19 Sep

Vackra minnen.

Jag sitter här och försöker samla intrycken efter en dryg vecka hos min syster i Skottland. Jag reste med två andra syskon och ett syskonbarn och fick en nästan magisk vecka. Vi har haft den stora glädjen att få skapa vackra minnen tillsammans!

Jag hade inte besökt Skottland sedan 2001, men de andra medföljande syskonen är vana Skottlandsresenärer. Jag är förundrad över att det fanns så många ställen som ingen av dem redan hade besökt. Detta fantastiska land bjuder på sköna naturupplevelser, pampiga ruiner, vackra slott och smarrig mat åt alla väderstreck… När jag och maken kom hem från Irland kände jag mig inte färdig. Jag blev helt uppslukad och hade helst velat stanna länge, länge. Jag vet att jag kommer att resa tillbaka någon dag, men just nu nöjer jag mig med att ha fått uppleva något liknande i grannlandet. Jag hittade ett nytt hemma och förstår verkligen att min syster har svårt att tänka sig att någonsin flytta tillbaka till Sverige igen.

Resebloggssystern ville gärna att vi alla skulle dela med oss av veckans favoriter. Hos mig kammade hon noll. Jag tyckte att varje dags utflykt var den bästa, vare sig det var en promenad uppför Äventyrsberget (syskonbarnens påhittade namn på kullen i grannskapet) eller ett besök på Dunnottars slott som har en synnerligen spännande historia. Man ska sluta på topp och det kände jag att jag gjorde då jag och brorsan satte oss på planet hem från Edinburgh. Jag är så nöjd och tacksam över att ha fått lägga den här resan till minnesbanken, och även om borta är bra så är ändå hemma bäst. (Att maken hade fixat till det sista till arbetsrummet gjorde inte saken sämre!)

Med ny inspiration, bättre hälsa och lite mer driv än på länge kan den här hösten bli riktigt fin! Fler vardagsglädjor och färre slott. Fint så. Jag hoppas att också du får njuta av lite äventyr i livet, vare sig det handlar om något stort (som ett nytt hus) eller något litet (som at få till den perfekta risotton). Peace!

12 Sep

Skottland.

Det är 17 år sedan jag hade möjlighet att besöka Skottland senast. Nu hade jag chansen att haka på två syskon och en systerdotter för ett besök hos syrran som bor här utanför Dundee. Trakterna häromkring är löjligt idylliska. Det är så vackert aå jag får hjärtsnörp! Att jag får balansera alla de fyra elementen eld, jord, vatten och luft gör inte saken sämre…

09 Sep

Om att hitta frid.

Känslan av absolut lugn och tillförsikt. Såhär tänker jag mig att den ser ut. Jag är inte riktigt där än, men långsamt närmar jag mig något som åtminstone liknar det här.

Valvakan strömmar från datorn medan jag njuter av att arbetsrummet äntligen står klart. Allt som finns här inne ska finnas här. Den sista sopsäcken är nedburen, alla grejer som skulle hitta nya hem har lämnats över till sina nya ägare, jag sitter på den bekväma och fina arbetsstol som maken bar hem från Kalmar häromdagen och bakom mig står allt som ska upp på en kommande vägghylla färdigsorterat och klart. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta så här lång tid, men jag är otroligt tacksam över den renande process som detta organisationsarbete har inneburit. Kanske kan ordning och reda runt omkring mig också leda till detsamma inombords?

07 Sep

Jag röstade i onsdags…

… och därför får jag nu leva med att min röst försvann. Haha, billigt skämt. Inte lika roligt är att det äntligen var dags att dra igång höstens körövningar igen igår och att jag efter uppsjungningen inte hade någon röst kvar. Vi måste intensivträna Mozarts Requiem då vi har konsert den 21 oktober, så jag stannade helt enkelt kvar och sjöng med ”i huvudet”. Akustiken i Fredrikskyrkan är helt makalös och det var väldigt speciellt att få lov att lyssna på hur vackert kören sjöng även om den senaste repetitionen var i juni. Jag kommer ihåg hur det brukade vara efter sommarloven då det var dags att snabbrepetera inför första fiollektionen. Tekniken hade mattats av, men efter varje uppehåll var klangen och vibratot bättre! Det är något särskilt med långa uppehåll ändå.

