20 augusti 2014 på Carterville Road.

Frukt och grönsaker växer här, men det knakar inte särskilt. Precis som förra året är äpplena lite för maskätna för att det ska vara roligt. Ankor och hönor har gjort vad de har kunnat, men tyvärr visade det sig att deras blotta närvaro inte helt bidragit till hel och fin frukt… I grönsakslandet har vissa sniglar försökt ge sig på våra grödor, men vi är ju några som kan slåss om rätten till den maten. Persikorna däremot är jättefina. Jag åt den första persikan plockad direkt från trädet idag. Inte så jättesöt, men saftig och med lagom motstånd. Samtidigt som jag smaskade på persika fick S, som nu har hunnit börja i åttan, sitta och räkna med tal på tallinjen. Vi lät lite olika, jag som njöt av persikan och dottern som tog sig an sitt ”favoritämne”. Det gick finemang och jag känner att om inget annat så har de här hemskolningsåren varit jättebra för Ss självförtroende och hennes syn på sig själv och kunskapsinhämtning. Hur har din ”termin” dragit igång? Åskar det och regnar där också? (Perfekt orsak för att tända ljus och sitta och njuta av allt det ruggiga.)

20_9

20_7

20_6

20 år.

Vissa saker är mer värda att fira än andra. I går var det 20 år sedan vi gifte oss i Stockholm, maken och jag. Efter lördagens bröllop kan jag konstatera att just våra festligheter knappast gick till historien som något att lägga på minnet. Att vi fortfarande är tillsammans, starka och med hopp om många vackra minnen framför oss, är däremot väl värt att fira! Att inte ta varandra för givna är A och O i ett förhållande, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i vardagslunken mitt i den oreda och röra som även ett ”normalt” liv med barn och tonåringar orsakar. Jag är tacksam för allt jag lär mig av och genom K och för det vi har tillsammans.

Vi bestämde oss för att gå till Cheesecake Factory tillsammans med barnen för att fira den stora dagen. Det var ett vist beslut. God mat, mycket mat och mat i rättan tid skulle vissa ha sagt. Själva cheesecaken tog vi med oss hem eftersom ingen hade plats i magen då middagen var uppäten. Jag åt två tuggor av min tårtbit till kvällsmat och lät 18-åringen ta hand om resten till frukost i morse. Kommer du till USA är det värt att vänta i kö i en timme för att äta på det här stället.

Ps: Ursäkta det konstiga utseendet på den här bilden, men jag tog bort färgen eftersom vi såg ännu prickigare ut på kamerafotot som togs i ljus som uppenbarligen inte var tillräckligt.

20_5

Fotograf-Monnah vill ut!

Jag har fotat rätt länge nu. Första riktiga försöket till att lära mig mer om exponeringarnas spännande värld gjorde jag på högstadiet då jag och mina kompisar fotade och framkallade svartvitt under skolans FA (Fria Aktiviteter). Jag tyckte det var roligt redan då och började längta efter en systemkamera. Efter att ha passat barn under rätt lång tid under vårt första år som gifta blev jag uppvaktad med min första systemkamera, en Nikon, av barnens föräldrar. Då började jag fota lite mer seriöst eftersom kvaliteten på fotografierna blev väldigt mycket bättre. Så småningom var det dags för den digitala revolutionen att göra intrång i även mitt fotograferande och då övergav jag Nikon eftersom jag fick en Canon 350 D i present av min familj. Photoshop blev min nya bästa vän i samband med bytet till en digital kamera och fotograferandet blev om möjligt ännu mer roligt!

Under årens lopp har jag sett andra hobbyfotografer utmana sig själva för att sluta som ”riktiga” fotografer. Till deras skara kan man räkna sig då man känner sin kamera utan och innan, när man faktiskt vet vilken skillnad det gör att använda olika slutartider och när man kanske har haft råd att samla på sig några olika spännande objektiv, externa blixtar och en riktig kamera. Till dessa personers skara hör bl a min fantastiskt duktiga svägerska Karin och flera ”gamla” scrappare.

Ibland har jag turen att få utmana mig själv lite mer. I somras bad min kompis mig fota honom och hans fru då de firade 25-årig bröllopsdag och samtidigt passa på att ta familjefoton. Här är några av mina favoriter. (Jag har inte frågat om lov att lägga upp deras ansikten här i bloggen, så det här får duga.) Vår familj har inte ens ett enda vettigt familjefoto, men du vet väl vad de säger om skomakarens ungar…

20_3

20_4

20_2

Bröllopsrapport.

