Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.
Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.
Då och då köper jag saker på Sikö Auktioner. De har lokaler i Karlskrona, Kristianstad och Malmö och är varken lika stora eller kända som Bukowskis m.fl. Jag fick ju en fantastisk litografi av min bror och svägerska som de hade fyndat där för några år sedan, och efter det har jag varit inne då och då om jag haft spaning på något. Igår kväll kollade jag in trasmattorna jag hade ropat in för några hundralappar (dottern flyttar till egen lägenhet om några veckor) och fick syn på mitt drömmöblemang. (Det går på 22 780 kr för bordet och 40 098 kr för sex stolar, inalles 62 878 kr.)
Där stod det nu, några timmar före avslutad auktion, med ett pris på några hundralappar. I behov av omlackering (det går på ett antal tusenlappar) och nytt tyg till sitsarna, men ändå. Jag frågade maken om detta inte var ett tecken, så säg?! En sådan här auktion, med dold chans på fynd, det är bara invigda som visste att detta var ett Carl Malmsten-möblemang då det var märkt ”Matsalsmöbel Bodafors”, tar oftast inte fart förrän de sista minuterna. Maken frågade vad jag tyckte var ett rimligt pris, med tanke på att flera tusen måste läggas på omlackering och omklädning och att vi faktiskt inte vet hur stadiga stolarna är, och så körde vi. Jag fick hålla tungan rätt i mun och hängde inte riktigt med då sista budet hade lagts, men jodå, vi ”vann” auktionen! 4 400 kr inklusive alla avgifter. Nu får vi se om vi köpte grisen i säcken eller om detta är mitt hittills bästa fynd!
I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.
I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.
För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?
Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!
Sedan han lämnat Korpamoen tar han stigen mot Bökevara Bidalites vägskäl ser han snart en halv fjärdingsväg är det bara
Skälljud från korna hör han svagt ifrån Åskålens näs och uddar Hölassen där, i träd och snår, brukar kvarlämna strån och suddar.
Över grind och stätta har han svingat sig, nu är han nära Fötterna är lätta för han vandrar vägen till sin kära
Åkerby har han bakom sig där ska dansas på lördagsnatten När han passerat Åleberg ser han Kråkesjöns dunkla vatten
På Krysseboda sommaräng ser han liljekonvalj utslagen Björkskogen där bär nya löv Där är ljust in på sena dagen
Över grind och stätta har han svingat sig, nu är han nära Fötterna är lätta för han vandrar vägen till sin kära
Och snart är han vid Sju bönders grind Jag kan skymta hans vita krage Snart med hans axel mot min kind går jag i Duvemåla hage.
Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg
Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.
Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.
När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.
Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.
Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…
På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.
Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.
Jag vet inte riktigt hur du tillbringade gårdagen? Vädret var heeelt fantastiskt och fåglarna kvittrade i varje buske, Blomsterlandet hade långa köer hela onsdagen inför det som för många är en långhelg och kanske var det en och annan som icke högaktade Folknykterhetens Dag då de grillade för första gången denna mer än svala vår med tanke på hur långa onsdagsköerna till Systemet i Vedeby var. Själv befann jag mig hos en vän och hjälpte henne flytta. Trettio år i samma hus, minnen, upplevelser och, tja, grejer passerade revy. Vi var ett helt gäng som packade och förflyttade. När jag sent omsider kom hem och hade vattnat trädgårdslandet tackade jag inte nej till en fotmassage.
En och annan möbel plockades upp av hugade spekulanter, men när bäddsoffan skulle ner för trappan gick det inte trots att den monterades ner i flera delar. Till slut fick någon den briljanta idén att en himmelsfärd via balkongen kanske skulle funka, säkert inspirerad av dagens datum. När möbelpjäsen stod på altanen brast de församlade ut i spontana applåder, ungefär som vid en landning av charterplan.
Jag muttrade väl häromdagen ett och annat att jag inte har tagit särskilt många foton på mina tulpaner, men den här buketten kan jag väl inte bara låta försvinna in i glömskans land? Jag är så otroligt glad i dessa glädjepiller! Snart är det dags att bekämpa otäcka sniglar och annat ”naturligt”, men rådjuren låter åtminstone mina tulpaner växa ifred sedan rådjursstängslet kom på plats. Halleluja!
Den här veckan kostar ätmogen mango 10 kr/styck på ICA. Några av mina finaste Thailandsupplevelser inbegriper sticky rice, den traditionella thaidesserten som ofta kan beställas i något gatustånd. När jag kom hem med två mangos var det därför inte helt märkligt att jag bestämde mig för att leta upp ett recept på denna kulinariska läckerhet och försöka göra något liknande.
Till sticky rice ska man egentligen använda ett speciellt ris som blir särdeles kletigt, men då vi fortfarande har som projekt att använda det som står i skåp och lådor fick det bli grötris som jag utgick ifrån. Då vi har en riskokare modifierade jag receptet lite och testade en egen version. Konsistensen blev inte helt rätt, men det blev sannerligen smaken! Med tanke på att vi hade 22 grader i skuggan just den dag då desserten inmundigades kändes det ändå rätt autentiskt!
