Category Archives: Ditten och Datten

05 sep

Kulturkrockar.

Jag jobbar sedan 2017 som lokal kontaktperson för Educatius, en organisation för utbytesstudenter. Oj, vad mycket det har lärt mig under de här åren! Trots att vår familj under min uppväxt hade utbytesstudenter vid flera tillfällen och att de flesta fortfarande finns med i mitt liv, perifert eller näst intill dagligen, så lär jag mig varje år något nytt. Kulturkrockar kan vara stora och tydliga, som i år då vi har en japansk student. De kan också vara små och subtila. Det kan röra sig om krockar mellan personligheter och sätt att hantera problem, det kan vara krockar gällande kommunikation och när/hur mycket/hur ofta man duschar, det kan vara krockar gällande hur fritt man som tonåring får röra sig här i Sverige och hur stort ansvar man har för aktiviteter eller skolarbete, det kan vara krockar gällande politiska ställningstaganden och hur mycket en tonåring förväntas hjälpa till hemma, det kan vara krockar gällande tydlighet och förväntningar, det kan vara krockar gällande hur mycket och vilken mat värdfamiljen ska stå för (de får inte betalt, och ändå får de ibland ”krav” på att tillhandahålla fyra frukter om dagen, ost till morgon, middag, kväll, speciell juice osv) och hur ofta man ska förväntas göra saker tillsammans som familj – ja, som du förstår kan det krockas en hel massa på en hel massa olika plan.

Ibland är det bra att ta ett steg bort ifrån sig själv, ta helikopterperspektiv och försöka se hur man faktiskt lever, vilka outtalade familjeregler man har och hur man uppfattas av andra människor. Det kan vara bra att hoppa i någon annans skor och upptäcka att det inte är så lätt att navigera i snävt skurna högklackade skor, eller i Pippi Långstrump-dojor. Det är viktigt att inse att bara för att en själv tycker det är självklart att alla i huset är uppstigna klockan tio en lördag är det inte säkert att andra gör det. Det är inte lätt att ta emot en vilt främmande människa med annat DNA, andra värderingar, andra förväntningar, andra upplevelser och andra ekonomiska förutsättningar. Den som orkar vänta in kraschen efter smekmånaden (den kommer alltid, liten eller större) kommer att inse att det är synnerligen givande. Inte minst för en själv. Och vilken fin gåva att kunna ge en tonåring fler verktyg i livets verktygslåda! Ungdomarna som kommer hit har i de allra flesta fall utvecklats otroligt under det år de varit i Sverige, inte minst gällande ansvarstagande och självständighet. Jag ser fram emot årets upplevelser med mina tjejer från Japan och Tyskland!

03 sep

Familjehistoria deluxe.

Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.

På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.

Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?

Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.

När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.

02 sep

Pannkaksdag, snickeri, 20-årsbaluns, och solnedgång.

Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.

Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…

Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!

När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.

29 aug

Bilskrot och kardemummakaka.

Igår blev en dag att minnas länge, länge. Vi köpte loss fars gamla Golf från syskonen för några tusenlappar när han dog. Den hade redan i det närmaste gjort klar sin livsgärning vid det laget, men fortsatte att jobba på bra för oss ända tills februari 2023. Maken hade precis åkt halvvasan och skidorna låg kvar i bilen länge eftersom ingen använde den. Bilen skulle nämligen fixas innan besiktningen. Den blev aldrig fixad, aldrig besiktigad och skidorna låg kvar tills i vintras. I förrgår kunde vi äntligen hämta hem Kian efter två månader på Mekonomen och då våra besökare har hundratals bogseringar bakom sig erbjöd de sig att faktiskt föra Golfen till sista vilan. Sagt och gjort. Jag bakade en kardemummakaka och sedan drog vi iväg.

