Utveckling.
Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”
Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?
Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…
Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.
Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.
Du tror väl jag stalkar dig som skriver o skriver på dina bloggar men finns ju inget hjärta/gilla att klicka på så skriver oftast för att visa att jag ”gillar” ??❤️
Nu kommer en lååång tanke om lycka… Vad gör mig lycklig…?
Ja dessa stunder av välbehag som skapar tillfällig lycka är ju många i livet men vad skapar den riktiga lyckan…? Var ju frågan…
Min känsla av lycka…?
Jag skulle tänka efter och klura på det så skriver i anteckningar först så jag kan tänka och smaka på det.
Jag tror att det som gör mig lycklig är de människor i mitt liv och de stunder av trygghet med och tillsammans med dem… som skapar det…
de som jag tillsammans sen kan skapa de där mer korta stunderna av lycka… tillsammans med… att jag vann yatzy eller att jag och min dotter tänker så lika på master mind osv.
Att fylla 50 var jag rädd för… tänkte att vad ska hända nu… visst mycket har ”förfallet” MEN könslan av att uppskatta livet och de mina… bestämma oftare sjölv… ta egna beslut och verkställa egna mål och önskningar (med respekt för andra) har fått mitt liv till en större glädjenivå… lycka…
Trots att dessa två år som 50 åring fört med sig så mycket händelser, sorg och tvivel så är jag ändå tacksammare… lyckligare nu än nånsin över livet.
Att just efter 50 blev så kan bero på många andra saker men ändå… (äntligen fick jag igenom skilsmässa och husdelning och hade råd att leva igen)
Att vara rädd att bli olycklig…
Det tror jag är en rädsla som verkligen skrämmer… den ligger och lurpassar så man vågar inte tro på eller fånga lyckan.
Man tvivlar på att den är sann… för en själv…
Om Olyckan kommer ur lyckan klarar jag då att hantera den…?
Bättre att stå tillbaka sätta lite skyddsmur mellan mig och lyckan… då gör inte olyckan så ont… (en anledning till
Min skilsmässa… jag vågade inte tro på hans trasiga sätt att visa kärlek… och att säga förlåt… så till slut stängde jag av… byggde muren och blev oemottaglig.. sen hamnade vi i ekorrhjulet som många dysfunktionella vuxnabarn gör och gjort)
Eller…?
Är det inte värt att ändå få upplevt lyckan än inte alls…?
När jag träffade Magnus tvivlade jag såååå länge… släpp och kör sa de till mig…
ja jag ville… men vågade inte… analyserade mig.. honom… andra människor… osv… osv…
Till slut släppte jag taget… mina skyddsmurar TACK ?
Likaså när jag skulle bli mamma eller blev mamma…
Vågar jag släppa in barnen…? Kärleken fullt ut…?
För
Mig var det inte OM utan NÄR jag skulle förlora mitt barn.
En mamma föräldrar gruppen hade bilder på sitt nyfödda döda barn… pyjamasen och kramdjuret till kistan osv
Varför skulle inte detta hända mig…?
Sen släppte jag ju ändå in denna underbara upplevelse och njöt men ändå var jag livrädd att vara lycklig…
När pontus föddes och nästan dig så fick jag till slut med honom hem… DÅ vågade jag ännu mer.
Ett försök att se det vackra i det olyckliga i det tragiska … så kanske lyckan finns närmare?
Min dotters bästa vän som tog sitt liv… och hon hittade honom… hon visste vad hon skulle hitta…
Hennes skuld att gjort för lite… hennes olyckliga själ nu… jag försöker få
Henne att se tacksamhet för att få vara den som fann honom… det var nog hans önskemål… hans gåva till henne att faktiskt fånga del av hans önskan… hon blev den enda av vännerna som fick det.
Alla andra har bara fått se hans urna och hans grav…
Jag kan nog tycka att mitt i all sorg så måste det vara lycka fast kanske ur ett annat perspektiv men ett sätt att gå vidare.
Nu såg hon bara hans ben genom en brevlåda men ändå hon var där men hon hade helst velat orka rycka upp dörren och suttit bredvid han tills räddningstjänsten kom.
Usch vad djupt detta blev…
Jag ser så mycket på mitt jobb.
En mamma blev så glad när jag ringde och berättade för henne till vilka människor hennes sons organ hade gått efter organtransplatationen… det kanske inte var lycka i mitt bröst jag kände men ändå en tacksamhet för hennes skull att hon kunde känna lycka i att hennes son ändå inte dött förgäves.
Så lycka kan födas av olycka och lycka kan ge olycka men man måste våga känna och tillåta…
Fast jag är fortfarande feg och rädd även om jag ibland tänker klokt…
Eller kanske är det oklokt…?
Jag har diskuterat varianter av detta och kärlek i min blogg så mina läsare blev nog utmattade på Mig ?men fick även några privata meddelanden som tänkte lika.
Ojojoj förlåt för min tömning av alla mina funderingar och många parenteser…
Himla bra och tankeväckande blogg du skrivet ??
Himla fint Loppisfynd nu står m för ? MonnaH ?
Ha det gott ?
Men åh, jag älskar dina svar! Det är så spännande att höra någon annans tankar på det jag skrivit, så fortsätt gärna! Jag vet inte hur man lägger till hjärtan, men ska kolla runt lite. Tack igen för din kommentar. Du verkar befinna dig på en härlig plats i livet och har riktning framåt, trots tuffa utmaningar det senaste året. Kram på dig!
TACK ???
Positiv psykologi är bra så länge som det kan ge en aha-upplevelse. T ex när man jobbar med svåra saker (sjukdom, död) är det lättare (för mig) att sätta saker och ting i rätta proportioner i mitt eget liv. Inte gnälla över vädret eller småförkylningar t ex. Men visst finns det gränser hur långt man kommer med positiv psykologi också. Tacksamhetsdagbok kan vara en ögonöppnare. Men en gång uppfattat- bra, kanske det inte behöver tjatas livet ut. Tyvärr är det så att de som skulle vara mest hjälpta av positiv psykologi verkar inte alls kunna ta till sig den.
Ja, så är det ju! Och det som du skriver i sista meningen: Det är svårt att greppa om det är en naturlig fallenhet för pessimism som stoppar vissa personer från att faktiskt göra aktiva val som skulle kunna höja deras livskvalitet. När jag skrev att positiv psykologi kanske kan vara skadlig t.o.m. menar jag att vissa saker kan man inte uppnå om man inte är tillfreds med sig själv. Det spelar ingen roll om man gör allt på listan i en bok, rensar i röran eller stiger upp kl. 5 på morgonen. Man kanske behöver gå i terapi, ta hand om sig själv och ibland ta befälet och släppa ryggsäcken med skuld eller sin offerkofta. Vissa hamnar i ett läge där de är mer intresserade av att förklara varför något inte funkar än att göra något åt det som är fel.
I KBT där jag har gått fanns inget intresse att gräva i det gamla utan man blickade bara framåt. Nu när jag har passerat 45 år blir det nog bra så också, jag har grävt och förstått det som har varit på egen hand.
Jag utgår också från KBT och det är väl det som de flesta anser vara ”rätt” i de flesta läger gällande terapi. Det är skillnad på att grotta ner sig i att man har haft en tuff barndom och försöka skuldbelägga olika personer och situationer och på att säga: ok, så här är läget. Nu måste jag kanske lära mig nya mönster. ”Släpp och gå vidare.” Jag gillar SSLD, en KBT-variant gällande relationer av olika slag som utgår mycket ifrån att se människan man har att göra med istället för att försöka ändra den.