I mina gömmor finns otroligt mycket pysselgrejer, så varje gång jag kommer på sätt att använda dem blir jag glad. Dagens utmaningsord zoo lockade för mig tankar på barn och djur, så det här blev resultatet. Snabbt och lätt! Sedan fotograferingen har kortet dessutom fått en liten talbubbla med ett grattis tillagt.
Så här långt blev det här projektet snabbast utfört från tanke till slutförande. Jag gillar verkligen att skicka post, men har varit dålig på det rätt länge. Det är inte så roligt när det tar två veckor för ett paket att komma fram mellan Sturkö och Handen (true story) och ett vykort kostar 13 kronor att skicka. Å andra sidan har den lägre viktgränsen gått från 20 till 50 gram, så det gäller kanske att maxa innehållet?
De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.
Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!
Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.
Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?
Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.
Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:
”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?” ”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”
Egen härd är guld värd, särskilt om man måste hålla sig hemma. Det finns dock en gräns på hur länge det är mysigt att bara skrota omkring. Är det två års restriktioner som börjar ta ut sin rätt? Lappsjuka? Jag fick två sjukomgångar, blev sämre efter att jag trodde att jag var frisk igen. Smak och lukt försvann för tre dagar sedan och jag hoppas innerligt att dessa viktiga sinnen återkommer fortare än vad andra har upplevt. Har lite hosta kvar och är lite segare än vanligt, men vill ändå påstå att jag är frisk på riktigt den här gången. ”Alla” är sjuka eller har varit sjuka runt omkring mig, omikron sprids verkligen som vinden. Håller tummarna för att världen hamnar i ett annat läge så vi kan gå på bröllop som tänkt i april. Längtar verkligen!
Jag plockade fram mina skrivdon ännu en gång igår. Den här gången fyllde jag på förrådet med allmänna kort. Tack, grattis, Krya på dig och lite annat som kan komma till användning. Det känns så dumt att jag har mängder av grejer till kort, men att jag vanligtvis i panik kommer uppspringande och ska fixa ett två minuter innan jag ska åka någonstans. I ett sådant läge hinner jag kanske vika till ett papper med vackert mönster, men mycket mer blir det inte.
Kortbaserna jag använder kommer antingen från min ”stash” av gamla grejer eller från Adlibris. De här är mycket prisvärda och av så bra kvalitet på papperet att jag kan skriva direkt med kalligrafipennor på dem. Dessutom finns de i två olika vita färger.
Twinklingsfärgerna har jag kvar från tiden i ”pysselbranschen”. De är fortfarande stora favoriter och funkar jättebra i kalligrafispetsar. Jag lägger några droppar vatten på färgen och låter den mjukas upp, sedan tunnar jag ut den ytterligare med vatten och använder samma pensel att fylla på spetsen innan jag skriver. Resultatet blir alltid olika eftersom jag hinner glömma exakt hur tunn jag ska göra färgen mellan gångerna.
De här kalligrafigouacherna är andra favoriter. De ser oanvända ut, men det är de inte. De är bara otroligt dryga och jag är mycket noggrann med mina grejer. (Det här är hon som mina syskon använder som hot då deras barn gräver ur Bregottburken för slarvigt, vad kan jag säga…) Färgerna ”poppar” och dessutom täcker de då man skriver på mörka papper också. Det här blogginlägget förklarar mycket bra allt du behöver veta om kalligrafigouache.
När jag var färdig med alla kort stoppade jag ner dem i kuvert och markerade löst med blyerts vilken typ av hälsning kuvertet innehåller. Bra att veta nästa gång jag kommer uppspringande med andan i halsen och behöver ett kort.
Fram tills nu har kort och kuvert legat lösa i en låda som varit mer än lovligt stökig. Jag tömde en låda på gamla uttorkade stämpelfärger som varken kan ges bort eller någonsin används och hade därmed en perfekt förvaring. Lådan innehåller nu 45 kort av olika slag. Det är några av vår vän Nathans kort (han ger ut en ny serie varje år i december, lagom till jul), vackra Utah-foton som vår vän Miriam tagit och gjort till kort, stämplade kort, mixed media-kort och så de här kalligrafikorten. Jag känner mig väl förberedd och är helt säker på att de kommer till användning på ett helt annat sätt nu när jag har alla samlade på samma ställe, har kuverten uppmärkta och efter inventeringen faktiskt vet vad jag har. Kul projekt!
