Naturen är full av underbara, fantastiska varelser. Igår hade jag besök av en guldbagge, den levande sorten som stod modell för den svenska filmbranschens finaste pris. Först nu förstår jag varför det blev just denna. Så otroligt vacker (tyvärr rörde den sig så mycket att jag inte hann med med telefonkameran) och fascinerande. Jag har fått en ny favorit!
När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.
Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.
Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…
På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.
Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.
Inatt klockan halv fyra skedde ett mord utanför vårt sovrumsfönster. Jag gjorde vad jag kunde för att stoppa det hemska, men naturens krafter är starka. Jag misstänker att det var grävlingen som lurat omkring på vår gård som var förövaren. Mördaren grymtade, det stackars offret skrek så hjärtskärande att jag fick ont i magen. Jag tyckte att det lät som ett stort djur, men det var kanske bara kraften i dödsångesten. Det går att se var i det höga gräset jakten ägt rum, men jag vågar varken rota runt efter blodspår eller eventuella lik. Hu!
Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?
Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.
Puss på flickorna innan de for iväg till skolan. Frukost i ensamhet. FaceTime med Mamma (Vad då, skulle vi själva ha tänkt på att boken skulle ha ett tomt försättsblad? Gör om, gör bättre.). Städa köket efter god grillmiddag med vänner. Lång promenad med promenadkompisen efter en god stunds kliande på magen av Miss Sophie, hennes basset hound som inte har någon integritet alls…
Mattelektion, avrundning och förberedelse av nästa område. Photoshop. Skjuts till konstskolan. Sen lunch, perfekt avokado. Dags att sticka lite. Mammas halsduk måste bli klar så jag kan skicka den med min bror då han åker tillbaka om ett par veckor.
Här är min favorit i lamahagen vi går förbi ibland. Är den inte alldeles illbedåriskt söt? Ögonen får mig att smälta varje gång.
Edit: Det här är ingen lama. Det är en alpacka! Alltid lär man sig något.
Utsikten över Provo då man promenerar med Kat, hunden. Rätt läckert faktiskt. När man tar höger en liten bit längre bort går man rakt upp i bergen. Så konstigt!
Yngsta dottern har tjatat och tjatat om ridlektioner. Brutna fotleden och en del annat kom i vägen, men nu är det äntligen dags. Vi håller på att undersöka olika möjligheter. Jag tror att det blir här på Melville vi hamnar. Så otroligt välskött! Fina hästar och en engagerad ridtjej som gärna visade oss runt och gav inside information om varenda häst på bygget.
Det var längesedan jag lekte i Photoshop. Jag saknar det! Påskbilden blev inte vad den borde, men det var kul att åtminstone dra lite i olika reglage och fixa lager. Jag har det i mig, precis som handpysslandet. Jag lägger det tunga bakom mig och lägger upp det vackra, det fina och det önskade framför mig. Det för mig uppåt. Och jag tackar för hjälp och uppmuntran från rätt håll. Ibland är det små saker som hjälper, ibland behövs tyngre artilleri. Jag skulle behöva en kreativ boost, för jag får inte riktigt till jobbet som ska vara klart om två dagar. Må Doktor Snuggles uppfinna något till mig i drömmarna i natt!
Grattis till älsklingen som idag fyller lika många år som sin skostorlek. Han ligger bara några månader framför mig, men har många fler gråa hårstrån än jag. Han är dessutom lite visare på vissa plan och lite dummare på andra. Än jag, alltså. Vårt team brukar funka rätt bra tillsammans. Han puttar, jag stoppar. Han rättar i leden, jag fluffar. Bra så. Hur har du det med din livspartner? Är ni som två kloner eller kompletterar ni varandra med olika egenskaper?
När jag fyller 43 i oktober vill jag vara i lika bra form som då jag var 41. Det låter väl som ett bra mål? Jag har insett att mål som ”se ut som Demi Moore” (fast det vill jag ju inte) eller ”vara lika vältränad som Wanja, 76” inte går att leva upp till. Fast jag blir ruskigt inspirerad av Wanja och kan säga ”kan hon så borde väl jag kunna bättre än jag kan idag”. Det låter som ett bra och görbart mål. Här är inspirationsreportaget om Wanja. Se det! Kanske blir du lika inspirerad som jag.
Födelsedagen har firats med kycklinggos hos grannarna, middag på Tucanos med familjen och tårta med vännerna här hemma. Finfin födelsedag tycker jag, fast den inte ens var min.
På väg hem från kycklingarna fick vi med oss nyvärpta ägg från de äldre hönorna i hönshuset. Vita, bruna, gröna och blå, alldeles fantastiskt vackra! De blå och gröna nändes vi inte använda, men de vita och bruna åkte i tårtsmeten. Mormor Brittas tårta blev kanske ännu lite godare än vanligt. 🙂
Hoppas att det blir ordning på min bloggserver på måndag, för annars måste jag nog byta. Allt går så långsamt nu och jag har varken tid eller lust att sitta och vänta. Mitt bloggande ska gå snabbt och smidigt för att funka för mig. Jag återkommer i alla fall. Var så säker på det.
Idag har jag och mamma varit i Vetlanda för att hälsa på en god vän. Mamma lärde känna S och hennes familj då de kom som flyktingar från Bosnien och mamma jobbade som SFI-lärare. Genom åren har jag fått höra en del om vad som hände innan, under och efter Balkankonflikten… Att få fly med små barn för att försöka överleva och skapa ett nytt liv och en ny verklighet i ett nytt land är något som de allra flesta av oss lyckligtvis aldrig ens behöver fundera över. Jag är så glad för S och hennes familj och att våra vägar har korsats! Mamma och jag blev bortskämda med en massa gott att äta och dessutom fick jag en väldigt fin present, nämligen en Zutter Bind-it-All. Nästa gång i Utah, S! 😀
Ps: Jag blev alldeles förälskad i Ricky, kanariefågeln som sjöng som en gud. Alltså, jag tror jag börjar förstå min svågers passion för fåglar! Att se Ricky dra igång sina arior mellan fröhackande och gurkätning var lika spännande som vilken thriller som helst. Har du haft fåglar någon gång? Tyvärr var det helt omöjligt att få en klar bild på själva Ricky för han rörde på sig h-e-l-a-t-i-d-e-n, men visst kan du se att han var rätt fin?
Ps 2: Dagens skratt handlade om syfilis och stela lillfingrar. Här kan du läsa lite mer, S! 😀