När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.

Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.

Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…

På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.

Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.