Inte grät jag då vi hade lämnat av den gamle trotjänaren på skroten, men nog kände jag stor tacksamhet över allt den hjälpt oss med! Jag tog platsen i förarsätet och så fortsatte vi upp till Klackamåla. Mammas kusin och hans fru har varit på besök så många gånger genom åren, hört mina föräldrar prata om fars föräldrahem där han tillbringade så mycket tid och ville gärna besöka platsen. Det var även spännande att besöka farfars föräldrahem som ju min bror och syster köpt loss. Vi hälsade på min faster, lämnade och fick pelargoner och satte oss i mina syskons trädgård, fikade och njöt. Jag hade glömt tepåsarna hemma, men det var bara att gå några meter och plocka mynta i den böljande rabatten. Vi pratade om sorg och livsglädje, solen värmde rejält och vi tog oss vidare till ”fars kulle” där hans aska spreds. Så mysigt att hans kompis ställde dit en bänk att sitta på. ”Gamlingarna” fick sitta där, jag satte mig i lingonriset och smaskade i mig de sura små skönheterna. Det krävs inte mycket för att sätta guldkant på livet.

Väl hemma möttes vi av detta. Jag kunde inte med att ställa Kian där, måste åtminstone vänta tills ”ramen” röjts bort.

Det är underbart med sensommar! Vi åt grillmiddagen ute i det härliga vädret och bjöd in brorsan som var borta vid sitt bygge. Mums, mums. Maken tog med gästerna till Bredavik där det biades, plockades plommon och återupplevdes ljuva minnen. Jag diskade och gjorde en sista omgång äppelmust. Vi gör vår egen med råsaftcentrifug, filtrerar och fryser i mjölkkartonger. Drygt tio liter fick vi ihop av svärmors äpplen. Festligt till vintern! När de andra kom hem satte vi oss i soffan med resten av kardemummakakan, choklad och plommon och pratade länge, länge. Älskar diskussionerna med dessa gäster, det är spännande att möta tankar som inte bara blåst förbi i farten. Det var länge sedan jag var så trött när jag väl lade huvudet på kudden. Tack för denna dag!

26 aug

Oordning och samlarsyndrom.

Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.

Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.

21 aug

Maus lilla söta.

Det finns en dag som kräver lite mer då man är gift med någon som har bikupor, nämligen den dag det är dags att slunga honung. Maken och min syrra har fyra bisamhällen ihop och igår hade den dagen kommit! Honungen var inte helt täckt, men maken vill inte vintra in bina för sent. Är inte honungen täckt kan det vara läge att stoppa honungsburkarna i frysen så att de håller p.g.a. lite för högt vatteninnehåll som ger sämre hållbarhet. Annars håller honung precis hur länge som helst. Jag har för mig att det hittats fullgod honung i pyramiderna i Egypten t.ex.

Detta foto tog jag genom fönstret, därav ränderna. Detta samhälle är minst sagt lite ilskt av sig och när bina blir av med sin honung kan de bli som målsökande projektiler och inte ge sig förrän de stuckit någon som de anser vara ansvarig för stölden. Stängda fönster och dörrar är alltså att föredra.

Jag hade förberett köket genom att lägga vaxduk, tidningar och handdukar på bord och golv. Utvinning av honung är en synnerligen kladdig historia även om man är noggrann och aktsam om de dyrbara dropparna. Här har du en bild på den elektriska slungaren, en mycket hjälpsam apparat. Ramarna som avtäckts sitt täckande vaxlager ställs så att de är så välbalanserade som möjligt rent viktmässigt. Sedan snurras helt enkelt honungen ut!

Här ser du syrran avtäcka en ram och det söta och klibbiga guldet där under. Detta var precis i början av processen och alla var fortfarande pigga.

Det snurrades först på låg hastighet och sedan på högre och högre. Honungen var seeeg och ganska snart insåg de båda biodlarna att det låg ljunghonung i de flesta av ramarna. Ljunghonungen är känd för att vara mycket svår att utvinna. Den är mer aromatisk, extra smakrik och är mörkare än den guldiga sommarhonungen. Det har forskats på just ljunghonung då den har antibakteriella egenskaper liknande den svindyra manukahonungen som ofta förfalskas och dessutom fraktas runt halva jorden. Coolt att kunna samarbeta med de hårt arbetande smådjuren för att få tillgång till något så fantastiskt. Köp alltså hellre lokalproducerat ljunghonung än manukahonung.

Systersonen var med för att skolas in i det ädla hantverket. Det ligger så mycket kunskap bakom en honungsburk som de flesta inte har någon aning om. Även om jag inte direkt är ansvarig har jag lärt mig jättemycket om bin och honung under de år som gått sedan maken och syrran skrev upp sig på biodlarkurs för ett gäng år sedan. Ämnet är synnerligen fascinerande och det finns flera spännande böcker skrivna i ämnet.

