Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.

Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.

Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)

Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.