Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.
Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)
Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?
Igår var det dags att storstäda, så när syrran frågade ”vad ser du mest fram emot att bocka av på din MÅSTELISTA” fick jag eld i baken och ställde mig i verandan och kliade i huvudet. Vi har ju inte kunnat sitta här eftersom hela rummet varit fullt av växter av olika slag. Men kolla här:
”Provisoriska växthuset” är inte helt klart, men nu har allt som bodde i verandan fått flytta in. Hurra! Jag tycker det är så fint och ser fram emot att fundera lite mer över hur vi ska göra med ett och annat. Medan jag funderar så kan chili, paprika, physalis och gurka växa där i lugn och ro.
När borden hade flyttat in i köket och allt lyfts bort från golvet var det dags att rulla upp ärmarna och blanda till lite kallt såpvatten. Jag har lärt mig och har nu den perfekta blandningen: 5 dl kallt vatten och 1 dl mjukt doftande linsåpa – detta jobb är svettigt, men härligt sinnligt!
Jag hade dammsugit noggrant och fuktat golvet med en mopp med bara vatten. Efter det betade jag av en liten bit i taget. Skrubba, skrubba, skrubba noggrant i träets längdriktning. Skölj och torka upp med ren trasa och så fortsätter man så tills hela golvet är klart. Jag kunde inte få bort hela märket efter den läckta oljan som stod länge innan jag fattade vad som hänt. (Den syns väl på ”förebilden”.) Däremot blev det mycket bättre och jag tror att den går att helt få bort om jag jobbar lite med superblandningen. Det får dock bli vid senare tillfälle.
Linoljesåpskurat brädgolv är bland det härligaste som finns. Det är så mjukt att gå på och luktar gudomligt. Jag fascineras alltid lika mycket av vilken stor skillnad skurandet ger! Ett tacksamt jobb på så många plan, men samtidigt är jag glad över att inte behöva göra detta jobb i resten av huset. Vi har riktiga plankgolv på övervåningen, men jag låter dem åldras i lugn och ro då det är ett enormt jobb att behöva flytta på alla möbler. Nej, det får räcka med en våttorkning då och då.
När jag hade skurat fönstren hjälpligt (detta jobb är inte roligt, så mycket spindelskit och elände) var det dags att plocka in borden igen. Äntligen kan vi använda vårt sommarrum på det sätt som är mysigast! De sista listerna ligger dessutom färdigmålade ute i ladan, så snart blir det färdigt på riktigt. (Växthuset har prioriterats.) Jag brydde mig inte om att stryka om duken som hängt uppe och väntat på att få användas, det fick duga såhär.
Till slut var det dags att fira med årets första jordgubbsskörd från det egna jordgubbslandet och Fars första ringblommor för året. Jag hedrade honom genom att strö lite, lite socker på de skivade jordgubbarna och låta bli att vispa grädden. Detta var hans favoritsätt att äta dessa läckerheter. I det här läget var både köket och verandan förberedda för midsommar. Du vet, man börjar röja på ett ställe (verandan har varit mellanrum alldeles för länge) och innan allt faller på plats blir det mycket, mycket värre. Köket kommer att bli stökigt igen under dagen, för hela dagen har jag vikt åt matlagning inför morgondagens firande. Det blir finemang! Först ska jag dock till den lokala ICA-butiken och hoppas att de har fin färskpotatis eftersom jag verkligen inte gillade den de hade på Maxi då jag storhandlade det andra. Önska mig lycka till, så önskar jag dig en riktigt fin dag.
Igår fick maken en idé som han genast omsatte. Rätt vad det var såg jag några av de vackra isolatorerna jag hade tiggt mig till då elstolparna byttes förra året hängandes i något slags skapelse. Jag fick genast visionen av prunkande slingerkrasse och vilken plats som skulle vara bäst till…
… det nya fågelbadet som nu är på plats. Kul idé tycker jag, och ett utmärkt sätt att återanvända vackra gamla isolatorer på. Nu blir det dags att gräva ut för ännu en liten rabatt, den här gången en rund sådan.
Ps: Igår var jag vid tågstationen för att plocka upp vår gamla granne från Orem (Hurra!) då jag snubblade på en stenkant som jag över huvud taget inte såg. Jag föll raklång, har idag stora blåmärken på knäna och hakan samt jätteont i nacke/axel. Detta berättar jag inte för att klaga, bara för att du ska förstå ungefär hur hårt jag föll. Det var mycket folk i omlopp och minst fem personer i min omedelbara närhet. Jag kom upp utan allt för stora åthävor, men ändå. Noll personer bemödade sig åt att ens titta åt mitt håll, fråga hur det gick eller kanske räcka en hand till hjälp. Jag tror att det chockade mig mer än själva fallet. Vad är det för värld vi lever i?