Vila har jag annars fått nog av. Utmattad kropp i all ära, utmattningen fyller uppenbarligen en funktion, men nu när jag äntligen kommit ur den där dimman hade jag uppskattat ett längre uppehåll som ”frisk”. Jag ska inte klaga, för det finns de som har det mycket värre än jag! Det var dottern som drog hem något skolstartsvirus helt enkelt och vi vet ju hur det är med sådana. Det är bara att böja sig och, tja, vila.

Jag hade sett fram emot flera trevliga sammankomster den här helgen, men jag tror inte någon annan uppskattar om jag kommer dragande med min feber, hosta och obefintliga röst. Jag hoppas att du sluppit sådana här otrevligheter och att du får en riktigt trevlig helg!

03 Sep

Matnyttigt, eller rent av hälsosant?

Idag måste jag skriva lite om mat. Det är längesedan jag var så engagerad som jag var ”förr i tiden” (vad nu det är). Jag trodde aldrig att mina ätstörningar skulle gå över och till viss del gör de nog aldrig det. Sedan ungefär tio år tillbaka har de dock tagit stora steg tillbaka till förmån för en mer hälsosam syn på mat, hälsa och välbefinnande. Nu börjar jag se hur mat allt mer ofta används som ett slagträ i politiska debatter och även som ett sätt för människor att bedöma varandras karaktär. Kanske har jag bara varit dum och blåögd fram till nu, men jag har aldrig förut upplevt dessa intensiva skamkänslor som förmedlas mer eller mindre öppet från andra människor och grupperingar. Skamkänslorna har förut alltid kommit inifrån mig själv! Nu känner jag att det alltmer ofta skrivs och pratas om mat som något som gör en till en bra eller dålig människa. Ska vi reda upp mina trassliga tankar lite?

Den trendiga maten är idag närproducerad, ekologisk och vegetarisk. Är den vegansk eller raw så får du extrapoäng och om du nu skulle förnedra dig till att äta kött så ska det vara svenskproducerat, gräsmatat och fritt från, tja, allt utom muskeltrådar?

Jag är nu så gammal att jag känner igen en trend då jag ser den. Atkins kanske du hört talas om? Viktväktarna med lättprodukter var också dominerande då jag var som mest formbar. Fett var livsfarligt, likaså ägg och helfeta mjölkprodukter. Färdiglagade rätter räddade familjer och jag tror inte det var sådär jättemånga som liksom min far förbjöd Lätta hemma och dessutom såg till att vi åt både riktigt smör och drack mjölk direkt från bondgården. Den vegetariska maten slog igenom igen (det har den gjort med jämna mellanrum) och så småningom slog pasta och nudlar ut potatisen som svenskarnas basföda. Ja, det var såklart tills kolhydrater blev livsfarliga, i alla fall alla med fel GI-värde, och vi skulle sluta äta pizza, pasta, bröd och frukt för att leva mestadels på den några år tidigare livsfarliga maten. Det hjälpte inte. Inte ens då folk började äta ”stenålderskost” eller satte sig på svältkost två dagar i veckan. Laga maten från grunden, men utan att behöva gå till affären själv, NU skulle väl ändå alla människor bli friska? Nä. ”Folk” är tjockare och sjukare än någonsin. (Ja, inte Katrin Zytomierska förstås. Hon är både smal, vältränad och välbeställd. Det är inte ens tur. Hon verkar ha jobbat hårt för att komma dit! Jag önskar att alla vi andra också bara kunde äta helt rätt, träna helt rätt och ta smarta beslut. Tänk!)