Vi testade lite olika namn på årets honung. Den första burken fick heta Uttorpshonung, men vi kom på att det inte funkade då hälften av ramarna hade hämtats från Tjurkö. Efter test av ljunghonung (som delvis är rätt, nästan alla ramar innehöll just detta) landade vi till slut i Skärgårdshonung. Annars röstade jag för ”Maus lilla söta”, en ordlek med syrrans och makens namn och en känd politisk skrift. Våra vänner som upplåtit sin trädgård på Tjurkö till ett av bisamhällena fick naturligtvis en burk Tjurköhonung. Till slut landade skörden i trettio-talet burkar (även om några var av det mindre slaget), den bästa hittills på under dessa år. Inte i närheten av vad många andra håvar in, men vi bor på ett ställe som väl inte bjuder på så mycket blomster. Nästa år finns planer på att sätta ett samhälle i närheten av ett rapsfält för att få chans på en ljus och lättslungad honung. Jag hade även gärna sett lindhonung i burkarna. Vi får se hur det blir!

20 aug

Var inte rädd för mörkret…

… ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är. 

I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till. 

Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret, 
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

När vi skulle sova igår var fullmånen så kraftfull att dess ljus räckte till att kasta månkatter från discokulan som ligger i den öppna garderoben. Uppe i taket såg vi alltså en egen stjärnhimmel. Tänk, va?!

17 aug

Fira 30 i dagarna tre.

På måndag är det otroliga trettio år sedan maken och jag gifte oss. Vi har haft ett liv tillsammans som varit både spännande, roligt och utmanande. Det känns som en bedrift att vi lyckats ta oss hit och det är därför viktigt att uppmärksamma och fira det. I torsdags hade maken förberett ”glamping” i Kullaviken. Det blev en fantastisk kväll på alla sätt och vis. Vi var helt ensamma på stranden, förutom att en dam som bor i närheten kom för att kolla läget då hon kände röklukten från brasan. Temperaturen var perfekt och vi sov skönt då maken kånkat med sig riktiga madrasser och jag burit dit duntäcke och kuddar. Det var annat än svettiga/kalla sovsäckar på liggunderlag! Menyn bestod av grillad bratwurst, banan med choklad och marshmallows. Perfekt tillsammans med ljummen päroncider. Den mulna morgonen gjorde att uppvaknandet blev behagligt. Vi låg och kollade på vågorna som rullade in och blev i det närmaste hypnotiserade av ljudet. Perfekt existerar sällan, men detta kunde bara inte bli bättre.

Väl hemma hade maken vanlig arbetsdag medan jag tog hand om tvätt/sortering av allt innan firandet fortsatte. Maken satt och jobbade i passagerarsätet med jag körde oss till Halltorps herrgård där vi checkade in och smaskade i oss en välfylld och jättegod ostbricka. Sedan åkte vi vidare till Borgholms slott. Vår kompis hade nämligen fixat personlig visning med sin vän, astrofotografen Jörgen Tannerstedt, som just nu har utställningen Öländska nätter på slottet. (Den slutar dock imorgon.) Jörgen har i många år rest runt på Öland för att hitta motiv och har fångat det ena mästerverket efter det andra om nätterna. Att se Vintergatan breda ut sig över välkända och okända öländska vyer i storformat var helt enkelt magiskt, i brist på bättre ord.

Uppfyllda av skönhet och magi åkte vi tillbaka till Halltorp där en vällagad trerätters meny väntade. 9/10. Sängarna var jättesköna och vi sov som hade någon klubbat oss i huvudet i rummet som såg ut att ha inretts av någon helt utan känsla för skönhet. Sedan fortsatte ätandet. Efter att ha följt med resebloggssyrran som är hotellfrukostconnoisseur på uppdrag har jag blivit petig. Halltorps frukost får plus för riktiga skramlade ägg och bra ingefärsshot, men annars var det tyvärr inte mycket mer att hurra över. 3/10. Ja, om du nu skulle vara intresserad av att resa hit någon gång. Nu åker vi vidare mot norra Öland eftersom Iron man-tävlingen är igång på södra sidan. Hoppas att du har en fin helg!

15 aug

Ut i skogen!

Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.

Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?