Svenskt sticky rice enligt Monnah
1 1/2 C grötris
en burk väl hoprörd kokosmjölk (delas upp i 1 C + ”resten”)
1/3 C socker
1/4 tsk salt
SÅS: resten av kokosmjölken i burken plus 1 msk socker och en nypa salt
1 msk rostade sesamfrön (struntade jag i, men en del tycker att det tillhör)
1 stor, mogen mango skuren i smala skivor
Skölj riset väl och blötlägg i vatten över natten.
Häll av riset och ångkoka det i 60 minuter. (Detta kan göras på olika sätt, själv använde jag ångkokningsinsatsen på vår riskokare, 2×30 minuter.)
Koka upp 1 C kokosmjölk med 1/3 C socker och 1/4 tsk salt och se till att sockret löser sig ordentligt. Rör så det inte bränns. Gör detta strax innan riset ångat klart och håll varmt.
Lägg det ångkokade riset i riskokaren, häll över kokosmjölksblandningen och 1 dl kokande vatten och kör programmet för snabbris.
Koka upp resten av kokosmjölken, sockret och en nypa salt tills sockret löst sig. Rör så det inte bränns i botten. Låt svalna.
Servera genom att lägga riset i en liten form lagom till en portion och försiktigt lägga upp på tallrik. Häll över lite sås och dekorera med mangoskivor. Mums.
”Hur många gånger har du tagit kort på ditt tulpanland nu?” frågade maken igår. Tja, inte särskilt många, faktiskt. Jag njuter mest och har delat ut till några som varit här eller som jag varit hos. Tanken är ju att det här ska vara en enda stor bukett på lök, att jag faktiskt har lov att plocka precis hur många jag vill. Det blir naturligtvis lite svårare när det ser ut såhär, det ska jag inte sticka under stol med. Jag njuter!
Promenaden till fiskdammen bjuder på vitsippsglädje. Det är roligt att ha flera vackra promenader att välja på och dessutom märker jag förändringar i naturen bättre om det dröjer några dagar mellan besöken. Igår hjälpte jag till på en svensklektion via Zoom. Jag satt på den här stenmuren och lät amerikanerna uppleva den underbara svenska naturen som en extra krydda till själva språket.
Fiskdammen, men inte en guldfisk så långt mina gamla ögon kunde nå. De kanske behöver mutas med något gott. Vi får ta med det äckliga, glutenfria knäckebrödet nästa gång! (Gick ut i april och är segt och smaklöst, inte knäckigt någonstans.) De känner nog ingen skillnad.
Här förberedde jag en odlingslåda till gurka och pumpa igår. Jag vände på grässvålen och grävde samtidigt ner hästgödsel och sandjord från en hög i trädgården. På med ett tjockt lager gräs, packat. Jag tänker sedan lägga i högar med kogödsel och sätta pumpa och gurka rätt i.
Daggkåpan ska inte vara kvar och gräset runt omkring ska röjas. I lådan till vänster ser du längst upp hur det blir om man inte ser till att stoppa gräset att växa in utifrån. Jaja, det får vi ta hand om sedan. Just i den lådan har det gröngödslats, så det kommer ändå att växa fullt med klöver och vad-det-nu-var-i-fröpåsen.
Slutligen måste jag slå ett slag för den förhatliga nässlan. Jobbig som sjutton, men fantastisk som gödning och jättegod att äta. Se bara till att ha långärmat och handskar då du plockar och skölj noggrant så tar kokningen och stavmixern hand om resten.
Mmmmm… Nässelsoppa redd med lite grädde och pocherat ägg. (Använd så färska ägg som möjligt, knäck i kopp. Vattnet ska stå ca 5 cm högt i en ganska vid kastrull och innehålla 2 tsk salt och 1/2 tsk vit vinäger per liter vatten. Koka upp och sänk värmen innan du låter äggen glida ner i det sjudande vattnet. Koka i 3-4 minuter.)
Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta: Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla de tänker sin ändlösa tanke till slut… Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas: Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas och villrådigt svallande vänder sig om…
Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida, hör fåglarna tystna och skogarna lyssna, ser furorna drömma sin eldskensdröm, när solguden sjunker bland hägringar röda och korsfäst på strålar i människans öga, det kisande, bländade, förblöder av ljus.
Och timmen är kommen då skuggorna bleknar, och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar, och vatten och eld för ett ögonblick möts: Hur längtar inte havet att få sin oro stillad, hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet, hur tiger inte skogen i sollängtan djup!
Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor, hur längtar inte solen att famna dem som fordom och smälta och försona vad som är delt och kallt! Och när ur den blånande snäckan hon framgår, den eviga skilsmässotrånadens stjärna, hur längtar inte människan då från intet till allt!
