Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.
Igår tog jag, maken och yngsta dottern en tur till ”lilla hamnen” (en dag ska jag lära mig vad det heter där). Det är tillräckligt mörkt där ute för att himmelen ska komma till sin rätt. Jupiter, Saturnus och Mars var alla praktfulla och själva Vintergatan, som vi ju är en del av, var imponerande som vanligt. Vi lade oss på bryggan för att njuta av ett mäktigt skådespel. Stjärnfallen i himlafenomenet Perseiderna var som mest intensiva för några dagar sedan, men vi såg flera stycken igår också. Det var ett helt gäng satelliter ute och jobbade, men vi såg bara ett enda flygplan.
Jag är otroligt fascinerad av universum och dess oändlighet. Det är så spännande att försöka lära sig mer, gräva djupare, känna efter…
Campingen börjar tömmas på folk, men den här vagnen såg väldigt inbjudande ut i mörkret. Just där och då kunde jag tänka mig en husvagnssemester, men idag hade känslan gått över. Jag är så tacksam över Bredavik. ❤️
Som komplement till inlägget igår vill jag bifoga de här ”virtuella” rundturerna. Tänk att man kan känna sig närvarande trots att allt bara är en film! Jag blev genast sugen på gamla hederliga dokumentärer med trygga speaker-röster som gör en djupt intresserad oavsett ämne. Någon som David Attenborough till exempel, eller allas vår Bo Landin!
Jag älskade min resa till Gotland i höstas och hade kunnat tänka mig en dokumentär med början i den här scenen som sedan berättar om Gotlands viktiga position som handelscentrum. Medeltida höjdpunkter, andra språk, sjukdomar, maktkamper – något helt annat än den resa i ensamhet som jag företog mig.
Med tanke på att man kan få mätbart goda resultat av att sätta in en grön krukväxt i sitt arbetsrum (även om det är snäppet bättre att ge sig ut på hajk i naturen) borde vi kunna lura oss själva till att bli nästan lika tillfredsställda av en dokumentär som av en riktig safari. Dessutom ger ju filmkameran bonusen att kunna krypa tätt intill för detaljer man aldrig kan uppleva på plats. Fast vissa upplevelser är svårslagna. En promenad i månsken till exempel. Men tänk, vad billigt och ”klimatsmart”! Ta på dig kläder och sköna skor, gå ut, njut. Det uppmanar jag dig till att göra ikväll eller imorgon då det är fullmåne.
Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.
Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.
Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)
Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.
När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.
Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.
Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.
Tänk dig att stå i en trädgård i ett samhälle i Utah klockan 21.30 en torsdagskväll. Det låter kanske inte så spännande, men om jag talar om att jag bredvid mig hade ett teleskop och en himlakroppskännande man (och hans fantastiska fru, en nyvunnen vän) så blir det kanske lite mer intressant? Jag fick för första gången i mitt liv se Jupiters fyra månar och Jupiter. Jupiter syntes så klart redan som en klar stjärna, men att också få se månarna var häftigt! För att inte tala om hur det blev då teleskopet vändes åt en annan himlakropp (”stjärna” hade jag ju kallat den) som visade sig vara Saturnus med alla sina ringar! Så otroligt fascinerande.
Att börja prata med en ganska ny bekantskap klockan sex på kvällen och kunna prata med henne till klockan ett på natten är rätt coolt det också. Inte fascinerande på samma sätt som att få se de planeter som delar omloppsbana runt solen med oss Tellusbor, men otroligt roligt och givande. Det är viktigt med vänner, det är viktigt att ha någon att dela tankar med. Ju fler man pratar med, desto mer lär man sig.
Livet är inte lätt, men vi människor delar några fundamentala behov. Vi behöver mat, värme och kärlek. Vissa personer kommer man så nära att man vet vad de ska säga innan de har sagt det. Vi växer av att försöka förstå oss på oliktänkande istället för att tycka att de är ”dumma i huvudet”. Därför tror jag att det är viktigt att umgås med många olika slags människor. Det hjälper vår förmåga att känna empati och att se andras behov.
Edit: Jag såg nu att inte hela texten jag skrev i går kom med och att jag inte hade fått med rätt radbrytning. Nåja. Det viktigaste kom med.