När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.
Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.
Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.
Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.
Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.
Nä, det har inte varit så inspirerande och sitta här och jobba den senaste tiden. Det här är en MELLAN-bild, för innan denna stod alla växter som brukar stå i fönstret mest överallt eftersom jag haft en adventsljusstake där. Dessutom låg påminnelser om paketinslagning, planering av kurs jag ska hålla i och bara rent ”ska ta hand om” både här och på resten av bordet. Med målet att ta hand om lite i taget (precis som varje januari under några års tid) kändes skrivbordet övermäktigt. Jag har städat köksskänken, badrumslådorna, pennlådan, garderoben och det mesta av julen, men skrivbordet som jag borde ha börjat med för själsfridens skull fick tydligen vänta in min energi.
När min kusins dotter hade åkt hem igår kväll fick jag ett ryck och gjorde det oundvikliga. ”Feng shui-spegeln” är putsad (det är verkligen en bra idé att ha en spegel riktad mot dörren så man alltid har koll på vem som kommer in) och högen med osorterat kaos har jag tagit hand om, men min gräsliga kalligrafi-mapp i en rosa färg som stör mig varje dag är kvar. Den är i letter size, den amerikanska motsvarigheten till A4, och därmed lite bredare än en svensk version. Jag gillar att ha det extra utrymmet för att kunna stoppa ordentligt med grejer i både fram- och bakmapp och egentligen tror jag att det går att få tag på den storleken också här i Sverige. Det är lätt att konstatera att man fort blir hemmablind, både för hur det ser ut (oavsett om det är trevligt eller kaos) och för ältande tankar som rör sådant som faktiskt är lätt att åtgärda. Se där, detta blogginlägg gav mig nog just en skjuts över kullen. Vi får väl se!
Edit: Japp, nu är en perfekt mapp/väska som jag tror kan bli mycket bättre än lösningen jag har nu beställd. Inte bara snyggare, men det också. Tänk, det tog ungefär tre minuter blankt.
Här hemma hostas det och hostas och hostas. Jag har fått utveckla ”samtalshosta” för att inte ge klienter hörselskador av misstag (hålla för mikrofonen och samtidigt hosta i armvecket som befinner sig längst från densamma). Jag känner mig inte särdeles sjuk, men inser att det inte är läge att träffa folk just nu. Tack och lov somnade jag snabbt igår kväll, men jag steg upp strax efter fem för att inte väcka maken och för att inte själv bli galen. Det blev bättre så fort jag kom upp i sittande position, så jag kanske får ta en morgontupplur sittandes i soffan om en stund.
Jag fortsätter (o)-roa mig genom att följa spotpriserna för el. Jag inser att vi måste ha blivit snäppet snuskigare, för tvättmaskinen går ytterst sällan numera. Denna prismedvetenhet känns irriterande fast jag kanske borde vara tacksam över hur mycket jag lärt mig de senaste månaderna. Mest för att jag vet hur ångestframkallande det är för människor runt omkring mig som har en mer neurotisk personlighet (både klienter, vänner och familj) och människor som påverkas starkt negativt av ökade uppvärmnings- och driftskostnader.
Här ser du förra veckans förbrukning (i rött) jämfört med hur samma vecka förra året (i blått) såg ut. Som du kan se har vi förbrukat en del mindre. Delvis beror det naturligtvis på att det var kallare ute förra året, men den förklaringen räcker inte. Den 2/12 förberedde jag ”en massa” mat på elspisen inför en julfest vilket förklarar den dagens enorma förbrukning och då kom den inte ens upp i förra årets normala dagsförbrukning. Kakelugnen i vardagsrummet jobbar varje dag vilket ger ett gott värmetillskott. Förra året eldade vi knappt i den, kanske är det delvis detta som är anledningen till den huvudsakliga skillnaden?
