Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.
I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.
Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.
Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.
Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.
Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.
Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.
Ja, men då drar vi igång veckan med ett härligt höstregn och eld i vedspisen. Jag har mest ägnat det senaste dygnet åt att försöka bli frisk. I översättning betyder det att jag sovit, vilat, försökt hitta något sevärt förutom att ha kollat på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, ätit rester och glass, svettats otäck sjuklukt, rensat bland mina foton och filmer på telefonen och snutit mig. Om exakt en månad är det Thanksgiving som vi ju firar i vår familj. I år blir det firande lördagen innan istället för efter (vår svenska lördags-Thanksgiving krockar alltid med generalrepetition inför Kammarkörens stora adventskonsert) eftersom vi åker på bröllop i Skottland!!! Äldste systersonen där gifter sig och det ska bli så härligt att få fira glädje. Med det vill jag önska dig en riktigt fin vecka.
Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.
Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.
Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.
Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.
Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…
