Jag har haft glädjen att få hänga med de här godingarna i helgen. Att få sjunga i Fredrikskyrkans kammarkör ger en otrolig välmåendeboost till mitt liv. Gällande hälsobringande fördelar måste det här vara en av de viktigaste jag ägnar mig åt.
Miljön ute på Skärva herrgård är läkande. Det gjorde inte något att solen sken och våren hängde i luften.
Nu ska det erkännas att den gamla herrgården där vi befann oss är pampig och imponerande på många vis, men välisolerad är den inte. Vis av erfarenhet bestämde jag mig därför för att packa ner flanellpyjamas, långkofta, raggsockor och några extralager. Allt behövdes, inklusive täcket från den andra sängen i rummet där jag sov. Tack vare mina förberedande åtgärder tog det bara en timme att få upp värmen nog att kunna somna när jag väl stöp i säng efter midnatt.
Jag misstänker att någon håller på med garnfärgning. Utanför gårdsbutiken hängde ull i en mängd vackra färger, välsorterade i matchande konstellationer.
Portaler till hemliga trädgårdar tillhör de finaste gångstigar som tänkas kan. Förvisso ledde just den här kanske snarare till härliga skogspartier, men känslan kvarstod. Både hästhovar och hundtassar hade lämnat spår i den leriga gångstigen. Detta är ett populärt vandringsstråk.
Jag fick i det närmaste sensommarvibbar inför denna livgivande syn! Tack för möjligheten att uppleva livet från en plats som denna.
Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.
Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.
Om wårt lifs bräcklighet. Ett glas går snart i kras. Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:
”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus, Ut fragili vitro similem se noscat uterque. Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.
Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad
du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.
En sådan här dag blev det. Yoga, långpromenad, långkok och långvila i soffan framför kaminen. Känslan av mittemellan höll sig kvar och även om jag ägnade flera timmar under dagen åt rörelse kom inte kroppen riktigt igång. Till slut undrade jag om jag höll på att bli sjuk. Den teorin kan fortfarande stämma, men idag vaknade jag pigg som en lärka igen och den sega känslan var som bortblåst. Kanske behövdes det bara en dag av återhämtning?
Den här godingen fick jag prata en stund med. Hon är så mysig och pratsam. Det är otroligt intressant att fundera kring vad hon vill ha sagt med sina rrrrrr och mmmm, men uppenbart är att hon har något viktigt att meddela. Oj, vad jag ska gosa med henne när vi träffas om några veckor! (Hennes mamma skickade detta foto från gårdagens utflykt.)
Novitas Muminpappa har blivit nästan ett par sockor med en spännande teknik. Jag älskar det här sättet att plocka upp maskor längs hällappen! Det blir så fint med ”flätan” som bildas. Hälen ser nästan resårstickad ut den också, men den är stickad för att ge ett förstärkt resultat med varannan maska lyft istället för stickad på det räta varvet. Nya tekniker och tricks är sådant jag hoppas kunna ta till mig med årsordet, så jag är nöjd.
Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!
Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
… och från tre minus till 26 plus. Det har hon att vänta, denna fina utbytesstudent från Nya Zeeland som lagt hela sitt sommarlov på att möta Sverige ur ett lite ovanligt perspektiv. Det är fantastiskt att få möta dessa utbytesungdomar och deras utveckling. Många av dem har aldrig åkt någonstans utan sin familj. Några av dem åker bara några månader, andra är borta i närmare ett år. Ingen jag har mött har lyckats undgå något slags utveckling, många har det hänt massor med. Jag är tacksam för möjligheten jag har att ha kvar lite tonår i mitt liv, det får mig också att fortsätta utvecklas.
Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.
I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).
Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?
Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!
Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!
Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.
Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.
Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)
