Jag gillar att pilla med smått och pyssel ligger i mitt DNA. Pärlplattor, klippdockor, minivävstol. Dockskåp, Barbie-kläder, collage. Virka, sticka, väva. Brodera, sy kläder och lapptäcken. Scrapbooking, kortmakeri, kalligrafi. Jag behöver något att pyssla med för att verkligen trivas med livet. De senaste åren har jag mest stickat och papperspysslet har tagits fram till brorsdottern då hon och jag har pysslat tillsammans. I samband med min kontaktmånad bestämde jag mig för att ha målet att pyssla ihop ett gäng kort för att utmana mig själv. Oj, vad roligt det var! Jag ägnade många timmar hörom helgen till att stämpla, måla, limma och skriva. Tack Lena och You Do för alla härliga år! Och Fiffi och Metalimo för den delen. Så mycket roligt jag har haft!
”Det ser lite deppigt ut”, var dotterns kommentar. Själv gillar jag känslan och hittade grejer som jag tyckte hjälpte till att skapa ett icke-deppigt födelsedagskort.
Inte särskilt deppigt, eller vad tycker du?
Det här var det roligaste kortet att göra. Olika medium och viss väntetid mellan de olika teknikerna. Och vad jag känner det gröna i mig! Ljuset låter våren ta över mer för varje dag.
Se, där fick jag till och med till lite kalligrafi! Mitt guldbläck börjar ta slut och jag försöker hitta ett bra alternativ här i Sverige. (Detta köpte jag i USA och märket verkar inte finnas tillgängligt. Jag är inte intresserad av en massa extra moms och andra avgifter de lägger på vid direktimport.)
Jag gjorde ännu ett gäng, några väldigt enkla och andra mer avancerade. Nu ska jag bara se till att få ut den till mina marssystrar och några av alla andra midsommarbarn på min födelsedagslista. Jag gissar att det inte blir så mycket tid över till sådana här aktiviteter framöver, men jag njöt verkligen av denna pysselhelg.
Upp till kamp. Denna dag av fröjd och glädje! Eller inte, beroende på vem man är och hur man ser på saker och ting. För mig är detta en dag då min tacksamhet fokuseras på de kvinnor som har gått före mig, de som i smärta har fött sina barn för att jag ska kunna finnas, här och nu.
Elin Forsman Elsa Svensson Nanna Vega Florentia Aronsson Karin Augusta Cecilia Bonnier Anna Sofia Hansson Emma Charlotta Petersdotter Hanna Helfrida Olsdotter Jenny Augusta Maria Petersson Carolina Svensdotter Greta Sofia Hansdotter Catharina Josefina Jonsson Johanna Sofia Petersdotter Sara Lisa Holst Sissa Svensdotter Kerstin Mattisdotter Maria Petersdotter Bengta Gisesdotter Christina Håkansdotter Kerstin Andersdotter Anna Cajsa Nilsdotter Kajsa Magdalena Persdotter Brita Catharina Åström Carolina Petersdotter Helena Carlsdotter Cecilia Månsdotter Ingier Nilsdotter Malin Larsdotter Elin Andersdotter Sigrid Nilsdotter Elin Olasdotter
Jag vet osedvanligt lite om de flesta i denna lista på kvinnor från fyra generationer. Efter mina senaste års intresse för släktforskning vet jag dock lite mer om var de levde sina liv och till viss del hur vissa av deras omständigheter såg ut. Dessa kvinnor var överlag inte särskilt rika och fick sällan smaka överklassens fördelar. Trots det vägrar jag tro att de flesta på listan var olyckliga, förtryckta och levde meningslösa liv. (Inte mer än sina män, åtminstone.)
En dag som denna fokuseras ofta på hur synd det är om kvinnor, hur förtryckta vi är och hur svårt vi har det. På gruppnivå, naturligtvis, så blir det alltid då vi generaliserar. Att ställa liv mot liv blir dock svårt eftersom ett liv är så komplext. Allt från kultur, klimat, DNA, hälsa, familjesituation – hur ska något som är bra för mig automatiskt vara bra för en kvinna i Yttre Mongoliet?
Jag är glad att jag blev just kvinna. Det finns inget högre värde i att vara man i mina ögon. Låt oss vara olika! Varför hyvla fram en form som tar bort våra speciella karaktärsdrag? Så fort det talas om ”sociala konstruktioner” och att barn själva ska få välja om de är män eller kvinnor blir jag modfälld. Det är som att kvinnokampen har slagit över. Manliga och kvinnliga attribut är något annat. Fritt fram för feminina män och manhaftiga kvinnor. Fritt fram för kvinnor som Oprah, som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. Fritt fram för män som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. (Det är ingen rättighet att ha barn – vissa får inga fast de är ytterst kompetenta eller att ha en relation till sina barn – det är något man förtjänar.) Fritt fram för människor som har möjlighet att välja att jobba med något som de brinner för! (Kom då ihåg att lika möjlighet inte är samma sak som lika utfall.)
