09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

15 aug

Vilodagen.

Att vara människa idag är fantastiskt på så många olika sätt och vis! Vi har det verkligen bra. Det är också svårt då många inte har förmågan att hantera alla de hjälpmedel som väl mest utvecklats för att göra våra liv lättare. Med elektricitetens intåg fanns det inte längre någon anledning att lägga ner arbetet då mörkret sänkte sig. Alla skärmar och de processer som styr dem gör att vi kan hålla kontakten med släktingar som emigrerat, få hjälp av läkare utan att flytta på oss, leta upp ett recept utan tillgång till kokboken i vilken det en gång publicerades, räkna ut arean på ett brunnslock, samla viktig information om årets skörd med tillhörande bilder och så vidare, och så vidare. Dessa skärmar har också blivit ett gissel. Vi har barn, ungdomar och vuxna som helt klart sover för lite då de inte kan släppa spel, teveserier, sociala medier, pornografi och allt vad det är. Över hela jorden somnar människor med ”nallen” i sin hand och diskussionen om huruvida det är alarmisterna eller revolutionärerna som har rätt i vilka effekter detta ger kommer att fortsätta under lång tid framöver.

En sak som verkar vara tydlig är att vi kanske har blivit latare med alla de hjälpmedel som den tekniska utvecklingen fått fram, men att så många av oss trots det verkligen behöver vila. Vi behöver mer sömn, effektivare sömn, struktur, avslappning och frid. ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” står det i Andra Moseboken. Det är lätt att fnysa åt kristendomens budord och tänka att det inte gäller i dessa upplysta tider, men jag hävdar att många skulle må bättre om de lydde detta råd. Vik en dag åt en mental vila, lägg undan mobiltelefonen en stund, ”koppla ur”, se till att fylla dina andliga behov, upplev naturens under, lägg undan ”att göra”-listan och öppna ditt hjärta för påfyllning. Ha en fin sabbatsdag, hör du! (Bilder från Fårö kyrka.)

06 aug

Nedslag i KONTAKT.

Vid det här laget har vi kommit en bra bit förbi halvårsmarkeringen och jag har tagit mig tid att fundera lite kring årets ord och vad det har betytt för mig så här långt. Efter alla dessa år förvånas jag fortfarande över hur arbetet med mig själv kan ge otroligt mycket med bara ett litet ord som grund. KONTAKT visade sig vara ett riktigt dynamitord, så till den grad att jag faktiskt kände att jag kunde släppa det lite när sommaren gav sig tillkänna.

När jag städade på skrivbordet fick jag syn på mitt lilla fickhjärta och påmindes om allt kontaktrelaterat jag varit med om så här långt i år. Vilka spännande och roliga projekt det har varit! Det är så lätt att bara låta dagarna rinna iväg. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson), typ. Nu råkar jag ha ganska god koll på att det är just detta rinnande dag ut och dag in som är det vi får, vare sig det porlar lite vackert eller forsar så vi nästan drunknar. Jag känner så med nära och kära som just nu är mitt i vad som mest kan liknas vid en mental forsränning. Hur ska man hantera allt detta ”vatten” som man inte kan styra över själv? Det är inte lätt, särskilt inte då det är andra inblandade också.

I år jobbar jag lite mer med mitt ord genom Ali Edwards kurs ”One Little Word”. Vår uppgift i augusti är att följa Jon Acuffs övning som innebär att man boostar sig själv både morgon och kväll. Jag har inte riktigt fått till det varje dag och har väl inte riktigt fallit för den här tekniken, men jag vet att det kan vara mycket kraftfullt att tilltala sig själv med riktning om man vill förändra saker och ting! Dessutom har man bättre möjlighet att förändra saker och ting om man gör något alls än om man sitter och tjurar i ett hörn och säger ”usch, vilken löjlig övning, det där vill jag inte göra”. Just att börja och avsluta dagen med en ”samling” med sig själv är fantastiskt! Bön, meditation, dagbok, att läsa en stund – något eller allt, don efter person.

08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

28 maj

Hatta lilla Monna.

Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.

25 mar

Livet ur min synvinkel, femton år som bloggaren ”Monnah”.


Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.

Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.

Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.

66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.

Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.

Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):

Tätt följt av detta (en av mina favoritdikter, tydligen omtyckt av andra också):

Taggen ”må bra” har varit väldigt poppis.