I tidernas begynnelse bloggade jag ofta om scrapbooking och kortmakeri. Det var scrapbookingen som fick mig att börja blogga alls. Bilderna var små och i dålig upplösning, men det funderade jag nog aldrig över sådär i början. Jag tänkte aldrig heller ”men, jobbigt att alla ska tjuvlyssna här i köket när jag sitter och pratar och snurrar telefonsladden så jag tappar luren i golvet” medan jag uppfann mobilen i huvudet. Jag tänker på hur ont mamma måste ha haft i nacken av alla timmar då hon hakat fast telefonluren mellan hakan och axeln. Hon pratade så mycket i telefon! Jaja, det hade inte med papperspyssel att göra. Nu när jag mått lite tjyvigt i några dagar har jag mest vilat, men igår drog jag fram mina gamla pysselgrejer och gjorde några kort som kanske kan komma till nytta framöver. Jag stämplade, embossade, glittrade, klippte, använde distanskuddar, limmade på blommor, glammade till med blingbling och, tja, hade väldigt roligt!
Jag brukade ofta jobba efter ”kortskisser” och hade en sådan i huvudet då jag gjorde dessa kort. Samma grundmodell till alla utom det superenkla kortet, alltså. Kan du se formen? Klassiker. Till detta använde jag lite Luminarte Twinklings, metallicfärg, embossig, glitter och blommor av olika slag.
Färgtemat för dagen var rosa. Brorsdottern hade använt Silhouetten till att skära ut fjärilar för länge sedan och eftersom jag sparat ”hålet” blev det till en stencil. Kul att plocka fram alla You Do-blommor som Lena och jag valde färger till, olika kollektioner. Det känns som en dröm att jag hade det som jobb…
Eh, vet inte vad som hände här. Grunge? Sprutade lite färg, hade något ”distress powder” (all denna svengelska vokabulär) som nog ska se ut som sand och så stämplar.
Ett kort värdigt Ernst himself.
Ojojoj, jag hade en dålig pensel till bladguldslimmet och vet inte riktigt vad som hände med formen, men det här var roligt. Vill påstå att detta för mig är riktig mindfulness. Att få till känslan av vatten och så lite transparent glitter, guld och de där söta rosorna (som fick extrablad som inte har något alls med rosor att göra) och så fick jag användning för en bit papper som jag vet har legat och väntat på rätt tillfälle.
Tre olika slags glitter. Detta prickiga Bazzill-papper var en stor favorit då det begav sig. Det funkar bättre i scrapbookingsammanhang och blev tyvärr lite buckligt av färg och embossing. Vi kan väl kalla högerkanten för en volang? Och washitejp, älskar den. Har många sorter som sällan kommer till användning.
Allt pyssel är tillbaka i lådor, på hyllor och i garderober och idag känns redan detta pyssel långt borta. Men kul hade jag!
Jag gillar att pilla med smått och pyssel ligger i mitt DNA. Pärlplattor, klippdockor, minivävstol. Dockskåp, Barbie-kläder, collage. Virka, sticka, väva. Brodera, sy kläder och lapptäcken. Scrapbooking, kortmakeri, kalligrafi. Jag behöver något att pyssla med för att verkligen trivas med livet. De senaste åren har jag mest stickat och papperspysslet har tagits fram till brorsdottern då hon och jag har pysslat tillsammans. I samband med min kontaktmånad bestämde jag mig för att ha målet att pyssla ihop ett gäng kort för att utmana mig själv. Oj, vad roligt det var! Jag ägnade många timmar hörom helgen till att stämpla, måla, limma och skriva. Tack Lena och You Do för alla härliga år! Och Fiffi och Metalimo för den delen. Så mycket roligt jag har haft!
”Det ser lite deppigt ut”, var dotterns kommentar. Själv gillar jag känslan och hittade grejer som jag tyckte hjälpte till att skapa ett icke-deppigt födelsedagskort.
Inte särskilt deppigt, eller vad tycker du?
Det här var det roligaste kortet att göra. Olika medium och viss väntetid mellan de olika teknikerna. Och vad jag känner det gröna i mig! Ljuset låter våren ta över mer för varje dag.
Se, där fick jag till och med till lite kalligrafi! Mitt guldbläck börjar ta slut och jag försöker hitta ett bra alternativ här i Sverige. (Detta köpte jag i USA och märket verkar inte finnas tillgängligt. Jag är inte intresserad av en massa extra moms och andra avgifter de lägger på vid direktimport.)
Jag gjorde ännu ett gäng, några väldigt enkla och andra mer avancerade. Nu ska jag bara se till att få ut den till mina marssystrar och några av alla andra midsommarbarn på min födelsedagslista. Jag gissar att det inte blir så mycket tid över till sådana här aktiviteter framöver, men jag njöt verkligen av denna pysselhelg.
