28 sep

Fylld Flat White Boer-pumpa.

Fylld Flat White Boer-pumpa

4 portioner basmatiris, kokt (3 dl ris, 5 dl vatten enligt mitt recept)
2 stora ägg
1,5 dl hackad persilja
1 dl torkade aprikoser, hackade i ”russinstorlek”
2 msk vit balsamvinäger (eller annan ljus vinäger)
5 dl svamp (jag plockade fram en påse förvälld svamp från frysen)
50 g smör
1 finhackad lök
3 finhackade vitlöksklyftor
1 msk salvia (kryddburk)
1 msk timjan (kryddburk)
2,5 tsk salt (fyllningen blir salt, men det går ut i pumpan under tillagningen)
nymald svartpeppar efter smak
1 pumpa (ca 3 kg)

Sätt ugnen på 175°. Lägg bakplåtspapper i en djup plåt och lägg kraftigt aluminiumfolie i ett ”kors” (ska klä in hela pumpan sedan).
Fluffa upp det avsvalnade riset med en slev, lägg i bunke och blanda med ägg, persilja, aprikoser och vinäger.
Förväll ev svamp, lägg torkad svamp i vatten eller tina fryst svamp. Blanda i risröran.
Smält smör, stek lök och vitlök på låg värme och tillsätt kryddor och salt. Löken ska vara genomskinlig och mjuk, men inte ta färg.
Tillsätt lökröran i riset.
Skär upp ett lock enligt bilderna ovan och rensa bort ev fröer och ”trådar” på locket.
Gröp ur kärnor och det trådiga ur själva pumpan.
Fyll pumpan med risröran. Klä in den ordentligt med aluminiumfolien. Lägg ev på ett aluminiumfolielock om det inte täcker helt. Lägg pumpalocket på bakplåtspapperet vid sidan om.
Sätt in plåten i ugnen en timme. Lägg sedan locket åt sidan och fortsätt baka pumpan i två timmar till.
Lägg på locket som dekoration och servera genom att skära klyftor.

Jag gillade varken pumpa, squash eller sötpotatis då vi kom till USA första gången. Nu tillhör alla tre mina favoriter, men jag gissar att denna rätt som jag tycker är hur god som helst inte faller alla i smaken.

28 sep

Flashbacks till Orem…

Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?

Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)

Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.

27 sep

Vilodag.

Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.

Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.

Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.

”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.

Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)

Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.

Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!

Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!

Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.

26 sep

It’s fall y’all!

Enligt SMHI är det faktiskt inte rent definitionsmässigt höst hos oss än. Det är helt enkelt för varmt!

Längre norrut ser det annorlunda ut. Jag brukar gilla att åka norrut, och/eller åt motsatt håll, den här tiden på året. Färgerna i varmare skalor som breder ut sig. Luften som känns annorlunda. Känslan i naturen.

Här kommer pumporna igen. Idag ska jag ge mig på att laga mat av ”flat white” (tror åtminstone att det är så de ljusare pumporna heter). Pumpa är en smak som jag varken hade lärt känna eller uppskatta innan vi flyttade till Utah. Det har förändrats och jag älskar verkligen flera av de smakkombinationer som är mest förekommande tillsammans med pumpakött. En fantastisk favorit är pumpalatte. Mmmmm!

Pumpalatte

1 C pumpapuré
1 quart mjölk (vanlig eller vegetabilisk)
1/4 C socker
1 tsk kanel
1 msk vaniljextrakt eller vaniljsocker efter smak

Vispa ihop, värm på medelvärme tills det sjuder. Koka inte. Serveras gärna med vispad grädde.

Vi har tillgång till mängder av päron, både här hemma och i Bredavik. De är smarriga att äta som de är och göra juice av, men nu tänkte vi testa att torka också. Igår hade vi vänner på besök och då gjorde jag det här smarriga receptet på päronflan. Vi åt den med vaniljglass. Riktigt gott! Jag gillar Schärs glutenfria smördeg. ICA:s kylda smördeg på rulle är ju jättesmidig för dig som inte behöver tänka på mjölet!

Kan vi landa lite i det fantastiska morgonljus som vi bjuds på varje morgon nu? Jag älskar det. Kanske är det extra vackert eftersom vi vet att vi närmar oss morgnar med kompakt mörker?

Här hemma har jag bytt ut färgskalan i vardagsrummet. Det är alltid här man ser att årstiderna skiftar hemma hos oss. Jag har köpt två olika fåtöljöverdrag på Bemz outlet, ett julrött och det här grå, som ett enkelt sätt att byta färgfokus. Jag vet inte precis om det någonsin är positivt att ha IKEA-möbler, men här har det onekligen varit en fördel. Det hade varit roligt att göra samma sak med soffan, men sofföverdragen blir lite för dyra även om man köper dem på outlet tycker jag.

Sjuttiotal eller höst? Jag vet inte om det är de senaste årens exponering som gjort att jag verkligen gillar lite mjukare nyanser av orange nu för tiden. Fortfarande är det ändå en färg som starkt förknippas med den här tiden på året. Hur ställer du dig till orange? Hiss eller diss?