Min lista med ”psykologiska fakta” har fått mängder med besök:

Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg”  hamnat bland de tio mest besökta:

Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:

Ett ämne som väckte intresset hos många var ”Vad betyder ditt namn för dig?”

Kortskissens femårsjubileum var poppis då det begav sig:

Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?

09 mar

Om pysslet i fingrarna.

Jag gillar att pilla med smått och pyssel ligger i mitt DNA. Pärlplattor, klippdockor, minivävstol. Dockskåp, Barbie-kläder, collage. Virka, sticka, väva. Brodera, sy kläder och lapptäcken. Scrapbooking, kortmakeri, kalligrafi. Jag behöver något att pyssla med för att verkligen trivas med livet. De senaste åren har jag mest stickat och papperspysslet har tagits fram till brorsdottern då hon och jag har pysslat tillsammans. I samband med min kontaktmånad bestämde jag mig för att ha målet att pyssla ihop ett gäng kort för att utmana mig själv. Oj, vad roligt det var! Jag ägnade många timmar hörom helgen till att stämpla, måla, limma och skriva. Tack Lena och You Do för alla härliga år! Och Fiffi och Metalimo för den delen. Så mycket roligt jag har haft!

”Det ser lite deppigt ut”, var dotterns kommentar. Själv gillar jag känslan och hittade grejer som jag tyckte hjälpte till att skapa ett icke-deppigt födelsedagskort.

Inte särskilt deppigt, eller vad tycker du?

Det här var det roligaste kortet att göra. Olika medium och viss väntetid mellan de olika teknikerna. Och vad jag känner det gröna i mig! Ljuset låter våren ta över mer för varje dag.

Se, där fick jag till och med till lite kalligrafi! Mitt guldbläck börjar ta slut och jag försöker hitta ett bra alternativ här i Sverige. (Detta köpte jag i USA och märket verkar inte finnas tillgängligt. Jag är inte intresserad av en massa extra moms och andra avgifter de lägger på vid direktimport.)

Jag gjorde ännu ett gäng, några väldigt enkla och andra mer avancerade. Nu ska jag bara se till att få ut den till mina marssystrar och några av alla andra midsommarbarn på min födelsedagslista. Jag gissar att det inte blir så mycket tid över till sådana här aktiviteter framöver, men jag njöt verkligen av denna pysselhelg.

02 mar

Mer om kontakt.

Jag brukar se till att ha mitt årsord omkring mig på något vis. Halssmycke, armband, tavla, post it-lapp på datorn – jag har haft alla möjliga lösningar. Med tanke på vad kontakt faktiskt betyder och att det finns ett taktilt inslag bestämde jag mig för att skaffa en liten ”fickkram” i tenn. Detta hjärta är inte mer än 1,5 cm högt. Anledningen till särskrivningen är att det inte fick plats med hela ordet, men också att jag tyckte att det är tillförde något. Kon-takt är alltså en svensk form av contāctus (beröring, sammanfogning av ytor, förening). Det latinska prefixet con- från com = sam(man) och takt från tangere = att röra. Lätt att följa då man tänker att också taktil härstammar från samma verb, alltså tangere. Med hjärtat får jag en påtaglig kontakt med ordet då det ligger vid datorn.

Någon jag pratade med tyckte att det här årsordet verkar fasligt krångligt att förhålla sig till. Tvärtom, tänker jag! Jag älskar att alla delar av ordet är en naturlig del av mig. Relationer med andra människor, att jobba med mina händer, vikten av att se in i det som är större än jag. Detta ord är kärnan av mig själv på något sätt och jag gillar att ha plockat ut de olika delarna för att ge dem mer eller mindre plats. Andra års ord har knappt fått något utrymme och då har det fått vara bra med det.

Alla drar sin egen vagn i det här livet. Det är lätt att tycka om andras val och sätt att leva sina liv, men till syvende och sist står vi kvar där med vårt eget lass. Vi kan få hjälp och kan bli stjälpta, men uppgiften att transportera det från födelse till död är vår egen och det ansvaret kan varken säljas eller ges bort. Jag är tacksam för det som mina årsord har tillfört i mitt liv och hoppas kunna fortsätta att utvecklas genom kommande ord.

19 feb

Vision board/tankekarta.

När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.