13 mar

Varde ljus…

… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt för alla som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.

13 nov

Längtan.

Jullängtan. Japp, nu har den infunnit sig. Jag har högar med julklappar på golvet i arbetsrummet och några fina pappersmagasin med advents- och jultema. Hela internet är fullt av precis samma typ av information, men jag ser ett värde i att sitta ner med en bok eller tidning och ta på sidorna, ta in bildinformation utan att den strålar från en skärm. Just tidningarna tjuvläser jag för att sedan skicka vidare till olika personer som jag tänker kan få glädje av dem.

Jag älskar att ge presenter! Jag har inte riktigt kommit igång igen efter året då mina föräldrar gick bort, men sakta återkommer lusten att förgylla andras liv. Överraskningspaket är ju alldeles fantastiskt att fixa. Själv fick jag för ett tag sedan ett halsband av en vän som vet hur mycket jag älskar ”mina berg” i Orem. Det var förvisso en födelsedagspresent, men då det hamnat på avvägar och kom fram mycket senare blev det en riktig överraskning då det väl dök upp hos mig. Nu förgyller detta halsband mitt liv på daglig basis, inte bara då jag har det på mig, eftersom jag hängt det jämte vårt blyglasfönster på bergen på toaletten.

Här står de redo i arbetsrummet, presentpappersrullarna. Jag har stoppat dem i en gammal rektangulär plastsoptunna från USA som passar utmärkt för ändamålet. Själva presentinslagningen är en inte helt oviktig del i presentgivandet, åtminstone för mig. Det är inte särskilt ofta jag ger utrymme för mitt pyssliga alter ego numera, men när det händer så pickar mitt gamla hjärta lite fortare. Det är ju så roligt! Ja, jag längtar. Och längtan är en viktig del i den förväntan jag känner runt den här tiden varje år. Jag kommer knappast att göra ens hälften av allt jag drömmer om, kanske inte ens en tiondel, men det som händer i mitt huvud ger mig också glädje. Det känns fint att skriva det och acceptera att det faktiskt är så. Jag hoppas att också du har något att längta till och glädjas över!

04 okt

Nedslag i min söndag.

Känner mig stolt över att ha en egen potatiskorg i stenladan. Det är stort på något vis. Inte för att potatisskörden blev överdrivet fantastiskt i år, men jag gläds ändå. Och eftersom vi bara är två stycken tror jag vi kommer att klara oss ett tag på det här, även om vissa exemplar är angripna av något eller bara är i allmänt dåligt skick.

Tack Vajlan för fri tillgång till aroniahäcken! Nu har jag fyra påsar bär i frysen. De behöver gotta till sig lite och blir precis som slånbär bättre efter en viss köldbehandling. Jag har sparat några stycken bär som jag ska prova att göra aroniarussin av. Funkar det så plockar jag nog en omgång till.

Många långa timmar för att följa konferens, långa telefonsamtal och FaceTime-möten. Fick akut Orem-längtan. Ringde min morbror och han hade gått omkring och gråtit och saknat Sverige, så det är bara att landa i att det är som det är. ”Home is where I put my butt” (där jag placerar min rumpa är jag hemma, typ) har varit ett bra mantra under mitt liv, men det klarar inte att helt utrota känslan av hemlängtan. Man kan trivas hur bra som helst, ha det hur bra som helst och frodas och ändå känna ett styng av längtan till något annat. Samtidigt. Bort, hem, till, från…

16 maj

En grind till en hage, inte Duvemåla, och lite om triggers.

Duvemåla hage

Sedan han lämnat Korpamoen
tar han stigen mot Bökevara
Bidalites vägskäl ser han snart
en halv fjärdingsväg är det bara 

Skälljud från korna hör han svagt
ifrån Åskålens näs och uddar
Hölassen där, i träd och snår,
brukar kvarlämna strån och suddar. 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Åkerby har han bakom sig
där ska dansas på lördagsnatten
När han passerat Åleberg
ser han Kråkesjöns dunkla vatten 

På Krysseboda sommaräng
ser han liljekonvalj utslagen
Björkskogen där bär nya löv
Där är ljust in på sena dagen 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Och snart är han vid Sju bönders grind
Jag kan skymta hans vita krage
Snart med hans axel mot min kind
går jag i Duvemåla hage.

Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg

Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.

Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.

24 apr

Äntligen!

Ridlektionerna för yngsta dottern har varit ett dåligt samvete läääänge. Idag var det äntligen dags för upp till bevis. Skulle det visa sig att hästar och ridning verkligen det bästa som finns i världen? Nu är S inte helt oerfaren. Hon har ridigt flera gånger förut och var till och med på ett ridläger för ett par somrar sedan. Att få ridlektioner däremot är något helt annat. Att känna samhörighet med en speciell häst, att höra från en fröken att man är ”a natural”, att känna sig hemma i vokabulären och omgivningarna… Jag är så glad för min dotters skull! Jag kommer nog aldrig att dela hennes glädje för just hästar, men jag vet hur det är att verkligen brinna för något. Och svaret på om det där med hästar verkligen är det bästa som finns är JA!

24_4

24_3

24_2

24_1

24_5