Se där. Det blev faktiskt lite kort gjorda mellan kapitlen i ”Beteendeanalys steg för steg”. Verksamheten går långsamt att bygga upp, men jag behöver väl vara lite mer aggressiv i min marknadsföring. Under tiden passar jag på att fortbilda mig, vidga min förståelse och försöker få nya insikter. Jag orkar inte sitta och läsa i den här typen av litteratur allt för långa perioder, så det är skönt att varva med några stickade varv eller att sätta några klistermärken på ett kort.
Nu är kortförrådet påfyllt och det kändes bra att använda lite av allt det där materialet jag sitter på. Och vad roligt det var! Tiden försvinner när man sitter där och skär papper, positionerar och klistrar. Jag är helt klart rostig och utövandet var minst sagt drulligt jämfört med hur det var då jag var ”i min höjds dagar”. Blommor och blad vågade jag inte ge mig på. Jag kunde knappt välja rätt klistermärke till det här kortet, hahaha.
Första sockan är färdig och den andra är påbörjad. Om du är intresserad av ett par hemstickade sockor till dig själv eller till någon annan kan du kila in till Trettio Tacksamma Dagar och följa instruktionerna där.
Jag har mer pysselmaterial hemma än de flesta. En stor back på hjul med vackra scrapbookingpapper/kartong i storlek 30×30 cm, en massa glitter, washitejp, bling, klistermärken och etiketter. En hel låda med olika limprodukter och flera hundra kuvert utan färdiga kort att stoppa i dem. Sorterade och osorterade ”grejer” i flertalet förpackningar. Allt är mycket noggrant organiserat och det ser, om jag får säga det själv, ordnat och snyggt ut trots att det är rätt mycket prylar.
Varje gång någon fyller år är det samma sak. Jag sitter här med en hel uppsjö av sådant som skulle kunna bli finfina födelsedagskort, men personerna som fyller år får på sin höjd en vikt pappersbit med vackert mönster. På sin höjd, alltså. Det är inte värdigt. Igår rensade jag ut en massa kuvert (äldsta dottern ville gå igenom dem) och plockade fram en mapp med sådant som jag tänkt skulle bli färdiga bra-att-ha-kort. Nu är det på gång! Det är knappt så jag tror det själv, men sex kort är redan klara. Än så länge har bara skärmaskin och klisterlappar varit inblandade, men vänta bara. Pyssellusten har givit sig tillkänna! Och det gör mig glad, även om det inte blir så många fler färdiga kort.
Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!
På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.
Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.
Det har regnat hela dagen här och det går inte att hitta något ordentligt ljus att fotografera i, men kortet blev i alla fall lite kul. Perfekt pysseldag igen. Två på en vecka. Jag gissar att vi får tacka och ta emot allt regn här i öknen. Gräsmattan har blivit ruskigt grön och vildvuxen. Det ska bli roligt att klippa den på måndag, särskilt med tanke på att jag testade det ”ofarliga” ogräsbekämpningsmedlet baserat på järn för några dagar sedan. Det verkar som att det kanske funkar! Tjohej.
I går var jag och tjejerna på en Mors Dags-middag (det är Mors Dag här nu på söndag) i en av parkerna i Provo Canyon. Det började regna jättemycket och rätt vad det var slog blixten ner i paviljongen som vi satt i! Det var så fruktansvärt otäckt också för mig som i vanliga fall tycker att ett ordentligt åskväder är rätt mysigt. Elektriciteten slogs ut och den statiska elektriciteten fick hårstråna att stå rakt ut. Stackars S som är rädd för åska i vanliga fall blev så rädd att hon och jag fick ta oss hem igen och lugna nerverna med varsin kopp varm choklad. Med tanke på hur vädret blev kan jag säga att det nog inte var någon förlust! De andra åkte också hem strax efter.
Idag har det varit jättekallt och ruggigt och nu hänger åskan återigen tung i luften. Det ska bli trevligt att åka upp till min morbror och moster en timme härifrån. Vad gör man inte för lite god fish and chips? Ja, och det trevliga sällskapet så klart.
Annars har jag testat lite olika sätt att använda ett målat akvarellpapper för att få ut så mycket som möjligt av det. Vilken stil gillar du bäst? Det nedersta kortet är skrivet med glittrigt guldbläck, men det syns såklart inte här. Det gör inte heller skimret i guldpapperet bakom texten…