Här hittar du några av de fantastiska bilder Hanna Franzén tog på min lillebrors bröllop. Om du vill se verklighetsskildringen kommer de genom mitt kameraobjektiv här nedanför.

För övrigt kan jag tala om att bröllopet faktiskt var det finaste jag varit på, maten var otroligt god tack vare brudens vän Idas recept och yngsta lillasysters sambo (som blev inkastad som lite mer ansvarig för matlagningen än vad jag tror han hade planerat) och Leif som helgrillade lamm tillsammans med sin dotter Sara, hela tältet och inredningen och brudens och min systers fantastiska blomarrangemang och dekorativa detaljer och alla tårdrypande och roliga och fantastiska tal och alla familjemedlemmars insats… Ja, det var helt enkelt en kärleksfest värd att minnas länge.

19_16

19_17

19_18

19_19

19_14

19_3

19_12

19_7

19_10

19_8

19_9

19_11

19_2

19_1

19_15

19_5

19_6

Hej då! Nu åker vi.

IMG_7408.PNG

IMG_7409.PNG

Bröllop på havsängen.

Bröllopet mellan min lillebror och hans sambo fru blev sommarens höjdpunkt! Till och med vädret samarbetade! (Idag är det höst och ute ösregnar det.) Min brorsa kallas inte för ”räkmackan” utan orsak.

Familjen jobbade hårt och det betalade sig bra. Maken och min extrasysters man var de enda av familjens vuxna som saknades, men K var med på facetime och var också speaker på filmen som var en del i syskonens tal till brudparet. Du som känner mig har också min mejladress. Känner du lillebror skulle det kanske vara roligt för dig att se filmen. Skriv bara och säg att du vill ha länken så fixar jag det!

I kväll åker vi vidare mot Kastrup och i morgon åker vi till SLC via Paris. Tänk vilken bra tajming att jag kommer perfekt lagom för att hinna fira den 20-åriga bröllopsdagen med älsklingen. Tänk så fort tiden går när man har roligt!

Ps: Här är den fantastiska feelgoodlåt som Far avslutade sitt tal till brudparet med. Att vara tacksam gör sannerligen livet bättre.

IMG_7390.JPG

IMG_7379.JPG

IMG_7367.JPG

E E Cummings.

Jag önskar jag hade skrivit dessa ord själv… Grattis på bröllopsdagen, min fine lillebror och min härliga svägerska! Den här dagen blir fantastisk.

i carry your heart with me

i carry your heart with me (i carry it in
my heart) i am never without it (anywhere
i go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)

i fear
no fate (for you are my fate, my sweet) i want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that’s keeping the stars apart

Kära S!

Grattis på födelsedagen så här i efterskott. Jag uppskattar din vänskap efter alla dessa år och tycker att det är smått fenomenalt att vi fortfarande har kontakt. Hade Hillerød inte legat så långt bort hade jag kommit förbi med en tårta i går, men jag hade fullt upp med att besöka amerikanska ambassaden och köra från Stockholm till Karlskrona och förbereda bröllopet. Kram!

I väntan på att byråkratins hjul skulle rulla klart…

… tog jag med Far, dottern och syskonbarnen på utflykt. Vi ställde bilen på andra sidan spat i Nynäshamn och njöt av sommarens sista vindar och vackra stenar överallt omkring oss och Östersjön framför oss. Ibland känns världen mindre än annars och snart, snart är vi hemma igen.

För övrigt sörjer jag Robin Williams allt för tidiga död. Depression är verkligen en dödlig sjukdom, en sjukdom som inte kan botas genom att någon ”rycker upp sig”. Vila i frid, mr Williams.

IMG_7352.JPG

IMG_7349.JPG

IMG_7351.JPG

IMG_7331.JPG

Sen kväll i Nynäshamn.

Efter en trevlig bilfärd med Far och äldsta dottern, hon vars fingeravtryck ambassaden så gärna vill få tag i, kom vi fram i lagom tid till att syskonbarnen skulle sova. Syrran och vi tillresta åt ost och kex i lugnan ro och Far fick gå husesyn. Nu är det dags att sova i några timmar så vi orkar ta itu med byråkratin i morgon. Jag har inte kört bil i Stockholm särdeles mycket de senaste åren, men Strandvägen förnekar sig icke och strålar säkert extra för tillresta lantisar. Låt oss hoppas att även personalen som hjälper oss i morgon är på strålande och hjälpsamt humör!

För övrigt ber jag om ursäkt över mitt usla sommarbloggande. Nu längtar jag tillbaka till vissa rutiner även om sommaren varit superfenomenal!