björnbär

29 apr

Om att ta sig an svåra saker.

Vi har stenmurar åt tre väderstreck i vår trädgård, men jag har delat upp dem alla i två vardera (västra, östra, nordöstra, sydöstra, nordvästra och sydvästra). Alla stenmurar var helt igenvuxna och översållade av murgröna, björnbär och självsådda buskar av olika slag när vi flyttade hit. Visst är det charmigt med viss växtlighet som liksom svämmar över lite, men det är inte kul att inte se att man har en stenmur och det är ännu mindre kul att ha oändliga mängder rotskott som sprider sig längre och längre in i trädgården. Därför har vi tagit oss an en bit i taget och jobbat hårt för att få till ett bättre grundläge. Det första som fixades var östra delen av vår norra stenmur. Där växte det mycket björnbär och sly och det är fortfarande stökigt på hela sidan som vätter mot vägen. Maken brukar dra över med röjsågen någon eller några gånger per år, men mer än så är det inte. Nordvästra muren rensades hårt i samband med att vi fick till det vi idag kallar perennrabatten. Grundarbetet tog lång tid och var rent fysiskt fruktansvärt hårt, men det var det väl värt. Numera finns liiite murgröna kvar på ena änden som pittoresk detalj, men alla rötter är bortgrävda. Det tog faktiskt flera år att få till det läge vi har idag, men nu har vi en jättefin rabatt där! Sydvästra muren står bakom det vi kallar ettårsrabatten. Där behöver jag fortsätta grundarbetet. Grannarnas häck växer in på vår sida, men det är mycket lättare att hålla efter numera. Nordöstra delen lade jag flera veckors hårt arbete på förra året och grannen på den sidan blev inspirerad och har nu gjort arbete på sin sida också. Igår var det så dags att fortsätta arbetet på den sydöstra muren. Detta är den värsta av dem alla eftersom vi har haft fullt av björnbär flera meter ut längs stora delar av den sträckan.

I höstas drog maken igenom hela det här området med röjsåg. Han har eldat upp en hel del ris, men nu skulle jag ta hand om resten. Så här såg det ut när jag hade hållit på i en halvtimme. Snacka om behov av mindfulness! I början var det mest bara tråkigt, men efter ett tag kom jag in i ett flow som höll i sig i flera timmar.

Skottlandssyrran frågade om jag grävde, eller bara klippte. Först och främst gällde det att klippa upp och flytta på allt vid det här laget döda riset, men jag drog också bort en del nya skott. Jag inser att det kommer att krävas mycket muskelkraft innan det här jobbet är klart, men det känns samtidigt otroligt givande att se resultatet. Att veta att det ligger hårt arbete framför en som dessutom kommer att sträcka sig över lång tid kan kännas övermäktigt på så många plan. Tänk bara vad fint det är att se resultatet av jobbet… Jag tänker på mina klienter som jobbar på och tar sig an mentala björnbärssnår, lite i taget och under lång tid. Vad fint det är att se dem sedan kunna ställa sig vid sidan om sig själva och inse vilket fint resultat de fått till.

29 aug

Rivsår och syltburkar.

Här på Sturkö har vi ett överflöd av följande: stenmur, stenkross, ljung, en, vildkaprifol och björnbär. Jag älskar att promenera och möta allt detta under alla olika årstider. Just under sommaren blir det inte många promenader, det hinns ofta inte riktigt med. Kanske är det därför det rycker lite extra i mina tunga ben just nu? Jag vill ut! Vårt favoritställe med stolt fjällskivling hade hållits efter, så årets skörd ruttnade bort oupptäckt i det höga gräset. Det är väl dags att gå ut på ny svampjakt i skogen, men jag hyser inga direkta förväntningar på att vi hittar något. Björnbärssnåren här på gården bjuder inte på några mängder bär, men jag fick i alla fall ihop två liter som nu ligger styckfrysta och väntar på någon dag då de får pigga upp den dystra vintern. Maken tyckte jag var dumdristig som gick ut i en kortärmad klänning, men jag hade i alla fall stövlar på mig. Jag ser redan misshandlad ut då jag rensade lite oförsiktigt i närheten av palsternacksblast och fick ordentliga brännblåsor som tack, så lite rivsår och repor gjorde ingen större skillnad.

