Hatta lilla Monna.
Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.
Fina du! <3
Kram! ✨
Du är fantastisk! Och du påminner mig om att jag är det med! Tack för det 🙂 Vi får se till att påminna varandra om att vi behöver ta hand om oss själva först, för det mesta iaf….
Tack Ella! 🥰 Tänker att det i mitt fall finns massor av både lust och utrymme till andras välmående också, men inte på det sätt som jag omsatte det då jag var yngre. Vad det är bra att vi har varandra! Kram.