Ja, hur ska alla vi andra göra egentligen? Du vet hur det är med forskning… Vill du få bevis för något går det alltid att hitta forskningsresultat som stödjer din tes. Jag blev av med min migrän för ett gäng år sedan då jag mer eller mindre uteslöt mjölmat ur min kost, detta på grund av resultat efter besök hos en kinesiolog. Jag har testat om jag har celiaki två gånger efter detta, men det har jag inte. Det hade jag förresten redan räknat ut, för jag kan äta rågbröd och Finncrisp utan att få mjölbakfyllehuvudvärken som alltid slår till efter ett par nybakade bullar eller en portion Pasta Carbonara. Häromdagen snubblade jag över den här artikeln och även om jag inte är forskare eller speciellt insatt i just insulinvärlden låter det ju som att jag har fått en förklaring till vad som egentligen hände då jag blev av med mina hemska migränanfall! Jag har tipsat ganska många om att ändra sin kost för att bli av med sin migrän, men vad jag vet har inte en enda lytt mina råd. Det är jobbigt att göra uppoffringar!

Hur ska vi då äta? Och vad? Hur ofta, med vem och varför? Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Jag lovar dig att du kan äta hur du vill utan att jag dömer dig. Varsågod! Servera nudlar morgon, middag och kväll. Ät raw veganmat med bara närodlade matvaror (naturligtvis går avocado, quinoa, dadlar och allt det andra smaskiga bort, men lite smällar får man ta). Lev på proteinpulver och Cola Zero. Ät dig igenom hela Dafgårds färdigmatsortiment. Jag tror att om du verkligen lyssnar på din kropp så kommer du att veta vad du mår bra av! Lycka till! Och kom ihåg att vi människor är till för att ha glädje. 😉 Peace.

31 Aug

Varken det ena eller det andra.

I ”allrummet”, eller hallen, på övervåningen har vi en vägg som är avsedd för familjebilder. Jag har satt upp ett gäng roliga foton med dubbelhäftande tejp, men det blir inte särskilt fint och jag inser att det inte finns en chans att alla foton jag vill få med kommer att få plats. Igår försökte jag därför fundera ut något annat alternativ. Jag kom ihåg att jag hade sett något slags plansch med många foton på då vi bodde i USA, så jag letade efter ett sådant svenskt alternativ. Minsann! Google levererade och jag hittade Printasquare. Jag är inte riktigt förtjust i att alla foton måste vara kvadratiska, men det ordnar sig nog ändå. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka 54 bilder som får vara med! Phu… Väggavsnittet där planschen ska sitta är precis för smalt för att min önskade storlek ska få plats, så det blir en 50×70-plansch med vit ram.

Jag började titta igenom alla foton här på datorn och blev alldeles överväldigad. Efter det gick jag in i de två bloggar jag har kvar för att få vägledning och blev då sittande under flera timmar. Jag kunde konstatera att jag nu ännu mindre visste vilka foton som var värdiga en plats på planschen och jag insåg att jag verkligen saknar skrivarglädjen som jag förut kunde ge utlopp för i mina blogginlägg! Bloggen finns kvar, men som du nog har märkt uppdaterar jag inte längre lika ofta, jag skriver inte lika mycket och jag skriver inte heller lika genomtänkt eller med samma entusiasm. Det finns flera orsaker. Jag skulle kunna lägga ner helt och hållet, men det vill jag inte. Jag skulle kunna ha som målsättning att skriva något varje dag, men det finns så mycket annat som jag önskar prioritera i detta läge. Jag bestämde iallafall att det måste bli ändring innan 1 november då Trettio Tacksamma Dagar drar igång. Det ger mig två hela månader.

För övrigt kan jag varmt rekommendera As We Are, Margareta Bengtsons album där hon sjunger med fantastiska instrumentalister. Sammetslen musik, sådan som smyger sig in i varje hörn av själen utan att göra mycket väsen av sig. Jag har ett tudelat förhållande till jazz, precis som till många andra musikgenrer. Med stigande ålder uppskattar jag mer och mer denna klassiska inriktning, kanske för att det faktiskt är musik på riktigt till skillnad från så mycket av det som spelas från Spotifys New Music-spellista. Kom inte dragande med ”Kan du göra bättre själv då?”, för det hjälper inte. (För övrigt är jag lite ledsen över att länka till förnedringsteve.) Mycket av den nyproducerade musiken är själlös. Det skulle göra mig glad om det visar sig att jag har blivit en gammal surkärring och inte längre förstår hur bra musik låter. Övertyga mig gärna!

30 Aug

I was on top of the world!

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.

Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)

Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.

27 Aug

Tid för nystart.

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten