Tag Archives: far

12 feb

Tvära kast.

På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.

Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.

Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.

Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.

Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.

12 feb

När man måste räkna efter.

Idag är det sex år sedan Far somnade in, kilade vidare, drog sitt sista andetag, nådde fram till de gröna ängarna där han fick vila. Han finns inte längre med oss här på jorden. Detta är något vi måste leva med och även något som jag faktiskt lever med utan att ifrågasätta det. Så blev det, helt enkelt. Att jag var tvungen att dubbelkolla hur många år som förflutit sedan 2017 är ett säkert tecken på att tiden har gått. Jag är glad över att inte ha stått stilla under de här åren och jag är även tacksam över att den här oönskade händelsen gett mig ett rikare liv i den mån att jag har fått en annan förståelse för vad döden innebär i en människas liv. Att döden går att hantera på så många olika sätt. Att döden är sorg och saknad, smärta och ren ilska. Att döden är oundviklig, men att en människa inte ”tar slut” efter denna. Att döden kan ge lättnad och ljus. Att döden kan lära en ödmjukhet inför det som är större än en själv. Att döden kommer med ifrågasättanden av olika slag. Att döden kan föra samman och knyta ihop. Att livet är villkorat, att det i livskontraktet inte går att undvika döden. Hur vi sedan använder all denna kunskap är upp till var och en. Om vi vill sitta och räkna ner och vänta på det oundvikliga. Om vi vill, eller orkar, leva som att varje dag var den sista. Vissa lever i ödmjukhet inför livets skörhet, andra utmanar denna skörhet för att växa. Åter andra låter bara tiden gå och är nöjda, eller missnöjda, med det. Tack Far för allt! Din fysiska närvaro är ofta saknad, inte bara av mig.

Akvarell av min extrasyster J.

08 jun

Idag firar vi åttio!

En solig dag i juni för åttio år sedan föddes Far. Han älskade kalas, men ville inte att någon skulle ställa till med festligheter för hans skull. Eftersom han inte längre finns med oss här på jorden får vi väl göra som vi vill och då firar vi! I alla fall här i min blogg.

Längst till höger! Far gick sin egen väg och var en rolig blandning av att se till att anpassa sig och göra det bästa för gruppen till att fullkomligt skita i vad andra tyckte och tänkte om honom.

Just nu hittar jag inte originalbilden, så jag fick klippa ut detta från samlingen av klassfotografier. Så söt! En av systersönerna i Skottland blev mest lik sin morfar.

Detta var Fars favoritbild på sig själv. Så nöjd och glad på sin konfirmationsdag. Det där nöjda leendet var jag glad då jag fick se! Det följde honom genom hela livet.

Jag och Far. Vi är sju syskon och våra föräldrar fick många gånger dela säng med minst tre åt gången. Vi hade ju våra egna rum och sängar, men den där sängen fylldes på under natten så länge det fanns plats någonstans, hehe.

Tredje från höger, motorcykelpolisutbildning. Far var nöjd och stolt över sitt jobb som polis, men han jobbade lika mycket i skogen eller som hjälpbonde hos andra. Inte många av ”dagens ungdom” hade hängt med i hans tempo, det är jag tämligen övertygad om.

Under många år åkte Far upp till min kusin i Värmland och hjälpte honom med potatisen. Det måste ha varit runt min födelsedag den 5 oktober, för han brukade ringa därifrån då han kom ihåg att det snart var dags. Därmed var han nästan alltid först med att gratulera. En vecka för tidigt var inte ovanligt, men det gjorde ju ingenting!

Mamma älskade att resa, men fick oftast göra det på egen hand. Någon gång hakade dock Far på och han älskade verkligen slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin. Det här fotot tror jag min extrasyster tog på honom där.

Far i sitt älskade Klackamåla. Idag har min faster och hennes man tagit över och gjort så fint. De bor permanent i föräldrahemmet.

Vi saknar dig, Far! Och dina tal. Grattis på åttioårsdagen!

08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

17 jul

Återbruk och arv.

Far älskade sina bruna manchesterbyxor och sina rutiga skjortor. Han hade hittat ett vinnande koncept och varför ska man överge ett sådant? När han dog begravdes han i sin finaste outfit (de nyaste bruna manchesterbyxorna och den finaste skjortan). Jag och min ena syster tänkte båda lika och kunde inte med att slänga eller ge bort hans slitna kläder, så vi hade båda sparat några klädesplagg. Härom månaden satt vi och pratade om vad vi ville göra med dessa och syrran kom på att vi skulle göra ”syskrin” till alla syskon. Sagt och gjort. Vi ägnade ett par heldagar till att skära tyg och sy ihop allt och avslutade med handfållade skråddband. Eftersom mammas plagg var återvunna på annat sätt sedan länge fick hon vara med i form av blommiga dekorationsband. Trädgården blev våra föräldrars stora gemensamma intresse de sista åren, så det kändes fint att knyta ihop projektet med denna symboliska detalj. Detta måste ha varit det roligaste projekt jag någonsin gjort! Igår fick vi möjlighet att dela ut det färdiga resultatet till alla när de flesta av oss var samlade. Fint ändå.

30 apr

Grattis på bröllopsdagen!

Torsdag 30 april 2020. Idag är det 51 år sedan björkarna susade och liljekonvaljer förgyllde mina föräldrars bröllopsdag. Det är smart att lägga sina egna högtidsdagar till samhällets röda kalender. Då garanteras man ledighet så fort det är dags att fira. Om man inte jobbar skift, som min far till exempel. Och hans arbetsdagar sammanstrålade ovanligt ofta med midsommar och jul. Med en stor familj som han alltid såg till att värna om gjorde traktamenten och övertidsersättning stor skillnad i lönekuvertet.

Det är intressant, det där med kärleksspråk. Som samtalsterapeut har jag påmints om hur viktigt det är att öva på att uppfatta andras kärleksspråk för att förstå dem på riktigt. Ett förhållande har större chans att utvecklas till något starkt och hållbart om vi strävar efter att förstå vår partner, vår vän, vår arbetskamrat. Har du inte gjort testet än är det kanske dags?

Glad Valborg till dig! Jag hoppas att du får uppleva åtminstone lite eld i hjärtat denna kalla, ruggiga dag. Själva eldar vi imorgon. Under dessa märkliga tider kan man ju bestämma över både det ena och det andra på egen hand och eftersom det ändå inte eldas officiellt någonstans går det finfint att tillrättalägga Valborg så det passar våra behov. Apropå obekväma arbetstider och sådär.

13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

22 jul

Ordning och reda.

Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?

10 feb

Det gör ont.

Så mycket har förändrats.
Med er började mitt liv.
Ni älskade, hoppades och drömde och jag blev till.
När ni vek av på outforskade vägar blev jag kvar här, kvar med det som var ert arv.
Jag tänker mycket på var jag ska göra av all visdom ni delade med er av under er sista tid på jorden. Hur gör man med insiderinformation i verkliga livet? Är det inte fusk att leva med samma regler som alla andra när man redan har fått svaren på de svåraste frågorna?
Jag vågar inte längre möta min egen blick. Då måste jag ju göra något. Välja det rätta. ”You play, you pay.”
Ni finns alltid med mig. Alltid. Men det gör ont ändå.
Jag älskar er.

Foto: faster B