Uppe i den övre hallen/allrummet har nu äntligen verandans slagbord fått sitt sista lager färg! Det här projektet har kostat en hel del i tid, men mest för att det tagit tid att vänta på att färgen skulle torka mellan lagren. Skivan har fått fem lager allt som allt för att den sög upp färgen så olika mellan träspackel, målartvättad faner och slipad faner. Nu ser man inte längre någon skillnad, förutom en lätt flammighet som med min erfarenhet kommer att ge sig om max några veckor. Underredet fick bara ett färglager, både för att jag fick vika mig fyrkantig för att komma åt överallt och inte är intresserad av att göra det igen och för att färgen redan från början var så lik den jag använt för att måla med. Igår sa maken ”Äh, ska du inte måla det vitt istället?” Jag uppskattade i en millisekund icke detta uppenbara skämt.
Här är dunken med linsåpa som kommer till användning både här och där. Luktar så gott! Trots det var jag inte road då jag var på slutet av tvättningsprocessen av målarpenseln. När jag målar med linoljefärg ställer jag penseln i en trång och hög glasburk med rå linolja mellan målningarna. Då håller den sig mjuk och fin. Efter förrättat värv är det dock viktigt att tvätta ut varenda droppe (tycker jag själv). Detta görs efter att ha strukit ut vad man upplever som all färg ur penseln. Jag lovar att det ändå kommer att finnas massor kvar (tyvärr, för det är trist att tvätta penslar). Massera ut färgen med rå såpa och skölj med vatten om vartannat tills vattnet är klart. Har du någon annan supersnabb metod får du gärna dela med dig av den. Detta var allt från el- och målerifabriken. Klart slut.
Nu har det blivit dags att skriva lite mer om vad som är bra att tänka på då man letar möbler utanför de vanliga möbelbutikerna. Det finns mängder av väl fungerande stolar, bord, soffor och annat som inte är färdiga för soptippen än runt hela landet. För dig som är intresserad av att ta dig bort från onödig konsumtion är det här en spännande väg att gå. Man kan spara pengar (men inte nödvändigtvis), få ett hem med ”ett personligt uttryck”, få utlopp för kreativa drömmar eller kanske bara helt enkelt må bra av att kunna njuta av någon annans hantverk i sitt eget hem. Med det sagt vill jag påpeka att det finns många som handlar väldigt mycket onödigt via andrahandsmarknaden, så på ett personligt plan bidrar den här typen av inköp inte nödvändigtvis med spenderbyxor i mindre storlek.
Den senaste möbeln vi införskaffade letade vi efter, och hittade, på andrahandsmarknaden. Förutom att besöka våra lokala andrahandsställen (Pingstkyrkan, Röda Korset här i Karlskrona) hade vi spaning på Facebook Marketplace, Blocket och Auctionet. Det visade sig finnas mängder av slagbord till salu, både antika och moderna, i väldigt varierande skick. Auktionssidorna brukar nästan alltid erbjuda transport, men är det möbler känns det kanske inte värt det att betala mer för att få hem det man köpt än vad man betalat för det.
Det finns massor av bra information om antika möbler, vintage eller bara inte nytt i böcker och online om du verkligen vill tanka kunskap. Det jag delar med mig av här är några av mina personliga upplevelser.
När jag började mitt vuxenliv befann vi oss i slutet av 80-talet. Avlutade möbler som mött sitt öde på 70-talet hängde fortfarande kvar, men det var också nu som ”vitt och fräscht” gjorde entré. Jag var fascinerad, och avundsjuk, på min kompis sovrum. Hon målade allt vitt och det gav ett helt nytt uttryck som tilltalade min minimalistiska personlighet. Kärleken för vitt hängde med länge, länge. Jag hade fördragsamhet med björk, men det var bara för att jag fick med mig en byrå i detta träslag. Annars ville jag bara ha vita möbler. Trisha Guild hade också gjort entré i mitt liv. Det vita fick gärna ha sällskap av Trishas ”klatschiga” färger, mest i form av konst och textilier, men även möbler har fått agera ögongodis. Kärleken för de klatschiga färgerna har aldrig riktigt försvunnit, men idag finns de med mer som eko av svunna tider i form av några tavlor och inredningsdetaljer. Min första eget inhandlade möbel var en grå hörnsoffa i skai (fuskläder). Den var jätteful, men otroligt bekväm att sitta i och en skön extrasäng. När vi flyttade till Philly fick soffan stanna hos några vänner och vi tog med resten av vårt lilla bohag ner till Blekinge. Med några omgångar fram och tillbaka över Atlanten har det blivit att vi lärt oss inte vara så starkt knutna till just möbler som är svårare att flytta än prylar.