Så ofta hör jag förhållandet mellan män och kvinnor beskrivet som en kamp. Själv ser jag det som ett pussel där vi kommer med olika pusselbitar som tillsammans skapar något ännu bättre än det vi kom med. Och på en arbetsplats tror jag knappast att det krävs att alla ska vara exakt lika bra på allting, så varför ska vi kräva det i våra förhållanden? Med tanke på att forskning visar att i princip alla överdriver sin egen insats då de blir tillfrågade hur mycket de gör i en relation jämfört med sin partner så bör man kanske lägga upp skavet på bordet innan man ältar sönder sitt förhållande. Saker kan nämligen ta väldigt stora proportioner om man låter dem växa i gödslad jord!
Vart är världen på väg? Ju mer vi talar om sociala konstruktioner, desto mer uppför sig människor som djur. Blotta en hals så hugger någon. Ju mer det hyvlas, desto mindre förståelse finns det för sådant som är olikt. Det talas om mångfald, men strävas mot enfald. Just det gör mig lite missmodig då jag tänker på framtiden. Har vi inte kommit längre, liksom? Hur som helst. Ha en härlig kvinnodag, du!
Planttanter! Vak upp, hör våren viska och knoppar brista!
Förra året drog jag igång försådden den 5/3. I år bytte jag ut aubergine (kul, men det blev alldeles för liten skörd för att jag ska fortsätta) mot rotselleri och upptäckte att jag hade glömt köpa basilikafröer. Annars blev det samma som förra året. Ett gäng tomater, paprika och chili. Jag hade plockat fröer från egna Golden och Marmande förra året för att testa skillnaden på köpefröer och egenodlat. De satte jag tillsammans med några andra från förra året och ett par nyinköpta sorter. I det här skedet är hoppet lika stort som drömmarna!
Makens hemmasnickrade växthus av en plasthylla och höj- och sänkbara lysrör går precis in i vår lilla gästskrubb. Helt perfekt! I år steriliserade jag den köpta såjorden (130° i ugnen i 50 minuter enligt instruktioner på nätet) för att slippa ev. sorgmyggslarver. Förra året fick jag invasion och min analys var att de kom från just såjorden. Tyvärr förlorade jag en hel del plantor på det viset och det var jag inte sugen på nu.
Nu börjar den både lite läskiga och härliga väntan på grodd, på att det gröna ska visa sig. Balansen mellan ljus och mörker, hur fuktig jorden är, temperaturen… Både det som kan bli rätt och fel ligger framåt i tiden, men just nu är allt bara bra.
Häromdagen berättade jag om hur jag hade tagit tag i den stökiga frysen. Nu är lådorna någorlunda organiserade igen. Frukt och bär, grönsaker, proteiner och övrigt. Ungefär så. Jag gjorde ett Numbers-ark med allt vi hade i frysen och vägde till och med det som inte var uppmärkt (jag märker nästan alltid det vi själva plockat in från natur och trädgårdsland och det köpta kommer färdigmärkt). Jag frågade våra kompisar över några styckdetaljer i lamm som jag inte riktigt kunde sätta namn på och fick svar. Detta är annars ett problem för mig. Jag är för ”korsstygn” för att våga experimentera helt fritt och vill gärna ha åtminstone lite vägledning.
Allt som allt fick jag ihop ett dubbelsidigt A4 som nu hänger på vår kyl. Jag vet nog att det kommer att bli si och så med att stryka bort det använda, men bara att jag skriver det här gör det mer troligt! Som sagt, rätt bra på listor, mycket sämre på att följa dem.
Jag inser att upplösningen antagligen inte är den bästa, men såhär delade jag upp listan:
Kött, fisk, chark, grönsaker, frukt och bär samt bröd. (Vi har även smörpaket i frysen, köper alltid vid erbjudanden, men de är ständigt i rotation och behöver inte stå med i listan. SKULLE det finnas glass kan jag tala om att den inte heller behöver någon rotationslista. Hm.) Allt märktes också med vikt och/eller antal. Missade jag något? Hade du gjort något annorlunda?
Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.
Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.
När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?