Triggervarning! Långt och tråkigt inlägg för alla som inte är odlingsintresserade. Idag vaknade jag trött men mycket nöjd. Jag är så tacksam för att helgen bjöd på exakt rätt balans av härligt utejobbarväder och regn. Fröerna älskar att jorden är fuktig och grunden är svår att få till med vattenkanna. Nu är iallafall tio av de sexton låder maken byggde ihop förra året preppade. De är 90×360 cm stora, ett mått som bestämdes efter att vi hade sökt efter de ultimata måtten på det generösa internetet och vi hade testat lite olika alternativ med tänkta lådor på friland. I en låda på 90 cm bredd kan man nå mitten utan att bryta av sig ryggen, det går att odla också rätt bra med potatis i den (det funkar kanske egentligen bättre med potatis på friland) och den är lagom lång att hantera utan att behöva springa benen av sig för att komma runt. Egentligen hade jag bara tänkt jordförbättra sju av lådorna i år, men det slutade inte riktigt så. Här är den nya planen:
Potatis, tre lådor Lök, morötter, dill, två lådor Olika salladssorter, rädisor, spenat och ätbara blommor, en låda Gröngödsling, tre lådor Jordgubbar och smultron, en låda Palsternacka, rotselleri, squash, pumpa, sockerärter, bönor och gurka fördelat på de sista sex lådorna
Jag har såklart i vanlig ordning förodlat alldeles för många av de plantor som tar en massa näring och plats i anspråk, men det får lösa sig när det är dags att plantera ut dem om några veckor. Min bror har mycket rabarber i sin trädgård, en växt som är tacksam att föryngra genom att ta rotbitar vilket min syster gjorde åt oss förra året. Nu har sålunda utrymmet vid avloppsbrunnen fått både en vinbärsbuske (makens femtioårspresent) och tre rabarberplantor. Det kommer inte att vara dags att skörda något av detta i år eftersom alla plantor fått sina permanenta platser i vår. Hallonen har fått mer näring och verkar ha bestämt sig för att inte alldeles ge upp hoppet (vilket nästan jag hade gjort). Det som är kvar att fixa är ett redskapsskjul med en mysig uteplats att sitta och njuta vid samt en liten örtagård. Tulpanhörnet hoppas jag ska kunna fungera som något annat under sommar och höst, men jag vet inte riktigt vad än.
Panoramabild över grundutseendet. Lådorna kommer alltså att byggas högre med tiden då vi hoppas att täckodlingen blir framgångsrik och vi bara kan fylla på med mer och mer jordmassa. Som du kanske ser finns det utrymme för tre plankor på höjden. Utrymmet längst fram i mitten ska rymma en pergola är det tänkt och det stora presenningsschabraket längst bort är ett experiment med eMB (hela gamla, lilla häcken som körts i kompostkvarn) som sägs bryta ner trärester till mull skyndsamt, ungefär som bokashin funkar. Gräset som ser lite ovårdat ut ska få sig en omgång med grästrimmern, men den behöver lämnas in till cykelverkstaden här på ön för lite omtanke först.
För att hålla reda på vad som sätts i vilka lådor utgår jag från väderstrecken. Detta är alltså lådan längst upp i nordöstra hörnet. I odlingsdagboken i Anteckningar-appen på telefonen skriver jag allt som görs både i trädgård och trädgårdsland efter datum och allt kompletteras med bilder liknande denna för att jag ska kunna komma ihåg bättre. (Fina små skyltar i trä eller plast försvinner i jorden och mitt minne är lika gott som kort, vis av erfarenhet.) De smått oläsbara krumelurerna här visar alltså att jag satt en rad med rosa lök och silverlök, en rad vintermorötter, en rad gul lök (Stuttgarter Riesen), en rad dill (två sorter) och en rad rödlök (som var i lite dåligt skick, viktigt att dokumentera för att påminna mig om de kanske inte blir så fina).
Slutligen är det viktigt att ge oss möjlighet till blomsterprakt också! Här vid nedre muren som agerat dahlia- och ettårsrabatt sedan 2017 ska det rensas upp lite. Sedan hoppas jag att de fina jordärtskockorna som jag satte i höstas kommer upp och att alla de blandade fröerna trivs så vi kan fortsätta plocka fina buketter hela säsongen. Längst ner vid den färdigställde delen av muren satte jag ett gäng överblivna dahliaknölar som var fina, men lite små. (Jag har ingen aning om vilka sorter de är, kanske är alla Sven-Erikdahlior? Jag misstänker dock att det kan vara lite andra sorter också.) Jag blandade i lite gödsel i jorden för att de skulle bli extra glada, annars vet jag redan att denna jord passar dem perfekt. Nu hoppas vi bara att det blir lika bra vid den andra stenmuren där de flesta dahliorna fått plats i år.
Ja, det om detta! Nu börjar den nya veckan och det sägs att vi ska få kanonväder! Jag är beredd att behöva vattna varje dag för att allt jobb inte ska vara ogjort. Må årets odlande slå väl ut!