Så vad har min inredningshistoria med andrahandsmöbler att göra? Tja, helt enkelt att jag har fått förlita mig på att andra har erbjudit gamla möbler till försäljning för att möblera våra hem och därför har en hel del erfarenhet. På 90-talet fanns inga digitala plattformar. Ville man ha gamla möbler fick man förlita sig på exempelvis äldre släktingar eller ta sig till loppisar, antikaffärer och riktiga auktioner. Vi fick möbler framförallt av svärmor, men köpte även en hel del på ett favoritsecondhandställe i Småland. Tanken på Stämshult ger mig fortfarande ett fyndigt pulspåslag! I USA bodde vi möblerat två omgångar, men vårt hem i Orem hade flera möbler som köpts på bl.a. Goodwill, yard sales och konkurslager. Några av dem fick följa med hem, annat bor kanske hemma hos någon annan numera.
Det finns saker som är viktiga att tänka på då det gäller möbler. Man behöver titta efter pågående angrepp av ohyra t.ex. Våra bekanta fick med sig vägglöss med en soffgrupp de köpte i en av våra stora second hand-butiker i stan och det tog närmare två år innan de blev av med det angreppet. Denna varning handlar alltså om möbler med textilier, som soffor och sängar. Det kan även finnas andra typer av ohyra, som strimmig trägnagare, framför allt i möbler som stått i fritidshus och lador där det finns hög luftfuktighet. Dessa angrepp slutar dock så fort möbeln placeras i ett uppvärmt och torrt utrymme. Somliga har fördragsamhet med de små hål som angreppet lett till och tycker att de bidrar med något slags charm, men de går också att täcka över med träspackel om man ändå tänker måla möbeln.
Vårt till dags dato bästa möbelfynd är Carl Malmsten-möblemanget som vi ropade in på Sikö Auktioner förra året. Det var i fint skick rent bruksmässigt, men vi räknade med att det skulle behöva omlackering (handmålning hade inte gett utseendet vi var ute efter) och omklädda sitsar. Stolarna som är från 50-talet var i mycket gott skick konstruktionsmässigt, men har några centimeter lägre sitthöjd än vad som är vanligt idag. Detta ska åtgärdas så småningom. Mellanrummet mellan lår och bord har lite utrymme för en höjning, så det ska inte vara något problem. Detta är något att alltid ta i beaktande dock. Vi är i Sverige så vana vid att standardiserade mått används på allt från köksinredning till sitthöjd på stolar att det är lätt att glömma att det inte alltid varit så. Mitt bästa tips är alltså att testanvända möbler som är tänkta att finnas med i vardagen, inte bara vara smycken i rummet. Allt för många verkar mest förlita sig på hur saker och ting ser ut. Frida Ramstedt har gjort ett hästjobb gällande just användarvänlighet hos möbler och kommer nu ut med en ny bok som jag ser mycket fram emot att läsa, Handbok i möblering.
Det pratas ofta om att spara eller tjäna pengar då man känner att man gjort ett fynd. Grejen är dock att man sällan varken sparar eller tjänar några pengar, om man inte köper in billigt och säljer dyrt efter att ha fixat till (”flippa”) förstås. Vi hade aldrig köpt detta möblemang nytt då det kostat 71 495 kronor i detta utförande och med dagens priser (inflation plus annat har gjort att priset gått upp ca 15 000 bara sedan förra året). Vi hade definitivt inte köpt nytt möblemang ens för de 10 200 kronor som möbler, omlackering och material till stolsitsar gick på då vi redan hade ett fullt fungerande köksmöblemang, men nu fanns chansen att uppfylla en dröm som legat och bubblat långt bak i mitt medvetande i trettio år. På det viset är andrahandsmarknaden toppen! Det som andra blir trötta på kan ge stor glädje hos någon annan om det fortfarande finns funktion kvar i det som tröttnats på. Här finns Herrgården-projektet dokumenterat.
Vårt senaste möbelinköp är inte färdigmålat än. Här har vi valt linoljefärg som ger en annan ytfinish än en lackerad yta. Jag älskar linoljefärg! Det doftar gott, är roligt att måla med och slits med charm. Nackdelen är att det tar så lång tid från första penseldraget tills det går att använda möbeln, men det får det vara värt. Plastfärg är bara att smacka på och använda nästa dag (liten överdrift), men det känns inte helt okej rent miljömässigt och ger definitivt inte ett lika vackert resultat. Äggoljetempera är fint, men det har jag själv aldrig målat med.