Jag satt just och letade recept. Vi har haft en påse durra i skafferiet ett bra tag och nu tyckte jag det var dags att sätta det på prov. Durra (Sorghum bicolor) är ett gräs som används till att bl a brygga glutenfritt öl. USA är världens största durraproducent, men de flesta svenskar tror jag inte känner till detta spannmål. Anledningen till att jag upptäckte det var att jag såg en påse i mataffären och var sugen på att testa något nytt. Durra är ett mer näringsspäckat alternativ till bl a ris och för alla som jagar antioxidantrik mat är durra en riktig fullträff. För mig som inte tolererar vete speciellt väl funkar det att delvis baka bröd med, men allra lättast verkar det vara att bara koka och använda precis som ris.
Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar att fundera över vilka olika råvaror som passar tillsammans. Jag lagar fortfarande mest mat här hemma och utgår nästan alltid efter vad vi har i skåpen. Det blir mycket ugnsrostade grönsaker, ugnsstekt fisk, potatis, köttfärs-, lamm- och nöträtter. Fläsk mer sällan, men några paket bacon ligger oftast i kylen som backup. Det är ju jätteroligt med olika spännande recept, men dem ger sig oftast dottern på. Slökokaren gillar vi, mixerstaven och mixern jobbar rätt hårt. Jag försöker hålla våra knivar välslipade. Min personlighet är organiserad, men när det gäller mat tar jag mest beslut tidigast samma morgon som maten ska ätas.
Innan våren gått över i sommar behöver frysen tömmas. Jag säger ofta det, men så ligger både bär och grönsaker kvar medan vi fyller på med kyckling, fisk och lite annat smått och gott. Nu ska det bli av på riktigt. Anledningen att så mycket blåbär är kvar är att vi inte velat ”slösa”, men det är ju jättetrist om de till slut inte är goda att äta för att vi väntat för länge! Nu har jag därför gått igenom frysen och skrivit upp vad som finns kvar för att det ska finnas en PLAN. Ojojoj, undrar hur det ska gå…
Är du en sån som längtar efter att få se vad som döljer sig bortom krönet, eller är du en sån som tar din tid och ofta vänder dig om? Idag har jag hört historier som fått hjärtat att gråta och magen att knyta sig. Livet är inte alltid lätt och ibland hade det varit bra med en extra vägvisare. ❤️
Jag brukar se till att ha mitt årsord omkring mig på något vis. Halssmycke, armband, tavla, post it-lapp på datorn – jag har haft alla möjliga lösningar. Med tanke på vad kontakt faktiskt betyder och att det finns ett taktilt inslag bestämde jag mig för att skaffa en liten ”fickkram” i tenn. Detta hjärta är inte mer än 1,5 cm högt. Anledningen till särskrivningen är att det inte fick plats med hela ordet, men också att jag tyckte att det är tillförde något. Kon-takt är alltså en svensk form av contāctus (beröring, sammanfogning av ytor, förening). Det latinska prefixet con- från com = sam(man) och takt från tangere = att röra. Lätt att följa då man tänker att också taktil härstammar från samma verb, alltså tangere. Med hjärtat får jag en påtaglig kontakt med ordet då det ligger vid datorn.
Någon jag pratade med tyckte att det här årsordet verkar fasligt krångligt att förhålla sig till. Tvärtom, tänker jag! Jag älskar att alla delar av ordet är en naturlig del av mig. Relationer med andra människor, att jobba med mina händer, vikten av att se in i det som är större än jag. Detta ord är kärnan av mig själv på något sätt och jag gillar att ha plockat ut de olika delarna för att ge dem mer eller mindre plats. Andra års ord har knappt fått något utrymme och då har det fått vara bra med det.
Alla drar sin egen vagn i det här livet. Det är lätt att tycka om andras val och sätt att leva sina liv, men till syvende och sist står vi kvar där med vårt eget lass. Vi kan få hjälp och kan bli stjälpta, men uppgiften att transportera det från födelse till död är vår egen och det ansvaret kan varken säljas eller ges bort. Jag är tacksam för det som mina årsord har tillfört i mitt liv och hoppas kunna fortsätta att utvecklas genom kommande ord.
Min underbara svägerska har varit här och kapat ”lilla häcken”, den som står runt huset som flyttades längre ner på vår gata för många, många år sedan. Tanken är att den ska få växa upp under övervakning och på så sätt ges chansen att komma igen lite. Med en massa gödsel och flis runt fötterna tror svägerskan att den kan ta sig och bli tät och fin.
När maken fick höra att det torra gräset runt häckens fötter skulle bort löste han det på snabbast tänkbara sätt. Eld. Vi kvinnor ojade oss och han tyckte vi skulle sluta klaga. Han löste ju problemet! Suck. (Gräset försvann onekligen fort.)
Nu är hela häcken nere och vi funderar på hur vi bäst ska ta tillvara på allt det ansade. Kompostkvarnen nästa! Spännande tider…
