27 jan

En dag i skuggornas land.

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

4 thoughts on “En dag i skuggornas land.

  1. Åh vad skönt att luktsinnet är på väg tillbaka. Förstår din dans 💃🏼

    Detta med huvudvärk är verkligen sjukt tungt. Jag har oxå dragets med massa huvudvärk genom livet. Liksom min mamma gjorde.
    Nu blir det sannolikt bettskena eftersom jag spräcker tänderna för att jag biter ihop.

    Många tunga funderingar där men vissa dagar måste man igenom dessa.

    Angående livet och döden finns så många varianter. Men hemska tanke att med rätt döda barn för att de har ett funktionshinder.
    Eller prioritera bort dem i vårdkarusellen.

    Allas rätt till vård på lika villkor är en värdegrund som jag lovat mig till och som jag bor i min själ och sjuksköterskeproffesion även om jag, som du vet, stapplar och famlar i dessa tider. När människor inte lever på det sätt som de borde utifrån sina egna val och beslut. Var är respekten för risken att orsaka andras sjukdom och ev död, genom ”mitt” sätt att leva.
    Med respekt för den enskilda individens eget val utan att påverka och drömma andras val.

    Vid tex respirator vård av en äldre patient som ville vaccinera sig men familjen vägrade låta hen vaccinera sig. Hen klarade inte att ta sig själv till vaccinationsmottagningen. Nu sitter de anhöriga vid hens sida…
    Som ligger i respirator…med diverse droger och behandlande läkemedel. Hen som legat på golvet hemma i flera dagar då hen ramlat sannolikt pga orkeslöshet i en febrig covid och draget på sig en lunginflammation pga aspiration utöver covidlungorna, trycksår mm. Så tragiskt. Det känns inte helt okej i bemötandet av dessa anhöriga…
    Jag undrar om de fortfarande anser sig ha taget rätt beslut när de inte tillåtet.
    Dessutom en konflikt i den stora familjen eftersom flera ville hjälpa sin anhörigavtill vaccination men som vanligt vinner de starkaste…

    Etiska konflikter i sin själ drabbas vi inom vården och särskilt intensivvården av ofta.
    De är av olika karaktär men är extra tunga ibland det kan röra sig om äldre som ”inte får dö” men vill ibland önskemål om organdonation som inte går att genomföra pga vårdbelastningen eller av att nån anhörig motsätter sig trots patientens uttryckt sin vilja.
    Till att ett beslut att avstå behandling har missats rapportera så en behandling startas som inte skulle osv osv.

    Rätten att dö är tyvärr inte alltid självklar ens när den kommer som naturlig.

    Sen vet jag inte om jag stöttar tillåtelsen att avsluta sitt liv även om framtiden ändå bör med sig döden på ett plågsammare sätt.
    Men vem bestämmer vilken sjukdom som ger en rätt att ta sitt liv?
    Där anhöriga har möjlighet att vara införstådda och sitta med (kanske handleda och sedan kanske bli dömda för medhjälp?)
    Samtidigt som priset att åka till ett annat land för att få hjälp är så högt så en vanlig person aldrig skulle ha råd att göra det valet.
    Jag förstår ju så väl handlingen ändå och dömer den inte… men som sagt var står jag?
    Hur skulle jag själv göra om jag var i situationen som sjuk eller som närmast anhörig?

    Dina amaryllisar och tanken på allt det tunga fick mig att tänka på Karin Boye när knoppar brister 🌻

    Ännu en gång en lång kommentar och fortfarande många funderingar väckta att bära med mig under dagen.

    Fortsatt krya på er 🌸

    • Jag gillar ju dina tankar! Det är alltid lättare att vara efterklok, men nu kallar jag mig nog gammelklok istället. Jag ser inte alltid det logiska som rätt, tycker inte alltid det har plats. Det blir dock problematiskt då man ställer likhetstecken mellan rätt – fel och sant – falskt, något som ofta händer. Det är även svårt att acceptera någon annans syn på rätt då man inte har samma åsikt, åtminstone då det är något man brinner för och lägger stor vikt vid.

      Kan konstatera att dagen gått utmärkt och att jag njuter av att kunna känna smaken av det jag äter igen! Tack för peppen. ❤️ (Mammas favoritpoet var Karin Boye och vid något tillfälle kunde jag nästan hela Boyes knoppar utantill. Kanske är bra övning nu när man ska jogga hjärnan för att slippa demens…)

  2. Det är visst INTE ok att göra abort pga ”fel” kön, men däremot är det ok utan att ange någon orsak alls. Man kan undra vari logiken ligger…

    • Eller hur? Jag har lärt mig att logik ofta rationaliseras bort i diskussioner. Känslor är allt. Detta efter snart 30 år med min superlogiska man som älskar att diskutera med folk. Jag vet inte hur många gånger han argumenterat med logik och folk till slut blir arga. ”Du är dum!” är typ det bästa de då har att komma med, men naturligtvis har de rätt i diskussionen, hehe. Det bästa i en sådan situation är att helt enkelt acceptera och medge att somliga frågor är så jobbiga att känslorna tar över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.