frös in och torkade rätt mycket. Jag vet därför inte varför vi inte tog med oss kniv och kassar då vi gav oss ut på vår promenad, men då alla vackra svampisar dök upp längs med vägen var det bara att knyta ihop min jacka och börja plocka. Vi mötte en man som bar sina fynd i byxbenen som hängde runt halsen på honom (han hade knutit ihop benen längst ner, smart idé). Hans fru hade dock gett honom plockförbud, så han hade inte så mycket.

Plockförbud var inte aktuellt för oss, utan vi plockade allt i vår väg. Stensoppen, Karl Johan, hittas ofta rätt angripen av mask. Vi måste ha prickat precis rätt dag, för vi hittade massor av stora svampar i gott skick. Vi lyckades nosa upp lagom med kantareller till en svampmacka och ett fåtal av vad vi tror är tallsopp. När jag tittade i svampappen på alla delikata svampar som går att hitta i svenska skogar blev jag lite sur på mig själv att jag är så räddhågsen av mig då det gäller giftsvamp. Det finns ju mängder av skivlingar som är läckra, men som är allt för lika något slags flugsvamp för att jag skulle våga plocka. Fram för mer taggsvamp och trumpetsvamp som är lätta att känna igen!

När min jacka var full av fynd tog maken av sig sin tröja och fyllde också den. Vi kom sålunda hem med många kilo och jag förberedde mig för många timmars rensande och förvällande. Jag tog sällskap av ”The Good Doctor” på Netflix som mina syrror hade tipsat om och hann igenom fyra avsnitt innan maken hjälpte mig med de sista uslingarna. Man kan ju inte låta något förfaras! När allt var klart låg 38 200 g-påsar i frysen och sålunda har vi 7,6 kg förvälld Karl Johan att förgylla det närmaste halvåret med.

Idag blir det stolt fjällskivling i någon form till middag. Värre kan jag tänka mig! Jag är dock rätt trött på att rensa, så kanske blir det något som inbegriper så stora bitar som möjligt. Hatten är god att steka som vegoburgare och fötterna tänker jag torka och mixa, precis som jag gjorde förra året. Blir jättegott att slänga i lite svamppulver i såser och grytor! (Stolt fjällskivling är en supergod matsvamp, men blir jätteslemmig om man förväller den.) Med det sagt får jag önska dig en fin helg! Här skiner solen och jag har massor av tomater att skörda. Bondelivet fortsätter!

15 sep

Skogens skatter.

Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?

28 aug

Svavelticka.

Jag älskar att äta svamp, men jag är urdålig på att hitta var den växer. När andra pratar om vilket fantastiskt svampår det är blir min skörd på sin höjd ett par maskätna flugsvampar eller något annat oätligt. Igår hade jag ändå turen att hitta en svavelticka, en svamp som svenskar inte brukar titta två gånger på. I andra delar av världen anses den dock vara en delikatess. Jag skickade bilder till min svampspecialistfaster. Hon gillar den inte själv, men talade om att andra älskar smaken. Med tanke på att den kallas ”skogens kyckling” ser jag fram emot att få smaka resultatet!