19 Dec

Ett Litet Ord 2015 – FEARLESS.

En del föräldrar sägs leva sina liv genom sina barn. Det kan jag inte precis säga att jag gör. Däremot har hela den här dagen handlat om dem. Barnen, alltså. Vi har fixat lite upprensning i skolarbetet, haft sista skoldagen innan jul, köpt de sista julklapparna, haft sista ridlektionen för terminen (med en hedrande andraplats), gjort första omgången julgodis tillsammans med tjejkompisarna, oh-at och ah-at över det fina paket som kom till yngsta dottern från hennes fina och omtänksamma vän i Tyskland och förberett inför makens lillasysters besök över jul. Det blev en fin dag! Nu ska jag ta en dusch, ligga på spikmattan med värmedynan vid fötterna och försöka hitta en bra teveserie att följa på Netflix.

Ps: Mitt nya ledord för 2015 hoppade på mig från en reklamskylt längs med motorvägen. Det blir FEARLESS. Jag vet inte om jag ska köra på engelska eller svenska. Jag gillar frimodig bättre än orädd, men vet inte om jag gillar något av dem bättre än just fearless som jag tänker mig också betyder modig…

18_1

18_2

18_3

18_4

18_5

18_6

18 Dec

Salt Lake City by night.

Jag älskar Stockholm. Vissa delar av Stockholm, vid vissa tider och vid vissa väder. Salt Lake City har jag inte precis lärt mig uppskatta, men det finns en tid på året då denna lilla stad piskar rumpan på sin svenska syster. Under december blinkar det på Temple Square så till den milda grad att miljökämparna gråter och de ljusdepraverade jublar. Det här bygget som tog fyrtio år att bygga klart gör sig verkligen i julbelysning vare sig det ligger snö på marken eller ej.

17_6

17_4

17_5

17_3

17_1

18 Dec

Carol of Joy.

Sådan här musik vill jag också kunna skriva. Tack Dan Forrest! Idag hörde jag jag Orem High Schools kör sjunga den mitt ibland massor av högljudda Temple Square-besökare och jag tappade greppet lite. Så vackert!

18 Dec

Mycket vill ha mer och stroke.

Idag gick jag och sonen på en promenad. Vi såg bl a den ledsamma skylten med ”short sale” fortfarande hänga utanför grannarnas… Banken har sänkt husets ursprungspris på drygt $930 000 till $600 000. Det är ju så att jag inte kan låta bli att bli lite förgrymmad, men sånt är livet… Grannarna får gå i personlig konkurs. Det finns väl inte mycket att göra när arbetsförmågan, förmodligen för resten av livet, försvinner och det inte finns några försäkringar som täcker inkomstbortfallet.

När jag gick den vanliga promenadsträckan tittade jag idag lite mer ingående på husen längs vägen. Allt var mer beige än vanligt och någonstans väcktes en faslig längtan till röda trähus, vita väggar och braskamin. Inte vet jag om det var bra eller dåligt att hitta de här gamla mäklarbilderna, men mest tänker jag att detta inte är vårt hem längre och att det därför är helt onödigt att spilla nostalgitårar även om det var väldigt fint.

11_10

11_12

Habegäret slängdes snabbt i soporna när jag fick reda på att en nära släkting hamnat på sjukhus med stroke. Hu! Tur att hen var så pass uppmärksam så att ett av barnen hann tillkallas och vårdhjälp kunde sättas in omgående. För strokepatienter är varje sekund som man vinner viktig och det är mycket lättare att rehabiliteras ju mindre skada blödningen har hunnit orsaka.

Känner du till hur man upptäcker hur någon har fått en stroke? Lär dig AKUT! Du kan rädda liv.

17 Dec

Nu är hon fjorton!

Det känns så konstigt att jag inte längre har några ”barn”. Alla tre är nu ungdomar och en av dem är till och med vuxen enligt lagen.

I morse steg jag upp 5.50, den vanliga vardagstiden, för att äldsta dottern skulle komma iväg till skolan. I år var det första gången någonsin hon missade en av sina syskons uppvaktningar, men valet stod mellan frukost på sängen klockan sex eller halv åtta och då var det inte så svårt att välja för resten av familjen. Efter att E var färdigskjutsad fixade jag nypressad apelsinjuice, ”exotisk fruktsallad” enligt önskemål från födelsedagsbarnet och ett par lussekatter av olika modell.

16_1

Trots att vi är långt borta från mor- och farföräldrar (och resten av släkten) var de alla med tack vare postens insatser.

Det ringde många gånger på dörren under dagen och S blev översköljd av allt från godsaker till världens coolaste ballonghästar! Hon uppvaktades så till den milda grad att det kändes som att det var 40 hon fyllde och inte 14… :D Inte gjorde det saken sämre att dagens meny bestod av två av den unga damens favoriträtter, nämligen dumplings och prinsesstårta. Mums.

16_3

16_6

Vi passade på att klä färdig granen också när det ändå var så festligt här hemma. Nu står den grön och grann med 600 ljus som funkar åtminstone idag. Vi får väl se hur länge de pallar trycket.