Fåtöljen till vänster köpte vi på IKEA-fyndet i Draper 2012/2013, så det räknas inte riktigt som äkta second hand. Jag väljer ändå att ta med den för att berätta om företaget Bemz som specialiserat sig på att sy nya överdrag till IKEA-möbler. De har även en outlet på sin hemsida för överdrag som av någon anledning returnerats (överdragen sys annars upp vid beställning). Det är lätt att se på IKEA som slit och släng, men många av möblerna har lång livslängd om de tas omhand på rätt sätt. Jag har tre olika klädslar till vår fåtölj och byter efter säsong. Det här med tyg från Littlephant köptes 2017 och finns inte längre som val. Både det grå och det röda överdraget köptes billigt på outlet-avdelningen. IKEA-möbler finns i drivor på bl.a. Marketplace och Blocket.
En av våra mest använda möbler är skostället i hallen. Det är egentligen en hatthylla som någon ”ställt” vid återvinningen. Jag tog sonika med den hem och frågade maken om han kunde tänka sig att hjälpa mig ge den ett nytt uppdrag. Här hittar du beskrivningen på hur vi gjorde.
Somliga möbler får genomgå nytändning på nytändning. Vår dotters pianopall är ett exempel på detta. Här är länken till den första omvandlingen, på bilden ovan ser du hur den ser ut idag. Den var jättebillig i inköp, men också jätteful. Idag är den en möbel som, tycker jag, ingen behöver skämmas för.
Jag har sett folk bygga jättevackra kök av sådant som till och med skänkts bort av andra och njutit av möbler som blivit riktiga konstverk efter behandling av konstnärliga personer. Det ska bli spännande att följa den våg av medvetenhet som vi ser just nu. Både moraliska och kostnadskrävande orsaker ser jag som några av anledningarna till att möbler inte längre hivas, utan återanvänds så länge det bara är möjligt. Är det här en övergående trend, eller har vi blivit smartare? Vad tror du?
Vi har letat efter ett slagbord till verandan i flera månader. Blocket, auktionssidor, Facebook, men då det var så många parametrar som skulle stämma blev det inte träff förrän nu. Ett litet slagbord i drömmåtten till ett lågt pris och på ett ställe som maken ändå skulle åka förbi på väg till ett uppdrag. Det enda som inte riktigt var optimalt var skicket. Foton på auktionssidor kan vara riktigt bra (auktionshusen vinner inte på att ha sura kunder), så vi visste att detta köp var ett så kallat ”grisen i säcken”. Några hundralappar är inte så mycket pengar, men att kasta pengar i sjön är inget vi gillar att sysselsätta oss med.
När bordet väl stod hemma i köket kliade vi oss lite i huvudet. Det visade sig vara ett rejält och välbyggt bord vi hade att göra med, men det fanns även faner med i bilden. Skadad faner är lite svår att rädda och den här visade sig ha råkat ut för väldigt mycket fukt (=dåligt). Jag bestämde mig iallafall för att ge mig på ett försök med slippapper och oxalsyra.
Oxalsyran är mycket stark och måste hanteras med stor aktsamhet. Jag har lyckats otroligt bra med borttagande av mörka fläckar på träbänkarna i köket och även i det här fallet gick det jättebra! Som ett trolleri blektes allt det mörka bort.
Problemet var bara att när allt var torrt och fint var faneren fortfarande skadad, lite upphöjd och bucklig (som innan) och vi bestämde oss för att fortsätta med plan B, att slipa och spackla med träspackel.
Jag spacklade försiktigt i flera tunna lager och inhandlade en liten burk mörk kromoxidröd linoljefärg från Ottosons på Karlskrona Byggnadsvård och Inredning. Linoljefärg är lite trist att vänta in, men resultatet blir så fint att det får vara värt det. Våra röda dekorationsglas i verandan fick leda oss in på en färg som ändå inte önskades allt för julröd.
Bordets beskaffenhet gör att toppytorna får tas omhand nu under första veckan (minst två dagars torktid på varje lager gissar jag). Nästa vecka får underrede och skivornas undersida en strykning. Den här färgen är betydligt bättre täckande än vitt och här handlar det mest om att spacklet suger lite mer än faneren och därför verkar kräva en extra omgång på den fasta lilla toppskivan. Hur som helst är vi otroligt nöjda så här långt och tror att detta kommer att bli ett så kallat fynd. (Som någon så klokt uttryckte det, bara för att man köper något på andrahandsmarknaden behöver det inte vara ett fynd. Det kan tvärtemot vara ett riktigt dåligt köp.)
Nej, nu stod jag inte ut längre! Den här temporära lösningen som skulle få gränsen mellan grus och gräs att sätta sig hade spelat ut sin roll. Funktionell, men ful och en snubbelfälla.
