De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!