Med alla nya bär som behövde få plats i frysen var det dags att göra något åt förra årets fina aroniabär som blivit liggande. Igår kväll blev det en liter saft till och ett helt gäng marmeladburkar. Den här gången fick marmeladen smak av citron och vanilj, något som blev väldigt lyckat. Annars är aroniamarmeladen med kanel och likör väldigt gott. Jag hittar inte receptet här i bloggen då jag söker, men detta borde ju funka. Jag passade också på att göra lite mer snålröra och har fem kilo tomater som jag ska försöka mig på att konservera. Heja, heja!

En av mina fyndade kristallvaser blev framplockad för första gången igår. Den är tung, minimalistisk i formen och lite blåtonad, vilket passade så fint till denna bukett i en kallare färgskala. Årets blomsterskörd får väl godkänd i betyg. När min syster och jag pratade om förbättringar för nästa år konstaterade vi att ”less is more”. Vill man ha en riklig skörd och stora grönsaker/växter är det viktigt att plocka bort konkurrenter runt omkring. Hellre tio ringblommor än hundra, eller åtminstone hellre trettio än hundra. Morötter sätter jag ju alltid alldeles för många och där gäller precis samma. Till slut går det väl in. Det är så lätt att bli girig där i början och så sätts det för mycket av grejer som man sedan inte hinner ta hand om. Nåja, fira vinsterna och ta nya tag för det som inte gick lika bra! Ingen idé att gräva ner sig i sådant som inte går att förändra. Gör något fint för dig själv idag. Det tänker jag göra.

20 aug

Björnbärsåska med coleslaw.

Igår eftermiddag såg väderprognosen ut såhär och min huvudvärk hoppades på underverk. Jag visste att det inte var den sortens huvudvärk, det var samma gamla problem i ryggraden som vanligt som var problemet. Ett rejält åskoväder är ändå något av det bästa jag vet. Det är en gratis föreställning av bästa sort, åtminstone då man befinner sig inomhus i trygghet. Det rensar även luften och det känns lättare att andas efteråt. Visst blev det lite åska och det regnade en del också. Annars är det som att vårt hörn av landet har blivit bortglömt den här sommaren.

Jag började i fel ända, för innan ovädret drog igång hade det gått en hel dag. Några av höjdpunkterna innebar att vi åt något gott, coleslaw till exempel. (Landleys kök bjuder på det bästa receptet på coleslaw. Hennes recept är i princip alltid riktigt bra! Tips om du missat.) Det är mycket tillfredsställande att röra ihop en maträtt där mycket kommer från ens eget land. Kålnäten har gjort underverk, och där jag tog bort det för tidigt visar kålfjärilarna varför mina tankar om kål var så ilskna. Jag fick rensa bort mängder av ägg och härligt gräsgröna fjärilslarver som knaprade i sig för allt vad de hade både på grönkål, spetskål och annat. Nåja, min faster säger alltid att naturen ska ha sitt och det kan hon ha rätt i. Vitkålen som jag varit bättre på att täcka är däremot fantastisk och jag ser redan fram emot nästa års kålhuvuden! De har varit så roliga att följa på nära håll. Mycket gödsel, vatten och kålnät så går det finfint.

Sturkö är känt för sina björnbär. De har fått lika lite vatten som allt annat, men buskarna bjuder ändå på härligt aromatiska och stora bär. Jag gav mig inte in i det gigantiska snår där yngsta dottern har plockat många liter varje år, utan fick ihop en hink lagom till efterrätt för maken, sonen och mig själv vid stenmuren. Solvarma björnbär och ovispad vispgrädde, se där har du en delikatess som får själen att göra volter av glädje.