16_4

16_5

16 Dec

Gammal DN-artikel som är värd att läsa igen.

För mycket arbete, dålig kontakt med vännerna och drömmar som aldrig förverkligats. En australiensisk sjuksköterska har skrivit en bok om vad människor ångrar allra mest på dödsbädden. ”Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar”, säger hon enligt The Guardian.

I många år arbetade den australiensiska sjuksköterskan Broonie Ware med att vårda patienter i livets slutskede. Ware samlade sina erfarenheter i en blogg som sedermera resulterade i en bok med den engelska titeln ”The Top Five Regrets of the Dying” (ungefär ”Fem saker döende ångrar mest”).

De allra flesta av Wares patienter ångrade att de inte hade förverkligat sina drömmar och önskningar, utan snarare levt livet så som andra förväntade sig av dem.

– Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar, säger Ware enligt The Guardian.

En annan sak som många ångrade, framför allt bland männen, var att de hade jobbat för mycket, samt att de hade tappat kontakten med sina vänner.

– Alla saknar sina vänner när de är döende, säger Broonie Ware.

Flera patienter önskade att de hade varit bättre på att visa känslor och att de hade tillåtit sig själva att vara lyckliga.

– Många insåg först på slutet att man kan välja att vara lycklig, säger Broonie Ware enligt The Guardian.

16 Dec

Snöfall på skjutdörrarna.

Vi gillade våra snödörrar förra julen och bestämde oss för att försöka göra något liknande i år igen. Den kvinnliga delen av familjen var lite mer engagerad än resten om man säger så.

15_2

1. Klipp snöstjärnor i olika storlek och fason. Här är de flesta av de vi bestämde oss för att använda.

15_1

2. Spreja lim som inte biter (”repositionable glue”) på snöstjärnornas baksidor och placera dem med lite varierande mellanrum tills det känns bra.

15_4

3. Spreja fusksnö över i några tunna lager och dra bort pappersstjärnorna på en gång. Njut av fönster med frostig känsla.

15 Dec

Smått komatös efter julfest nummer tre.

Tre julfester på tre dagar rekommenderas inte. Min syster påstod just att hon har gått upp fyra kilon den senaste veckan. Jag tror inte det är möjligt, men samtidigt känner jag mig ungefär som en köttbulle. Ja, eller kanske lussekatt.

Jag har tänkt mycket på alla som ingen eller ingenting har sedan jag pratade med vår änglagranne, hon som bara ordnar högtider för de som ingenting har. Jag frågade henne och hennes man om hur deras vuxna barn tar detta. ”De är vuxna och har egna familjer så de firar högtider på egen hand och har sina egna traditioner, för de vet att vi alltid har fullt upp med det här” var svaret. Hur hittar man balansen? Min systers man vill att de ska bjuda in tiggarna som håller sig kring deras hem för julbad och julmiddag. Det är en god idé, men är det praktiskt genomförbart?

Hur god kan man vara i sin godhet? Räcker det att jag köper en get till en familj jag aldrig kommer att träffa? Ska jag strunta i vännerna som redan har det mesta under kontroll och fokusera på alla som slåss mot missbruk, hopplöshet och onda cirklar? Gör det mig till en bättre människa om jag tackar nej till fester och mat i överflöd, eller ska jag erbjuda detsamma till några som aldrig skulle få samma möjlighet i sina vanliga liv?

Dessa tankar får fortsätta gå runt i cirklar. Jag är inte det minsta klokare nu än när jag började skriva. Jag kan påminna oss alla om att det många gånger finns något litet att göra som kan betyda mycket för någon annan. Ett leende kostar ingenting.

14 Dec

Julfest nummer två och ett impromptulussetåg.

Idag hann vissa med att hitta en skaplig gran som luktar gott i hela huset. Jag är tacksam över att slippa denna uppgift varje år, men tar gärna hand om allt annat julande. Alla ljus utom en tredjedel i den ena slingan var paj, så granen lär väl inte bli klädd på några dagar…

Kvällens julbord hos min kompis – för mycket mat som vanligt fast det kändes som att jag bara tog några köttbullar och några sillbitar… En lussebulle var allt jag mäktade med som efterrätt. Ja, och så chokladtomten som jag vann i lotteriet. Yngste sonen i värdfamiljen hade gjort ”tikits” (tickets) som man skulle skriva sitt namn på. Jag är så glad att jag hade turen med mig!

13_1

En av gästerna är musiklärare. Han och hans cellistdotter spelade ett fint arrangemang av Greensleeves. Trevlig överraskning!

Barn och ungdomar fick ställa upp på ett impromptulussetåg, vilket de inte direkt hade förväntat sig. Det gick bra ändå. Allt som behövdes fanns ju, inklusive en tant som spelade piano från ”Julens Önskesånger” och en ”kör” som klämde i med svenska, svengelska och/eller engelska.

13_6

13_4

13_3

13_2

13_7