25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

24 sep

Blåsigt.

Anledningen till min Malmövistelse är en kurs som berör hur PTSD drabbar vissa personer som råkar ut för svåra eller upprepade trauman. Det är spännande att få lyssna på Jeanette Niehof som har så lång erfarenhet av att behandla detta tillstånd, även om det också är frustrerande att höra hur dåligt vården har på fötterna när de ska ta sig an PTSD.

Efter en lång och intressant dag hämtade min kompis mig på Kockums Fritid för vidare transport till Saluhallen. Där satt vi och tjatade en stund medan vi intog varsin otroligt god glass. Dit vill jag igen! (Macadamianöt och salt karamell kan jag varmt rekommendera.) När det var dags för A att åka vidare promenerade jag hem i höststormen. Vindbyarna höll på att slå undan fötterna på mig, så blåsigt var det! Tur att jag gillar just detta väder.

När jag nästan var hemma hos syrran och svågern blev jag medveten om att det kanske var på sin plats att se upp för fallande grenar och liknande! Det låg verkligen nedblåst skräp överallt på gångbanan.

Kvällen bjöd på mysbrasa i öppna spisen och trevlig samvaro. Jag fick lyssna på drömmar och önskningar och var så glad över att kunna vara just där. Idag är det dags för ännu en kursdag innan jag åker hem till min ö igen. Jag önskar dig en härlig helg!

23 sep

Hälsningar från Malmö.

Lillasyster tog mig på sightseeing igår.

Inget besök till Malmö utan ett ögonkast på den snurrande torson.

Långt samtal om filosofiska och psykologiska dilemman.

Kallbadhuset lockar!

Slott (Zlatans gamla hem)…

… och koja. (Vem tältar mitt på Ribban?)

I det här kvarteret uppehöll jag mig ofta i min ungdom. Nostalgi!

22 sep

Vem orkar ens se mer svamp och dahlior?

Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.

Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)

Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.

Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.

Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!

21 sep

I barndomstrakter.

Jag gillade verkligen inte att vara ute i skogen då jag var liten. Det var kallt, blött, barrigt och… Skulle vi åka skridskor på tjärnen klämde de dumma skrillorna runt tårna och det där vi alltid skulle plocka var pilligt och tog alldeles för lång tid att hantera. Och sa jag att det var kallt? Jag var helt enkelt ingen utemänniska. Punkt. Mina syrror tror jag skulle berätta en ganska liknande historia, medan båda mina bröder gärna uppehöll sig utomhus.

Då våra barn var små hade jag fått för mig att det trots allt var viktigt att vara ute så mycket som möjligt. Därmed började jag tillbringa betydligt mer tid utanför huset. Jag och maken gav oss ofta ut och plockade bär och svamp med mormor Britta, makens mormor. Vi blev specialister på god utflyktsmat, något som jag tror saknades då jag var yngre. Våra barn verkade överlag inte uppskatta de där stunderna ute särskilt mycket, förutom kanske yngsta dottern som var minst gnällig. För några år sedan genomskådade slutligen äldsta dottern oss. Hon kände sig lurad. ”Va?! Har ni lurat oss? Är ni inte alls utemänniskor egentligen?” Haha! Vad som har hänt under de här åren är dock att vi på riktigt har blivit utemänniskor. Både maken och jag gillar verkligen att ta oss ut i naturen.

Och vad finns det att inte gilla med det här? Grönskan är läkande.

Häromdagen var lillebror ute med sina barn och plockade ansenliga mängder trattisar. Han var så sjyst att han delade med sig av ett ställe där han visste att det fanns guld att hitta i närheten av vårt föräldrahem. Jag skäms över att säga att jag aldrig någonsin har satt min fot på den vägen, eller i den skogen. Jag kan bara skylla på att jag inte fiskar och att det helt enkelt inte funnits någon anledning för mig att vara där. Idag står där gamla övergivna och dåligt skötta militärbaracker, men för 20 år sedan sprang där fortfarande omkring militärer. Jag och maken hittade en hel del taggsvamp och trattisar till vår stora lycka! Årets skörd av svamp kommer att gå till historien som vår bästa hittills.

Den här skogen är så vacker! Rena John Bauer-inspirationen och lättmanövrerad för drulliga personer som jag själv. Jag kände att jag måste uppdatera mina mosskunskaper och önskade att jag hade med mig någon av mina skogsexpertkusiner. Senast jag övade mossor var när jag var NO-lärare i Segeltorpsskolan och då var jag rätt vass till skillnad från nu.

Jag vet att ett foto knappast gör verkligheten rättvisa, men visst är det vackert?! Jag undrar om det var naturens skönhet som drev Carl von Linné att katalogisera världen, eller om det handlade om att få ordning och reda i sinnet?

Jag spanade efter Fjant och hans vänner, men de stod ingenstans att finna. Lilla Tuvstarr höll sig också undan, men jag tror att jag kände skogsrået smeka förbi. Hon hade väl spaning på den snygga karlen jag hade med mig. Det har ju hänt förut, tänker jag.

20 sep

Tack Anja!

Stop all the clocks, cut off the telephone

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden