AFTON 

Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta:
Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla
de tänker sin ändlösa tanke till slut…
Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas:
Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas
och villrådigt svallande vänder sig om…

Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida,
hör fåglarna tystna och skogarna lyssna,
ser furorna drömma sin eldskensdröm,
när solguden sjunker bland hägringar röda
och korsfäst på strålar i människans öga,
det kisande, bländade, förblöder av ljus.

Och timmen är kommen då skuggorna bleknar,
och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar,
och vatten och eld för ett ögonblick möts:
Hur längtar inte havet att få sin oro stillad,
hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet,
hur tiger inte skogen i sollängtan djup!

Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor,
hur längtar inte solen att famna dem som fordom
och smälta och försona vad som är delt och kallt!
Och när ur den blånande snäckan hon framgår,
den eviga skilsmässotrånadens stjärna,
hur längtar inte människan då från intet till allt!

Erik Johan Stagnelius