Imorgon kommer vår tyska utbytesstudent tillbaka på besök eftersom hon är här i stan en vecka för att hälsa på pojkvännen innan hennes skola drar igång. Jag har fortfarande inte stickat färdigt båda hennes raggsockar och jag gissar att hon ställer sig tveksam till nyttan av att bara ha en. Tur att det fortfarande går att skicka grejer via posten, för jag hinner inte bli färdig ens om jag sätter fart precis nu. Håhåjaja.

14 aug

Revansch på Fårö och ofrivillig storstädning.

För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.

I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.

Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.

Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.

Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!

Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)

När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.

När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!

Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.

14 aug

Skördetid.

Jag är så tacksam för vår yngsta dotter. Hon älskar att plocka bär, skörda grönsaker och hon njuter verkligen av naturen på många sätt. Igår drog hon på sig sin morfars gamla mc-polisoverall och gav sig på björnbärssnåret här på tomten. Hennes händer revs sönder alldeles, men nu ligger flera liter björnbär i frysen medan några liter väntar på att hitta hem till några som vi tror kan uppskatta dessa bär, men inte kan plocka själva.

Alla gillar inte björnbär. Färska tillhör de mina favoriter, efter att ha varit frysta gillar jag dem bäst tillsammans med annat eller i form av sylt eller marmelad. Färgen är så vacker! Det enda som är jobbigt är när fröerna sätter sig mellan tänderna och vägrar att röra på sig.

S har också plockat upp all löken som nu ligger på tork. Vi ska lägga dem i stenkällaren och hoppas att de håller bra så. Vissa förvarar grönsaker i sand. Kanske det vore ett alternativ? Mina syskon har tillgång till sand i Klackamåla, så helt svårt att skaffa borde det inte vara. Jag är så tacksam över att det trots allt blivit så mycket att stoppa undan i år. Får jag bara bukt med äckelsniglarna också kanske vi får åtminstone några chilifrukter (alltså, chili verkar vara mördarsniglarnas bästa godis…) och vi har även flera auberginer och paprikor på gång. Kan jag hoppas på att de får fortsätta växa i lugn och ro?

15 aug

Livet på landet.

Ibland är det lite extra trist att mina föräldrar inte längre finns i livet. De hade glatt sig så åt att se framstegen här på ”gården” och att vi faktiskt blev kvar här. Det var inte alls självklart.

Vår yngsta dotter är en spännande blandning av Forsman – Håkansson – Blidmo – Bernpaintner. Både hennes gamlamormor Britta och morfar Ivar var riktiga naturmänniskor. De visste att uppskatta naturens gåvor och lade många timmar under sina liv på att skörda skogens och trädgårdens skatter. Detta intresse har vår S ärvt. Jag upplever att de flesta barn och ungdomar tycker om att plocka lite hallon eller blåbär, men är det tal om litervis är de flesta ganska lata. Pratar vi sedan om Gud-måste-skämta- aprillo-bäret björnbär så är det inte många som lägger två fingrar i kors för att skörda. S har varit ute och plockat sammanlagt närmare 10 liter björnbär de senaste dagarna och det ser ut som att hon befunnit sig i en tortyrkammare om man tar sig en titt på hennes sönderrivna ben och armar. Tröjan är full med sönderrivna hål, så den får nog pensioneras efter dessa bärplockaräventyr!

Har du några tips på vad man kan göra med björnbär? Det känns lite lyxigt att slösa dem på smoothie, men uppvärmda björnbär till glass är en delikatess. Drottningpaj och drottningsylt är inte dumt, såklart. Vi äter dock rätt lite sylt och jag har redan gjort en del av jordgubbarna vi plockade.

Ps: Det verkar som att min vän Åsa hade rätt! Det var nog pistillröta som tomaterna drabbades av! Vi har således nu kunnat börja skörda årets smaskigaste trädgårdsskatt och det kommer att räcka till mer än en tomatsallad även om vi inte kommer att kunna spara några tomater inför vintern. Hur går det med dina trädgårdsäventyr?