Det som jag stört mig på i flera månader tog 1,5 h att fixa. Vad säger det om mig? Jo, att jag som vanligt tillbringat mer tid i huvudet med något som känts jobbigt istället för att bara göra det. Suck. Nu är det i alla fall fixat. Hurra!
Jag gillar verkligen att sova och vakna med kroppen synkad till vad som är morgon och kväll. Det är mig inte främmande att ta en tupplur, helst i 5-10 minuter efter lunch någon gång när kroppen håller på att jobba med matspjälkningen. När jag är sjuk sover jag vanligtvis jättemycket. Det känns som att kroppen har lättare att reparera sig om den får vara ifred. Jag vet i alla fall att jag igår kände livet i mig, så till den grad att jag gasade på från morgon till kväll med allt som stod på önskelistan. Kanske var det just gasandet som gjorde att jag imorse, trots en extra timmes sömn, inte vaknade förrän 6.40. Det låter kanske inte så sent, men i ”den gamla tiden” hade det varit en timme tidigare och vanlig uppstigningstid är någon gång mellan 6 och 6.30. Att vakna till varmt solljus har vi inte varit bortskämda med de senaste veckorna. Det var underbart! Hade det funnits utrymme hade en morgonpromenad varit på sin plats. Vintertiden kommer att innebära mörka, långa kvällar, men samtidigt är detta ”normalläge”. Det borde väl vara värt något.
För den som gillar att zooma finns det här möjlighet att kika lite närmare på vad detta är för någon märklig konstruktion. Vi vet ännu inte om den funkar, men sätter stort hopp till att detta kan bli en härlig vinterhalvårsbonus! Att mata småfåglar har blivit ett fint sätt att hjälpa till här hemma. Fåglarna får mat och vi får uppfyllas av fascination över dessa märkliga och vackra varelser. Alla som matar småfåglar får bannor av Anticimex – gnagarna lockas till fröresterna som samlas på marken nedanför matarstationerna. Det får vara så! Den här fågelmatarstationen är en julklapp från maken. Han har utgått från mått som släpper in de små och lämnar de större utanför. Bli inte sur, de större ska få sitt i päronträdet i bakgrunden där vi vanligtvis hänger upp fröer och frukt. Aldrig har väl en svepask använts på det här viset, eller vad tror du? Det ska upp en lite mindre svepask till, men den håller jag på att måla om i vitt istället för blått och rött. Konstruktionen är sinnrik! Jag älskar att fronten bara är att lyfta upp och ut. Det blir lätt att sopa ut, göra rent på botten och fylla på maten. Jag tror att vi, förutom den andra svepasken, också ska lyfta in lite grenar eller liknande för att göra ”buren” mer attraktiv. Nu återstår det bara att vänta på gästerna. Kommer det att bli hiss eller diss?
Gårdagen tillbringades inte helt oväntat i trädgårdslandet. Jag fyllde på bokashi, rensade ogräs och skördade selleri, persilja, gräslök, salvia, oregano och timjan för att göra örtsalt enligt Underbaraclaras recept. Helst hade jag velat ha rosmarin i, men hade glömt att jag satt in rosmarinbusken i köket i Bredavik. Det fick bli en lite annan touch än planerat. Italienskt luktar det ändå, både rosmarin och salvia används friskt i det italienska köket. Jag hämtade också in vitlök, för det tycker jag är gott. Vår selleri har vuxit på nu mot slutet och eftersom den tåler lite frost får den stå kvar i landet. Också bladpersiljan är gigantisk! Jag hoppas att den kommer tillbaka nästa år. Persilja är tvåårig, så det borde funka. Det beror dock på hur kall och blöt vintern blir. När jag grävde ner bokashin såg jag hur mycket daggmask som helst. Det bådar gott för framtiden! Jag tänker att trädgårdslandet blir liiiite bättre för varje år, i takt med att vi lär oss vad som funkar och inte.
Från grannhuset hör vi då och då hur det spikas. Brorsan kommer och bygger på sitt hus när det finns tid och ork. Jag älskar planlösningen, det här blir ett toppenhus! Undrar just vem som ska bo där. I veckan ska det tydligen byggas kakelugn. Vi hade inte flyttat tillbaka än då kakelugnarna i vårt hus sattes om, så jag ser fram emot att försöka vara en fluga på väggen och kolla hur kakel-Janne jobbar. Yrkesskicklighet är spännande att betrakta från utsidan.
